Att ordna ett kaos.
Hur gör man?
Hur gör man när kaoset tar överhanden och orken lyser med sin frånvaro? Det är ju inte så att jag inte förstår – rent teoretiskt – hur det går till att sortera och slänga saker. Men jag blir helt matt redan innan jag börjar. Varje sak är kopplad till en rad beslut och tankar:
när köptes den? när fick jag den? ska den vara kvar? och i så fall var? till vad? eller ska den bort? hur? till vem? säljas? slängas (hemska tanke!)? vad kan man kanske använda den till – någon annan gång, av någon annan, till något annat?
En vän hävdar att det är en rent ekonomisk fråga – om min ekonomi vore tillräckligt bra skulle jag slänga allt som inte endera har en praktisk funktion eller ett affektionsvärde – i förvissningen att jag med lätthet kan ersätta den om så skulle bli nödvändigt.
Insikter utan handling främjar status quo.
12 januari 2009 at 10:42 e m
Hm. Ibland sparar man för mkt, ibland för lite…., jag tog det jag behövde i samband med skilsmässan, saknar inget. Har glömt bort vad vi hade.
Det får ta tid att fixa nytt, i går köpte jag en soffa. MIN. Som inte har med honom att göra, ska bli skönt att kasta ut den andra, den dyra, designade, som bara påminner om det liv som jag nu valt bort.
Kram
19 januari 2009 at 8:32 e m
jag hoppas du inte städat bort dej själv. länge sen man läste något utav dig nu. saknar. kramar
26 januari 2009 at 6:26 e m
Tack, Malin. Kan tyvärr inte påstå att städningen nått några rapporteringsvärdiga dimensioner…
26 januari 2009 at 6:30 e m
Nästanskildamamman,
det låter härligt – en soffa som bara du har valt! Jag tog inga möbler alls med mig från Livet I Landet Långt Borta. (Jo, förresten – en byrå som jag hade haft med mig i flytten dit fick följa med hem igen, känns inte som om den riktigt räknas.) Och saknar inte heller något av det som blev kvar – problemet är istället alla SAKER som följde med…
30 januari 2009 at 11:42 e m
Jag tror inte att det enbart är en ekonomisk fråga. Snarare en fråga om känsla av förlust och rädsla för den… låter lite överanalyserat kanske men det kom bara över mig
9 februari 2009 at 8:20 e m
Hosanna, jag tror du har rätt där – förlusträdslan är min ständiga följeslagare… Men den ekonomiska faktorn finns definitivt där, den också.
9 februari 2009 at 8:20 e m
…och jag tycker inte att det är överanalyserat, snarare mitt i prick!