Min avgrund.

Så är jag där igen.

Separationsångesten har hittat mig och har tagit mig i tryggt förvar. Fullkomligt opåkallat – Han har bara åkt på tjänsteresa, som så många gånger förr. Ibland är det bara ögonblicket när han går som känns, andra gånger – som idag – tar ångesten över fullständigt förlamande för att stanna. Länge.

Jag kan inte förklara, för jag förstår inte själv. Det finns ingen motsvarighet till det som sker i nuet, det handlar om något annat.

Liten och väldigt, väldigt ledsen. Nu ska jag hämta barnen och ta ett djupt andetag. Eller tvärtom.

Annonser
Explore posts in the same categories: personligt

Etiketter: , , , , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

10 kommentarer på “Min avgrund.”

  1. Jenny Says:

    Tack för ditt besök! Ja just det, det där andetaget man ska ta…som man väntar med ”till det rätta tillfället”. Åsså kommer plötsligt ångesten och man vet inte vad man ska ta vägen, för bara andas lugnt DÅ känns alltför skrämmande. Fast det är just det man ska göra. Slappna av, andas med magen och låta det sakta klinga av – bland det svåraste och modigaste man kan göra!

    *Kommer gärna in igen! 🙂 *

  2. avgrundsdjup Says:

    Jenny! Det låter ju bra och rimligt. Men just då – när ångesten tar ett järngrepp om ens själv – då är det inte alltid möjligt. Jag vet inte, du kanske har rätt, det kanske handlar om bristande mod. Eller så har jag bara inte kommit på hur man gör än.


  3. Skickar över en massa värme och styrketankar att ta till!

  4. avgrundsdjup Says:

    breaking FREE! Tack – behöver både värmen och styrkan. Lite lugnare i mig nu, men det är jobbigt. Jag förstår om det är svårt att förstå när man inte är där – det finns ju inget att få ångest över, rent objektivt. Men ibland behöver man inte förstå, det känns ändå…

  5. SexyJeans Says:

    Känner igen känslan. Inser nu när jag läser hos dig att den lämnat mig. Jag vann!
    Jag lärde mig känna in Här o Nu, känna golvet under fötterna, registrera om det var kallt/varmt, känna in hur jeansen kändes mot huden, SE det jag såg, HÖRA det jag hörde (registrera högt för sig själv; Nu ser jag en dator. Nu hör jag en fågel)
    Jag tränade o tränade och en dag funkade det, och det gav mig vägen till att övervinna den.
    Kanske funkar det för dig med. Ångest är inget man ens önskar sin värsta fiende.
    *kramar om*

  6. avgrundsdjup Says:

    Sexy Jeans! Det är hoppfullt att läsa att någon – du – har varit där jag är och lämnat känslan bakom sig. Den medvetna närvaro du beskriver har jag läst om, bland annat i Åsa Nilsonnes bok. Jag har även gjort några tafatta försök att praktisera, men i ärlighetens namn känner jag mig fruktansvärt fånig att gå och övertyga mig själv om att en dator är en dator är en dator… Inskränkt? Ja, kanske… Men om det fungerar är jag beredd att ge det ett försök. Jämfört med ångest är det definitivt ett bättre alternativ…

  7. Jenny Says:

    Jag tror inte du har brist på mod alls, tvärtom! Du har det inom dig! Jag har upplevt fruktansvärd ångest och hamnat på akuten med syrgasmask, haft oräkneliga panikattacker så jag vet hur fruktansvärt det kan kännas.

    Det är svårt att skriva en kort kommentar om sådant här, det blir lätt att det låter för ”hurtigt” och det var inte alls min mening.

    *Ta hand om dig*

  8. avgrundsdjup Says:

    Jenny! Nej, tänk inte så – det känns inte alls ”hurtigt”. Har man varit i ångesten själv så vet man. Då behövs inte många ord. Syrgasmask behöver jag inte, men väl pappersnäsdukar. Och en hand att hålla i.

  9. separationsångest Says:

    Har du separationsångest i andra relationer än denna?
    Själv så har jag extremt stort problem med detta… min största fruktan är att bli ensam och bortglömd. stannar kvar i relationer som gör mig mycket ont för att jag är så rädd att någon försvinner o inte kan placeras med någon annan igen:(

  10. avgrundsdjup Says:

    Separationsångest, separationsångest har nog varit ett mönster som följt mig genom alla mina kärleksrelationer – och även vänskapsrelationer om än inte lika starkt. Kanske har min växande medvetenhet minskat den en aning och insikten att det faktiskt inte är förenat med livsfara att leva ensam. Rent teoretiskt alltså – för känslomässigt är det nästan kopplat till undergångsvarning. Så visst känner jag igen mig i det du skriver.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: