Min avgrund.
Så är jag där igen.
Separationsångesten har hittat mig och har tagit mig i tryggt förvar. Fullkomligt opåkallat – Han har bara åkt på tjänsteresa, som så många gånger förr. Ibland är det bara ögonblicket när han går som känns, andra gånger – som idag – tar ångesten över fullständigt förlamande för att stanna. Länge.
Jag kan inte förklara, för jag förstår inte själv. Det finns ingen motsvarighet till det som sker i nuet, det handlar om något annat.
Liten och väldigt, väldigt ledsen. Nu ska jag hämta barnen och ta ett djupt andetag. Eller tvärtom.
Tags: ångest, förhållande, psykologi, rädsla, relation, separationsångest
You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.
19 september 2007 at 7:06 e m
Tack för ditt besök! Ja just det, det där andetaget man ska ta…som man väntar med ”till det rätta tillfället”. Åsså kommer plötsligt ångesten och man vet inte vad man ska ta vägen, för bara andas lugnt DÅ känns alltför skrämmande. Fast det är just det man ska göra. Slappna av, andas med magen och låta det sakta klinga av – bland det svåraste och modigaste man kan göra!
*Kommer gärna in igen!
*
19 september 2007 at 8:06 e m
Jenny! Det låter ju bra och rimligt. Men just då – när ångesten tar ett järngrepp om ens själv – då är det inte alltid möjligt. Jag vet inte, du kanske har rätt, det kanske handlar om bristande mod. Eller så har jag bara inte kommit på hur man gör än.
19 september 2007 at 8:54 e m
Skickar över en massa värme och styrketankar att ta till!
19 september 2007 at 9:04 e m
breaking FREE! Tack – behöver både värmen och styrkan. Lite lugnare i mig nu, men det är jobbigt. Jag förstår om det är svårt att förstå när man inte är där – det finns ju inget att få ångest över, rent objektivt. Men ibland behöver man inte förstå, det känns ändå…
20 september 2007 at 8:19 e m
Känner igen känslan. Inser nu när jag läser hos dig att den lämnat mig. Jag vann!
Jag lärde mig känna in Här o Nu, känna golvet under fötterna, registrera om det var kallt/varmt, känna in hur jeansen kändes mot huden, SE det jag såg, HÖRA det jag hörde (registrera högt för sig själv; Nu ser jag en dator. Nu hör jag en fågel)
Jag tränade o tränade och en dag funkade det, och det gav mig vägen till att övervinna den.
Kanske funkar det för dig med. Ångest är inget man ens önskar sin värsta fiende.
*kramar om*
20 september 2007 at 9:20 e m
Sexy Jeans! Det är hoppfullt att läsa att någon – du – har varit där jag är och lämnat känslan bakom sig. Den medvetna närvaro du beskriver har jag läst om, bland annat i Åsa Nilsonnes bok. Jag har även gjort några tafatta försök att praktisera, men i ärlighetens namn känner jag mig fruktansvärt fånig att gå och övertyga mig själv om att en dator är en dator är en dator… Inskränkt? Ja, kanske… Men om det fungerar är jag beredd att ge det ett försök. Jämfört med ångest är det definitivt ett bättre alternativ…
21 september 2007 at 12:39 e m
Jag tror inte du har brist på mod alls, tvärtom! Du har det inom dig! Jag har upplevt fruktansvärd ångest och hamnat på akuten med syrgasmask, haft oräkneliga panikattacker så jag vet hur fruktansvärt det kan kännas.
Det är svårt att skriva en kort kommentar om sådant här, det blir lätt att det låter för ”hurtigt” och det var inte alls min mening.
*Ta hand om dig*
21 september 2007 at 5:29 e m
Jenny! Nej, tänk inte så – det känns inte alls ”hurtigt”. Har man varit i ångesten själv så vet man. Då behövs inte många ord. Syrgasmask behöver jag inte, men väl pappersnäsdukar. Och en hand att hålla i.
26 januari 2009 at 5:53 e m
Har du separationsångest i andra relationer än denna?
Själv så har jag extremt stort problem med detta… min största fruktan är att bli ensam och bortglömd. stannar kvar i relationer som gör mig mycket ont för att jag är så rädd att någon försvinner o inte kan placeras med någon annan igen:(
26 januari 2009 at 6:34 e m
Separationsångest, separationsångest har nog varit ett mönster som följt mig genom alla mina kärleksrelationer – och även vänskapsrelationer om än inte lika starkt. Kanske har min växande medvetenhet minskat den en aning och insikten att det faktiskt inte är förenat med livsfara att leva ensam. Rent teoretiskt alltså – för känslomässigt är det nästan kopplat till undergångsvarning. Så visst känner jag igen mig i det du skriver.