Förbjudna känslor

Jag minns känslan strax innan pappa kom hem – stupfull. Det var inte varje dag, kanske inte ens varje vecka. Jag har så få minnen från den här tiden. Men om han inte kom hem direkt efter jobbet visste jag i vilket skick han skulle komma hem.

En ritual. Jag plockade ihop saker – som jag inte skulle komma att leka med under kvällen, men kanske kändes det tryggt. Jag minns inte – bara att jag gjorde så, likadant varje gång.

När han väl kom hem låste mamma in oss i köket. Jag minns känslan i kroppen när han kom hem. Jag var inte rädd, jag var upprymd – som resfeber. Spännande och förlösande. Kanske för att väntan som nästan gjorde mig illamående var över.

Den här känslan av spänning skämdes jag länge för. För mig var det likställt med att jag var en dålig människa, som att njuta av att se någon komma till skada och bli förnedrad – så skamligt var det. Jag borde ju vara rädd, gråta – vad som helst, men inte tycka att det var spännande.

Annonser
Explore posts in the same categories: personligt

Etiketter: , , , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

13 kommentarer på “Förbjudna känslor”

  1. Ankan Says:

    Du skriver fantastiskt bra om enormt svåra tankar. Naket, ärligt, starkt. Det berör mig. Jag länkar till dig, för jag ska fortsätta följa dig en bit på vägen. Kram

  2. avgrundsdjup Says:

    Ankan! Roligt att du vill länka till mig – jag vill gärna ha sällskap på vägen!

  3. Anna Says:

    Tack för att du bjöd in mig hit, och för att jag får lov att nästan ta på dina känslor. Du skriver lättillgängligt om det mycket tunga. Jag är fast och följer med dig nu, håller dig i handen – lite på avstånd.

  4. avgrundsdjup Says:

    Anna! Välkommen att följa med mig på resan – även om jag ännu inte vet något om destinationen.


  5. Kanske inte riktigt samma sak men något liknande: jag har släktingar som var krigsflyktingar när de var barn. De minns att flykten var dramatisk och svår, att de gick hungriga, att de fick se saker som barn inte bör får se – men samtidigt att det var spännande, som ett enda stort äventyr. När de berättar detta skakar de på huvudet åt de känslor de hade då, men jag tycker inte det är något att skämmas för. Man är inte mer än människa, och barn är barn.

  6. Josef Boberg Says:

    Hejsan,

    Tillräckligt små barn är dominerat Intelligenta. Det betyder att dom bokstavligt talat ger blanka faen i hur vuxenvärlden TYCKER att man skall reagera. Så – måhända var det här bara en första vägledning för Dig i att Du är annorlundare än medelsvensson. Det behövs många sådana i mitt kära fosterland Sverige – ifall Wi skall ha någon framtid som är värd namnet. Detta sett i mitt mer än 66-åriga perspektiv.

    Tänk ifall fler än Du rakt fram = ärligt talade om hur dom egentligen reagerade och/eller reagerar si eller så – istället för att säga det som alla andra bandspelarmässigt mer eller mindre bara tanklöst rabblar… 🙂

    Ha det…
    vännen Josef

  7. avgrundsdjup Says:

    Annie! Upplevelserna du beskriver från släktingarna kan jag faktiskt förstå – sett ur ett annat perspektiv än de naturligtvis. Jag tänker då i första hand på barnets oförmåga att tro att livet kan ha ett slut – det lilla barnet har ännu inte någon uppfattning om att döden är något som ska drabba alla. Maximalt har det en tanke om döden som något som drabbar gamla. Och om man utgår ifrån att barnet ännu inte förstår – i alla fall inte känslomässigt – att det är dödligt, är det lättare att förstå att ett krig kan bli ett äventyr. Gissar jag.

    Jag har kommit lite längre nu, tycker inte heller längre att jag behöver skämmas. Kan konstatera att det var så jag kände, kan även rationellt i någon mån förklara en tänkbar mekanism bakom. Men det är inte helt oladdat att berätta, känner jag. Kanske kan det bli det en dag, genom att tala om det och genom att bemötas på ett sätt som är bra. Som av er här på bloggen.

  8. avgrundsdjup Says:

    Josef! Det vore befriande om människor i större utsträckning vågade stå för sina länslor och även uttrycka dem. För att detta ska vara möjligt behöver vi bemöta våra medmänniskor med större respekt och en långt nmindre dömande attityd än vad som idag är fallet. Tyvärr känns det som att det är en ganska lång väg kvar.

  9. Josef Boberg Says:

    AvgrundsDjup,

    Kollektivt sett håller jag med Dig. Dock – enskilt kan vem faen som helst bryta MaktElitens påbjudna stupida kollekiva mönster med HEMLIGHETER – precis när som helst och hur som. Det finns – såvitt mig känt ingen lagstiftning i Sverige som FÖRBJUDER det ! 🙂

    Ha det…
    vännen Josef

  10. avgrundsdjup Says:

    Josef! Det har du förmodligen rätt i. Jag väljer ändå att vilja tro på det goda – även om jag ständigt blir överbevisad om motsatsen…

  11. Josef Boberg Says:

    AvgrundsDjup,

    Det finns som Princip överhuvudtaget INTE någon lösning i det goda eller än mindre i det onda. Det är BALANS mellan dem som är lösningen – därför att mitt emellan det onda och god finna springan till det oändliga. Den är till för att vidgas av människosläktet.

    Det är som Princip omöjligt att finna den här springan – ifall Wi inte pendlar emellan plus (+) och minus (-). Detta därför att det Wi intellektuellt kallar för ont och gott – helt enkelt är HELA skapelsens rörelseMotor.

    Så det är idiotsäkert att ALDRIG finna sprickan till det eviga = det oändliga = wårt sanna väsen – ifall Wi håller oss enbart till det onda eller det goda, tyvärr… 🙂 Detta sett och sagt i mitt mer än 66-åriga perspektiv i kött den här gången.

    Hur många av wåra föregångare har inte försökt med att inrikta sig mot enbart det goda – och därtill inte så få emot det onda ? Har dom någonsin lyckats med någonting annat än sin egen Grav-i-Terra ? Ifall Wi undantar Jeshua = Jesus – så känner i vart fall jag inte till någon de senaste ca 2000 åren. Gör Du ?

    GooodNatt…
    vännen Josef

  12. Matilda Says:

    Oj! Vilka tankar. Jag blir helt matt när jag läser din blogg. Inte matt som på ett dåligt sätt, snarare matt för att det berör mig.
    Du skriver otroligt bra. Funderat på att skriva en bok? Den blir säkert till och med bättre än Svinalängorna av Susanna Alakoski. Gör ett försök, vet ja!

  13. avgrundsdjup Says:

    Matilda! Jag vill gärna att mina ord berör, glad över det du skriver. Men en bok – det är smickrande, men vägen dit känns lång.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: