Kommentarer till När ‘förut’ och ‘nu’ smälter ihop

Av: Pifflan

Pifflan — Wed, 28 Nov 2007 21:04:13 +0000

jag känner igen mig. jag är likadan. Nu har jag bara blivit så trött av att stå fast vid mitt beslut, av att hoppas, av att bli på nytt och på nytt avisad, av att älska, men inte få känna det.
Jag är så trött och ledsen, men det som håller mig uppe är att jag vet att det blir bättre och jag förtjänar bättre.
Kram!

Av: avgrundsdjup

avgrundsdjup — Wed, 28 Nov 2007 18:24:40 +0000

Hosanna! Jo, jag tror att han förstår mer än de flesta. Att det bara var brus i hans värld är tvärtom bra – i betydelsen att han finns kvar trots att jag beter mig ”så här”, att han inte springer bara för att det blir lite fel. Och jag har inget problem med att jag känner annorlunda – om jag kunde stå för det, om det gällde något som jag tycker är ok. Men som det är nu lider jag så enormt av att det blir så här ”fel”. Jag inser att det här handlar om något annat än dagens händelse, att det säger mer om hur det VAR än hur det ÄR och kanske är det just det som gör mig så frustrerad och ångestfylld – vore det något här och nu vore det lättare att påverka och åtgärda. Jag har jobbat så länge med mig själv och känner mig bara uppgiven just nu. Ledsen och helt slut.

Av: avgrundsdjup

avgrundsdjup — Wed, 28 Nov 2007 18:21:06 +0000

Ami! Känner igen det du beskriver, men ska det behöva vara oförenligt – går det inte att ha både en fungerande, givand relation och trygghet? Eller så kopplas förlusträdslan på först när det signalerars fara, dvs när relationen är tillräckligt bra. Det är förmodligen lättare att känna sig lugn om inte så mycket står på spel.

Av: Hosanna

Hosanna — Wed, 28 Nov 2007 17:33:58 +0000

Att det bara var brus i hans värld innebär inte att du inte får lov att känna att det är katastrof i din. Lider han inte med dig? Bär han inte dina bördor?

Av: ami

ami — Wed, 28 Nov 2007 12:35:30 +0000

hej! så där har jag det också ibland. Var dag behöver erövras på nytt. Rädslan att inte vara älskad. Levde länge i ett tryggt förhållande. Då slapp jag den. Men det förhållandet saknade en sexuell tillfredsställelse. Så till slut sprack det. Nu har jag ett förhållande med sexuell, intellektuell funktion som fungerar bra. Men tryggheten havererar, tilliten sviktar. Beror det på mig och mitt bagage? Beror det på min partners beteende? Något svar har jag inte – än. Ge inte upp, min vän. Så länge det finns liv finns det hopp.