Ångesten
Det finns något som känns så bekant med ångesten, i ångesten. Något som gör att det är lockande att bara falla allt djupare in i den istället för att kämpa sig fri. Jag tror det handlar om vad som – för mig – är stadiet efter ångesten, då när jag bara stänger av och inte känner någonting. Där inget mer spelar en roll.
Dit där jag flydde som liten.
1 december 2007 at 10:10 e m
Jag fastnade här för det hade jag kunnat skriva själv. Och jag har tänkt på det alltför många gånger. Det skulle vara så lätt. Så farligt lätt. Att bara gå in i ångesten och ge upp och inte orka kravla sig ur och därifrån. Tänker att det kanske är där en del av vår styrka ligger? I att vi faktiskt tar oss därifrån, gång efter gång. Jag vill tänka att det är så i alla fall.