Tillit

Hur lär man sig lita på att andra människor finns? Hur vågar jag tro att Han finns? Allt han säger och gör, hela vår relation visar tydligt att han vill det här. Att det är vi. Men för mig är det bara en fråga om tid – tills han lämnar mig. För någon bättre.

Annonser
Explore posts in the same categories: personligt

Etiketter: , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

20 kommentarer på “Tillit”

  1. smyg Says:

    Du lär dig det på samma sätt som allting annat: genom att pröva. Stannar han tills i morgon? Stannar han till nästa vecka? Stannar han till nästa år? För varje ”ja” vågar du tro på det mer och mer – och dina positiva tankar stärker ditt eget mod. Mer och mer.

    Med det du har varit med om måste ni båda våga låta det ta tid.

  2. avgrundsdjup Says:

    Smyg! Intellektuellt inser jag att tillit endast kan skapas av goda erfarenheter. Men spåren från tidigare är djupa och överskuggar både bekräftelse och positiva erfarenheter – än så länge.

    Jag lägger dagar till veckor, utökar tidsspannet och vinner mark. Men oron finns kvar – en ständig förlusträdsla.

    Under olyckliga omständigheter riskerar det bli självuppfyllande – om otryggheten är starkare än tron på framtiden. Jag har varit där och vill inte tillbaka.

  3. Baxter Says:

    Hej … tack för ditt besök i min blogg – och du är förstås välkommen in när du vill igen 🙂

    Har suttit och läst i din blogg nu ett tag och det är stark läsning. Delar av dina erfarenheter delar jag – med en far som inte kunde säga stopp när det bjöds alkohol, om hur jag låtsades sova när han kom hem men ändå jagades upp, med en mor som försökte släta över, få mig att be om ursäkt fast jag inte gjort något.

    Ändå var det på sitt sätt en … lycklig uppväxt. Även jag enda barnet (2 halvbröder i Norrland) så kompisar fick ersätta. Men nu i vuxen ålder så virvlar tankarna runt om uppväxt och familjerelationer.

    ***
    När du skriver om hur man får tillit … Jag har pendlat mellan att försöka få styrkan och hemmakänslan på egen hand .. inte vara så sårbar – och att känna vaccumet inuti och längta efter samhörighet.

    Ett livslångt pussel tror jag som ibland tycks gå ihop och ibland inte.

  4. avgrundsdjup Says:

    Baxter! Jag kan inte känna igen mig i det du skriver, att du trots allt hade en lycklig uppväxt. Jag har knappt några minnen eller känslor som gör att jag ser mer försonligt på min barndom – det är bara tomt eller kallt.

    Tillit och valet att pendla mellan ensamhetens osårbarhet och relationers risker. När förlusträdslan krampar för hårt intalar jag mig att jag kan leva ensam – gärna för alltid. Att ingen någonsin mer ska få komma så nära att han ska kunna såra så djupt. Men det livet vore ointressant och den närhet – på alla plan – jag söker och behöver är inte kompatibel med något annat än en relation. Med alla konsekvenser och faror. Jag kan inte ha en relation som bara når ytan.

  5. Ellis Says:

    Jag tror att man först och främst måste lära sig att tycka om sig själv. Att tycka att man duger bra som man är. Då tror jag att mycket av rädslan du beskriver försvinner – för den bottnar ju i att man inte tycker att man är något att ha egentligen.
    Det har inte så mycket med den andra personen att göra.

    Du skulle kunna byta honom mot vem som helst, och du skulle ändå gå och undra, eller hur?

    Att tycka om sig själv gör att man blir starkare i grunden, och då kan man leva i nuet, utan att oroa sig så mycket för det som skulle kunna hända, sen, längre fram.

    Jag vet att hur svårt allt detta är, det är något jag jobbar på själv, så jag hoppas du förstår hur jag säger det. Inte som någon pekpinne eller nåt. Bara mina egna tankar om det. Jag känner igen så mycket av det du skriver.

    Ta hand om dig. Dig!

  6. Sarah Says:

    Jag förstår hur du menar, för jag är där själv.
    Kram

  7. avgrundsdjup Says:

    Ellis! Det du skriver stämmer – delvis. Jag har alltid rädslan, men däremot triggas den inte alltid lika mycket – beroende på motparten. I den relation jag har idag kan jag i ganska stor utsträckning berätta om mina rädslor – även de som är irrationella och – i mina ögon – jobbiga och korkade (nej, jag dömer inte alls mig själv…) och mötas av acceptans. I tidigare relationer har sårbarheten bara vuxit – dels för att jag inte har vågat berätta, dels för att motparten har varit mer flyktig och mindre bekräftande.

  8. avgrundsdjup Says:

    Sarah! Jag tror att det du skriver är viktigt för att kunna läka – att möta andra som förstår just för att de är – eller har varit – i samma känslor och situationer. Minst lika viktigt som att får erfara att andra människor inte dömer mig för att jag har erfarenheter från tidigare som de kanske inte delar. På samma sätt behöver jag möta acceptans för de rädslor jag har – även de som idag är irrationella, men som en gång var i allra högsta grad adekvata. Det betyder inte att jag sätter mig till ro och säger ”det här är jag – take it or leave it” – tvärtom, jag är här för att jag vill gå vidare.

  9. Lilltanten Says:

    Jag tänkte skriva precis det som Ellis skriver här ovan. Först när man accepterar sig själv kan man acceptera att bli älskad och känna trygghet.

  10. avgrundsdjup Says:

    Lilltanten! Jag tror att en av nycklarna till att kunna acceptera sig själv är att försonas bakåt, men en annan – och minst lika viktig – är det sätt man bemöts på. Det är lättare att släppa taget och nå acceptans om man erfar den från medmänniskor, det är i alla fall min erfarenhet – även om den är rätt begränsad i detta avseende, mest beroende på att jag inte vågat släppa kontrollen och pröva.

  11. Soldotter Says:

    Du är precis alldeles bäst som du är.
    Alldeles bäst.
    Tro det.
    Qram

  12. smyg Says:

    Förutom de goda råd som redan kommit måste jag tillägga följande, när du skriver att ”oron finns kvar – en ständig förlusträdsla”: den oron har vi alla, mer eller mindre …

    😦

  13. avgrundsdjup Says:

    Soldotter! Ibland vågar jag tro att jag är bra. Ibland känner jag det faktiskt till och med! Även här hjälper det att ha en partner som är bekräftande – början till en uppåtgående spiral. Det är möjligt att det här är ett arbete man ska klara själv, men jag tror ändå inte att det skadar att få knuffar i rätt riktning utifrån…

  14. avgrundsdjup Says:

    Smyg! Det är jag medveten om. Jag tror till och med att ett visst mått av förlusträdsla är nödvändig – som drivkraft. Och vad vore relationen värd om det inte spelade någon roll om motparten lämnade?

    Men som med det mesta som är normalt finns det en gräns som inte bör passeras – alla äter, vissa har ätstörningar. På samma sätt finns det en normal förlusträdsla som är konstruktiv eller i alla fall inte motsatsen. Det jag talar om är inte längre en rädsla utan en djup ångest, nära paniken. Dessutom riskerar den här känslan driva mig in i beslut och handlingar som inte på något sätt är önskvärda. Här upphör all logik. Naturligtvis har jag fortfarande ett ansvar – det vill jag inte på något sätt bestrida – men det utesluter inte nödvändigtvis att man agerar oklokt.

  15. Smyg Says:

    … och det är förmodligen där vi som inte är drabbade måste erkänna att vi inte kan förstå fullt ut. Hur gärna vi än skulle vilja.

  16. Soldotter Says:

    Klart man behöver knuffar.
    Det är inte helt lätt själv, även om det går om man verkligen måste.

  17. avgrundsdjup Says:

    Smyg! Jag tror också att det är så – det finns en gräns för vad man förstår utan erfarenhet. På samma sätt kan jag förundras över att andra känner tillit – utöver den gräns jag själv kan nå. Förmodligen kan man mötas i det här, förflytta gränserna för vad man förstår. Den ene genom att lyssna, den andra genom att erfara.

  18. avgrundsdjup Says:

    Soldotter! Jag tror att det är fullt möjligt utan knuffar – att de kan jämföras med en katalysator. Och smärtan som ingår i processen lindras definitivt om man har någon vid sin sida som förstår och är tillåtande.

  19. Soldotter Says:

    Du har helt rätt.
    Qram

  20. avgrundsdjup Says:

    Soldotter! Ja, kanske har jag rätt – men just idag känns det oviktigt och vägen oändligt lång… Tack för kramen, den behövs.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: