Svarta tankar

Nu har Han varit på tjänsteresa i nästan en vecka – med ett kort avbrott i lördags. Känslan klarar inte riktigt av det här och drar sig tillbaka. Just nu känner jag ingenting, absolut ingenting. Och i morgon bitti är han tillbaka. Men inte jag. Jag försöker efter bästa förmåga låtsas att jag är där, att jag är glad – för det är jag ju. Sedan. När jag har övertygat mig om att han verkligen kom tillbaka, den här gången också.

Ibland märker han att jag är frånvarande. Jag försöker förklara en del, inte allt – rädd att stöta bort och verka för knäpp. När vårt återseende sammanfaller med att jag har varit hos terapeuten har jag alibi – han vet att jag tycker att det är jobbigt hos henne och lägger det automatiskt på terapikontot.

När mina förlusträdslor är som jobbigast målar jag upp ett alternativ till det liv jag har idag. Ett där jag väljer bort kärlek och gemensamma tankar till förmån för ett enklare liv utan oro – jag binder mig utan känslomässiga band. En genväg till det liv jag en dag kanske lyckas återskapa själv, men idag är frustrerad över att jag inte har. Det handlar inte om rikedomar, utan om Möjligheter.

När jag skilde mig från barnens pappa separerade jag även från min framtid, från att bli klar med min utbildning och från min ekonomiska frihet. Med betoning på Min ekonomiska frihet – alla pengar jag hade med mig i äktenskapet, en beaktlig summa, lyckades han behålla, orkar inte gå in på detaljer här och nu – låt oss bara anse det vara fakta.

I förlusträdslans ångest känns det som ett oändligt mycket mer lockande alternativ att leva med en man som uppskattar mig och som inget hellre vill än att tillgodose mina önskemål. Jag hör själv hur krasst det låter. Och vet att det aldrig kommer att bli så – jag skulle förgås av att inte känna den mentala närhet jag upplever idag.

 Om jag inte älskar behöver jag inte heller vara rädd att bli lämnad – då finns det alltid alternativ. Det tänket genomsyrade mina tidigaste relationer – jag valde den bäste av dem som valde mig. Fungerade det inte fanns det alltid en plan B – att vara ensam var olidligt och otänkbart.

Jag kan längta tillbaka dit när ångesten är stark. Någon som vill ha mig vid sin sida, förmodligen är han äldre än jag. Ställer inga krav, bara nöjd med mitt sällskap och att se mig glad. Been there, got the t-shirt. It didn´t fit. Men det hindrar ju inte att jag provar igen. Och igen.

Det vore olidligt enkelt. Jag vet att jag skulle lyckas – jag har ”50+tycke”. Lyckade, framgångsrika män som gillar att visa upp en yngre tjej som inte bara är fasad utan som kan underhålla, representera – bra för egot och i sällskapslivet.

Prostitution på hög nivå.

Annonser
Explore posts in the same categories: ångest, personligt

Etiketter: , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

6 kommentarer på “Svarta tankar”

  1. Soldotter Says:

    Rädsla är det man bör vara mest rädd för.
    Hindrena bygger man oftast själv.
    Är det inte sjukt?!
    Livet är ett ständigt arbete, en renovering.
    Jag hoppas du får till din grund ordentligt en dag, du tyx i alla fall ha ett fantastiskt hus. Bygg på!
    Qram

  2. avgrundsdjup Says:

    Soldotter! Instämmer. Det besvärliga med att ha huset och sakna grund kan liknas vid de där ”flytta-siffor”-spelen som fanns när jag var liten, du vet en platta med sifforna ett till tolv och en tom, sedan gäller det att flytta runt siffrorna så att man får dem i ordning. Vet inte om jag förklarar begripligt? Hur som helst så känns det som ett sånt spel att försöka få ordning i livet i efterhand och inte allt eftersom. Kanske har jag blivit lite mer vis av skadan och sätter saker bättre på sin plats nu, men det finns mycket gammal skit…

  3. Pifflan Says:

    Vad jag känner igen mig….tror det är ganska typiskt för vuxna barn till alkoholister. Har en ganska bra link på min sida som heter ”att älska ett barn till alkoholist”. Trodde inte att det fanns så många gemensamma drag hos oss, men det gör det….
    Kram!

  4. Suss Says:

    Har själv alltid valt äldre män, det känns stabilare. Ha någon som jag vet avgudar mig…
    Kanske för att jag själv aldrig vuxit upp med min pappa… kanske en fadersgestalt?
    Men så fel…. men så tryggt…
    Kanske för att känslorna är sårade från min barndom med min missbrukande mamma…

  5. avgrundsdjup Says:

    Pifflan! Jag har läst länken på din sida, den är mycket träffande och jag känner igen mig i mycket. Både obehagligt (vill inte riktigt erkänna vissa saker – trots att de stämmer – för att de liksom inte känns särskilt ”ärorika”) och behagligt (igenkänningsfaktorn gör att en känsla av viss normalitet infinner sig).

  6. avgrundsdjup Says:

    Suss! Jag har också gått igenom en sån fas i mitt liv, hade ett par förhållanden med män som var betydligt mycket äldre (19 respektive 15 år äldre). Dels inbillade jag mig att de ver mer långsiktiga och stabilare, vilket inte alls var fallet som det skulle visa sig. Dels kände jag mig mer bekräftad – allt är relativt och i jämförelse med dem framstod jag som bättre än jag är, i fysisk betydelse – det är lättare att se bra ut om man är 20 år yngre…


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: