Arg och uppgiven

Träffade min terapeut idag och känner mig inte sedd. Hon är vänlig, uppmärksam och icke-dömande, men jag känner sällan att hon förstår – hon skjuter liksom alltid lite bredvid målet i sina svar. Oftast sitter hon tyst och lyssnar – jag vill få respons och analys, förslag och infall. Jag vill prata med -inte bara till – en levande, reflekterande människa. 

Hon har inte heller riktigt känsla för när det vi behandlar blir för tungt för mig. Det har gått så långt att jag känner obehag och är ur balans redan dagen innan jag ska dit, för att känna mig avtrubbad och avstängd när jag går därifrån.  

Byt terapeut – ett givet svar. Javisst, i en bättre värld, där alla har rätt till den hjälp de behöver. Den terapeut jag träffar är fortfarande i utbildning och därför möjlig att betala (förutsatt att jag inte längre köper SL-kort – ett faktum, inget försök att fiska medlidande. Jag har själv gjort det här valet.).

Innan jag hittade henne försökte jag via den vårdapparat jag trodde att jag hade rätt till, men fann att jag får vänta tills jag uppfyller kriterierna – akut suicidal eller drogmissbrukande. Möjligen räcker det med att börja slå sina barn.

Vad gör andra som inte har de ekonomiska förutsättningarna att må bra?

Annonser
Explore posts in the same categories: ångest, personligt

Etiketter: ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

10 kommentarer på “Arg och uppgiven”

  1. MyyZz Says:

    Går hemma och mår som en påse skit 😦

    Tyvärr.. jag känner så väl igen mig:-(

  2. avgrundsdjup Says:

    MyyZz! Ja, det verkar inte alls vara unikt att bli avvisad när man försöker få hjälp och tillgång till terapi – tragiskt och väldigt kortsiktigt.

  3. Ankan Says:

    Oj vad svårt! Jag antar att du vägt för- och nackdelar och kommit fram till att dina obehagskänslor till trots så mår du iaf LITE bättre av att gå till en ”inte så bra för dig” terapeut. Eller?
    Det är ju lite rysk roulette att gå till en sådan terapeut – är det värt priset för dig (och då menar jag inte pengarna)?
    En vän råkade ut för motsvarande situation (fast i detta fall var det en erfaren terapeut) och ville sluta. När vännen berättade det för terapeuten, så tog terapeuten kritiken på allvar och såg till att under ett avslutande samtal skaffa sig feedback på hur hon bättre skulle stötta. Och det gjorde hon kostnadsfritt. Och efter det har deras sessioner blivit helt annorlunda och mycket konstruktiva för vännen som numera är väldigt nöjd med sin terapeut.

  4. avgrundsdjup Says:

    Ankan! Du tolkar situationen helt korrekt – det ger mer än det kostar (både mentalt och ekonomiskt…). Jag mår bra av att tala med henne, inte minst för att det tvingar mig att strukturera mina tankar. Men jag upplever det som att det vore möjigt att få ut så mycket mer, att hon inte kan ge mycket mer än en vän man har fullständigt förtroende för – och som har outömligt tålamod att lyssna… Sedan jag har börjat blogga här har hennes roll reducerats ytterligare – jag märker att mycket av det positiva som jag trots allt upplever hos henne kan ersättas med att skriva här, eftersom jag behöver formulera tankarna här också. Jag är medveten om att den feedback jag får här är av ett annat slag och att jag kanske behöver värdera den på ett annat sätt, men det är inte nödvändigtvis en nackdel. Så sammantaget vet jag inte vad som är bäst. Jo, det vet jag ju – som jag redan skrev i inlägget – en annan terapeut. Det är väl bara att gifta sig rikt… (eller med en terapeut). Hrm.

  5. Pifflan Says:

    Min pojkvän lider av kronsik depression och har ej heller råd att betala för terapi. Han käade i flera år för att få hjälp och fick till sist en KBT terapeut som är urdålig. Han har ljugit för honom, och min pojkvän är tvungen att ta hans känslor i beaktande i terapin. Vi har haft diskussioner med honom och hans chef två gånger och det vad de säger är typ att duger inte den terapeut som han har så får han vara utan.
    Behöver du hjälp med mentala problem och inte har pengar ligger du ganska illa till tyvärr….jag har erbjudit min pojkvän att betala hans terapi, men tyvärr är han för stolt för att ta emot det… 😦

  6. Lillmej Says:

    Jag gick till St.Larsstiftelsen som inkomstprövar timkostnaden för terapi. Jag gick där i 1 år, men till sist hade jag bara råd att gå varannan vecka.
    Den kvinnliga terapeuten var bra. men hade ingen kompetens vad gällde alkoholdepression, som jag var drabbad av. Inte heller kände hon till 12-stegs rörelsen och hur vi där arbetar med personlig utveckling. Och det var synd.
    Jag kände mer att hon var en saknad älskande mammafigur för mig ( som jag aldrig haft), än att det gav något särskilt i min utveckling…

    Jag är ganska skeptisk till terapi över huvud taget. Jag tycker att sponsorskaps programmet i AA ger så himla mycket mera i min utveckling. Att prata med en människa som inte har genomgått det vi i AA har gått igenom, ger liksom ingenting. Ingen identifikation, ingen sanna förståelse osv…

    Kan du inte vända dig till någon självhjälpsgrupp som har männsikor som har gått igenom det som du har gått igenom? Det är dessutom gratis.

    Ha de gott o lycka till vännen!

    Lilla mej

  7. Zilch Says:

    Så… denna terapisökarvärld är helt ny för mig och jag har chockad efter att ha kämpat mig till att tala, fått kommentarer som får en människa att tappa tron på psykiatrin och som du säger, den hjälp man är brättigad till, börjat överväga särskilt en terapeuts råd; kom till psykakuten under en ångest attack, helst med synliga skärsår på armarna, DÅ kan du kanske få hjälp…..

    Vart är världen på väg?!

  8. avgrundsdjup Says:

    Zilch! Jag vet inte vart världen är på väg – och jag är inte heller säker på att jag verkligen vill veta det. Men psykiatrin tänker väldigt kortsiktigt – att hjälpa de som är i akut behov (enligt deras definition, se inlägget) istället för att även släppa in dem som kan tänkas bli i akut behov skjuter bara upp problemen. Dessutom tror jag att många kraschar skulle kunna undvikas om vi får hjälp på ett tidigare stadium. Tillåts man vänta tills man är helt utbränd blir man dessutom ifrågasatt och behöver hur som helst inte sjukskrivas, det är ju bara att rycka upp sig, skärpa ihop och prestera. Underbart.

  9. Neny Says:

    När samhället inte ville hjälpa fick man hjälpa sig själv, bäst man kunde, oavsett ekonomin. I mitt fall blev internet (dagbok, skriva bok, hemsida etc) min terapi, min pöl, att hamra ut min vrede och sorg och försöka förstå mig själv. Bakåtblickar, reflektion och slutligen insikt. Det fungerade. Men det tog _lång_ tid att bli riktigt människa på insidan igen. Inget jag rekommenderar. Att ha råd med rätt hjälp vore bättre. Hade en kurator för ett par år sedan som visserligen var vänlig, men skyllde alla mina sorger på min sambo, vilket slutligen gjorde att jag ledsnade. Det var inte hans fel att jag hade en trasig barndom, ex… Hoppas du får tag i en bättre terapeut, eller får din nuvarande att öppna ögonen och se DIG.

  10. avgrundsdjup Says:

    Nenny! Jag försöker också hitta alternativ – som skrivandet – för att läka. Men som du skriver är det tidskrävande. En bra terapeut kan i idealfallet visa på en väg – så här springer jag på alla bollar och många är mindre konstruktiva. Jag blir ledsen över att det ska vara så svårt att få hjälp – det handlar om mer än bara själva hjälpen, sånt som människovärde och integritet. Att vara värd att hjälpas, att få synas. Det är också någonstans ett kvitto på att det jag varit med om faktiskt är tillräckligt allvarligt för att jag får må dåligt – så länge jag inte är beättigad hjälp känns det lite som att även det som skett nedvärderas till ett obetydligt nonsens. Att det är jag som är känslig och överreagerar. Intellektuellt vet jag naturligtvis att det inte är så, men känslan är inte rationell…


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: