Kommentarer till Bottenlöst ledsen

Av: avgrundsdjup

avgrundsdjup — Sun, 23 Sep 2007 11:10:43 +0000

Gisan! Allt är relativt – även hjälp har det visat sig. Jag kämpade verkligen för att få hjälp genom den vård som jag trodde vi alla är garanterad. Men om man inte är tillräckligt illa däran – dvs drogmissbrukande eller akut suicidal – får man snällt vänta tills man blir det. Jag går nu och pratar med en terapeut i utbildning, inte helt lyckat – jag upplever ofta att jag är mer reflekterad än hon. Hon lyssnar, men förstår inte. Det är tyvärr en ekonomisk fråga – jag har inte större spelrum och egentligen inte ens det, eftersom det innebär att vi fått prioritera bort SL-kort. Inte för att det skadar mig att cykla istället, men det känns ändå fel att inte få den hjälp man behöver för att fungera tillfredsställande – när potentialen finns, vilket jag ändå vill tro.

Av: Gisan

Gisan — Sun, 23 Sep 2007 10:22:39 +0000

Jag kan bara säga att jag önskar att du slapp känna som du gör. Jag har varit där alltför många gånger. Det är bra att du skriver av dig. Det hjälper mig i svåra stunder. Men jag har behövt mer hjälp än så. Får du det? Eller har du inte orken att se till att få den? Styrkekramar…

Av: avgrundsdjup

avgrundsdjup — Sat, 22 Sep 2007 19:42:35 +0000

Sara! Kanske är det så – att man behöver gråta ut sin maktlöshet ibland. Jag vet inte. För mig är det så skamfyllt att vara ledsen, så nära katastrofen – att bli lämnad. Då blir det svårt att se det som något helande och sunt.

Av: Sara

Sara — Sat, 22 Sep 2007 10:03:58 +0000

Jag tror att för att vara en bra mamma måste man få gråta ibland över sin maktlöshet och av frustration. Det är nog bara sunt att känna sig otillräcklig ibland, för det är man ju.

Av: avgrundsdjup

avgrundsdjup — Fri, 21 Sep 2007 16:38:59 +0000

Mia! Att visa sinnesstämningar är ok och bra, men det är just när det blir så bottenslös som det är svårt att låta någon annan se – då, när jag är som mest sårbar. Och risken – i min värld – vore som störst att bli lämnad.

Av: Mia

Mia — Fri, 21 Sep 2007 15:52:34 +0000

Det är inte en svaghet att visa sig svag även om det känns så…
Det är snarare en styrka. Livet innebär så många sinnesstämningar och man måste nog försöka tillåta sig att visa dom alla, fast det är svårt…
Du är mänsklig…
Kram från Mia

Av: avgrundsdjup

avgrundsdjup — Fri, 21 Sep 2007 15:07:10 +0000

Mk! Tack för tipset – kollade aldrig länkarna på din sida, utan hakade upp mig på att Nicket inte var klickbart… Grät väl ut hjärnsubstans med tårarna…

Av: avgrundsdjup

avgrundsdjup — Fri, 21 Sep 2007 15:05:54 +0000

Vb! När jag har lugnat mig lite – som nu – tror jag som du, att det inte vore bättre någon annanstans. Men jag vill så mycket. Och orkar så lite.

Och det där med gråten – tja, det funkar som länge jag är ensam. Så fort någon är i min närhet tvingar jag på mig masken, jag kan ju inte visa mig svag…

Av: avgrundsdjup

avgrundsdjup — Fri, 21 Sep 2007 15:04:25 +0000

Ankan! Det är tröstande ord, det du skriver. Men de når inte riktigt fram – jag har en tuff dag idag. Har hämtat barnen och gör vad jag kan för att avleda tankarna. Men de finns där. Och det gör ångesten också.

Av: MK

MK — Fri, 21 Sep 2007 14:08:09 +0000

Livelev hittar du länk till hos mig, till höger! Han är i ”full” gång o skriver då o då.

Av: Vb

Vb — Fri, 21 Sep 2007 12:54:29 +0000

Åh, vad jag känner igen mig i tänket, dom har det bättre någon annanstans…utan mig.
Men det har dom inte, tro mig!
Gråt så länge du kan, det lindrar,

Kärlek

Av: Ankan

Ankan — Fri, 21 Sep 2007 10:30:20 +0000

Kram!!! Ta hand om dig själv! Du är värdefull, viktig och du gör så gott du kan! Det är skittufft att vara ensam ansvarig för barnen. Vi är människor vi mammor också – inga stålmän. Och det är nog just det som gör oss så lämpliga som föräldrar, att vi är mäsnskliga. Och det är inte så konstigt att man inte alltid orkar med de ständiga incidenterna som barnen hamnar i. Inte varje sekund eller timme. Men i långa loppet så orkar man ändå på något sätt. Och längre fram kommer ungarna att säga till oss att de visste att vi fanns där för dem. Trots att de inte visade det alltid när det ”begav” sig.
Du fixar det, men glöm inte bort dig själv och din mänskliga rättighet att ha känslor och vara ”o-stark” ibland.

Av: avgrundsdjup

avgrundsdjup — Fri, 21 Sep 2007 09:11:53 +0000

Smyg! Ja, dina ord tröstar, det gör de. Tack. Och jag tycker om att du kommenterar på min sida, du är bra.

Ibland önskar jag nästan att jag vore så där härligt oreflekterad som jag upplever att en del människor är – de som tycks gå genom livet utan att någonsin ifrågasätta varken sig själva eller sin kompetens. Så snart man börjar sträva efter något ser man också sina brister och det gör ont. Ibland väldigt ont – som idag.

Du föreslår att jag ska gråta ut, snyta mig och stäcka på mig. Det är just det som är det svåra – jag hoppar gärna över det första ledet – att gråta är likställt med att vara svag, jobbig, besvärlig, dålig. Alltså är det bättre att bita ihop och hoppa direkt till näsduken. Det här medför också att jag inte i onödan berättar för någon när jag är ledsen – väldigt ovant att göra det ens här, trots anonymitet.

Av: avgrundsdjup

avgrundsdjup — Fri, 21 Sep 2007 09:04:17 +0000

Matilda! Tack. Även om jag inte känner dig – och du inte känner mig så är dina ord trösterika. Faktiskt. Jag som kan vara så stark och tydlig och bra – ibland – och så blir man så liten och ensam… Då är det skönt att någon lyssnar/läser. Och tar sig tiden att skriva. Känner mig mest bara patetisk och svag och jobbig…

Av: smyg

smyg — Fri, 21 Sep 2007 07:43:45 +0000

Ska man trösta dig, så är det kanske genom det lakoniska konstaterandet att en utskällning då och då ingår i föräldraruppdraget – till och med en och annan icke motiverad avhyvling. Mamma (eller pappa för den delen) är inte perfekt. VSB.

Men liksom Matilda här ovanför tror jag att även jag kan konstatera att din dotter har en ovanligt bra morsa. Inte perfekt, men ovanligt bra. Så gråt tills du är klar, snyt dig och sträck sedan på dig. (Och jag sätter en peng på att ni får härliga kramar av varandra i kväll).

Av: Matilda

Matilda — Fri, 21 Sep 2007 07:19:59 +0000

Men du. Jag känner dig inte, men har en känsla av att du är en alldeles underbar mor. Du tänker mycket, har kloka åsikter och vill väl.
Och alla känner någongång att de inte orkar – oavsett om det gäller barn eller jobb eller något annat.
Gråt ut nu, så känns det bättre sen. Dina barn har det knappast bättre någon annanstans! Höj dig själv till skyarna i stället. Det får dig att må bättre.
Kram (via datorn)