Att inte bli tagen på allvar
Såren som inte syns och inte godkänns – det var väl ingenting, andra har varit med om värre. Man måste kunna gå vidare.
Men om man inte kan det – ensam?
This entry was posted on 8 september 2007 at 2:10 e m and is filed under personligt. You can subscribe via RSS 2.0 feed to this post's comments.
You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.
11 september 2007 at 4:41 e m
Alltså, mitt/ditt liv/elände blir ju inte bättre för att någon annan har cancer eller har blivit gruppvåldtagen eller nåt, jag förstår överhuvudtaget inte människor som säger ”men det finns de som har det värre” Jag blir så tokupprörd när jag hör sånt. För det var det första min sk psykiater sa till mig när vi träffades.
Givetvis har din upplevelse stor betydelse. Vissa saker går inte att komma över men det bleknar över tid när man har fått älta det tillräckligt många gånger…. tror jag iaf.
KRAM och ta hand om dig.
11 september 2007 at 5:02 e m
MyyZz! Så är det. Dessutom är en upplevelse djupt subjektiv – en människa kan må otroligt dåligt över en händelse , medan en annan förmår skaka av sig samma episod som en tämligen harmlös obehaglighet.
Jag tror också på att få bearbeta det som hänt – men för det krävs att man fullt ut vet vad som har hänt. Jag har stora luckor och tidshopp bakåt.