Barnens Mormor
Min mamma passar mina barn ibland. Mina känslor är blandade – dottern bryr sig inte, hon anpassar sig och klarar sig bra. Sonen hamnar ständigt i onåd, han är olydig, lynnig och gör inte som mormor vill. Säger mamma.
Min mamma inser inte att hon är den vuxna och att det innebär ett ansvar, att det är hon som måste sätta gränser. Istället skyller hon på mig, säger till barnen att mamma vill och mamma tycker och om ni inte gör ditten och datten blir mamma arg. Hur ska de kunna ta henne på allvar, när hon ställer mig framför sig som sköld? Eftersom hennes krav och förväntningar ofta inte överensstämmer med mina upplever barnen det hon säger dessutom som osant.
Jag tycker inte om att hon har barnen, men ser inte riktigt någon annan lösning i dagsläget – ibland är det nödvändigt för att få vardagen att fungera. Jag minimerar kontaktytorna, men känner samtidigt ett ansvar att möjliggöra kontaken mormor-barnbarn eftersom jag har valt att inte bryta helt.
Det som tröstar mig är att hon aldrig kan nå barnbarnen på samma sätt som hon utsatte mig mentalt – de har andra människor omkring sig, hon utgör bara en liten, liten del av deras vuxenkontakter.
