Vem pratade med den lilla flickan?
Undrade min terapeut. Det var just det – vem pratade med mig? Ingen. Min mamma såg till mina praktiska behov, men vi pratade aldrig.
Vi pratar fortfarande inte.
This entry was posted on 9 september 2007 at 1:03 e m and is filed under personligt. You can subscribe via RSS 2.0 feed to this post's comments.
Tags: barndom, dysfunktionell familj, vuxet barn till alkoholist
You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.
11 september 2007 at 4:38 e m
Tack för att jag får läsa och tack för dina snälla tankar, de hjälpte nog:-)
kram
11 september 2007 at 4:59 e m
MyyZz! Välkommen tillbaka och läs mer – om du vill och orkar.
11 september 2007 at 8:42 e m
Hej!
Tack för dina kommentarer på min blogg. Eller vad man ska säga. Tack låter lite konstigt i sammanhanget. Jag är ledsen för att det väckt upp saker i dig och ledsen för att du inte heller fick det som varje barn har rätt att kräva.
Mycket värme från Kang
11 september 2007 at 9:26 e m
Och jag smyger in, bökar runt i texterna och häpnar över din styrka. Word, sister!
11 september 2007 at 9:34 e m
Kang!
Jag är glad att jag hittat till din sida – den ger insikter jag tror att jag behöver.
Värme tillbaka!
11 september 2007 at 9:37 e m
Smyg!
De orden från dig – tycker om din blogg – värmer! Välkommen tillbaka – kommentera – var skoningslös. Det här är min väg till försoning och för att gå vidare – allt som ger insikt och rikting är angeläget!