Att sätta gränser

Min terapeut yttrar med ojämna mellanrum klok-och tankvärdheter. För lite sedan uppmärksammade hon mig på att det var jag som fick sätta gränserna när jag var liten. Gränser som mina föräldrar och andra vuxna borde ha satt – det är inte ett barns uppgift. Samma gränser som sedan aldrig respekterades. Så är det fortfarande med min mamma: Jag ber, upplyser, bönfaller, dikterar, domderar – och hon gör ändå som det passar henne bäst.   

Att som barn inte få lära sig gränsdragningar har konsekvenser även – eller särskilt – i det vuxna livet. Jag vågar inte. Att sätta gränser och markera min egen integritet är förenat med akut fara och risk att bli övergiven, ratat, hatad. Alltså låter jag andras gränser bli norm.

Att jag inte har råkat mer illa ut i livet är en tillfällighet.

Annonser
Explore posts in the same categories: personligt

Etiketter: , , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

15 kommentarer på “Att sätta gränser”

  1. smyg Says:

    Jag vet att du har ett helvete med det där; jag var själv gift med en kvinna i samma situation i två decennier. Mitt stora misstag var att jag inte tidigt tvingade henne att välja. Hade hon valt mig hade vi både kommit loss ur det där jävulska mammagrepet som präglade hela vårt liv tillsammans. Och hade hon valt mamma hade jag åtminstone sluppit delta i den kontinuerliga tragedin.

    Knappast några trösterika ord. Jag vet. Men ännu mer att fundera på. Vad säger mannen i Ditt liv?

  2. Mia Says:

    Inte så konstigt att du låter andra sätta gränser, när dina gränser som barn inte respekterades. Så varför ska dom respekteras nu? Är det så du tänker..?
    P.S Jag skriver inte så ofta kommentarer, men du ska veta att jag läser!

  3. Pifflan Says:

    och känslan av att inte veta vad som är normalt, inte veta när man över reagerar, eller reagerar normalt. Har du den också?

  4. avgrundsdjup Says:

    smyg! Till skillnad från kvinnan du delade tid med HAR jag tagit ställning – mot min mamma, för mitt liv. En linje som inte alltid är lätt att hålla, eftersom jag inte har lyckats bryta med henne – och förmodligen inte kommer att göra det.

    Svårigheten ligger i att bli respekterad som en självständig individ och få henne att släppa taget. Hennes makt över mig är numera begränsad, men tillräcklig för att jag blir vansinnig på henne med jämna mellanrum.

    Mannen jag delar liv med – han klarar sig ganska helskinnad, förutom när jag ruttnar på henne och behöver prata av mig. Mycket för att jag försöker hålla dem isär, dels för att jag förmodligen skäms – jag ska fundera närmare över det här, dels för att jag tycker att det är obehagligt.

    Summan blir att jag inte upplever att mamma lyckas ta så mycket plats i min relation till Honom, men det har inte alltid varit så – jag släppte in henne långt mycket mer tidigare. Eller släppte in – snarare förmådde jag inte mota ut henne…

  5. smyg Says:

    Kraft till dig, avgrundsdjup! Och en kram.

  6. Soldotter Says:

    Det tar tid att bygga upp det man inte fått hjälp med av sina föräldrar.
    Men det går.
    Och även om man haltar mellan varven så går det alltid att fortsätta.
    Finns lixom inget val.
    Jag tror vi måste tänka att våra föräldrar gjorde så gott de kunde efter just sina förutsättningar. Och ibland är de verkligen inte de bästa.
    Det tog mig många år innan jag kunde förlåta min far för hans tillkortakommanden, men det är skönt att det är gjort idag tycker jag.
    Vi har en bra relation nu.
    Qram

  7. avgrundsdjup Says:

    Mia! Precis så tror jag att det är. Det man inte har erfarit som barn är svårt att våga tro på som vuxen. Det gäller såklart inte bara gränser, utan även andra områden – som det här med självkänsla och att ha ett värde:

    När Han säger att jag är bra, att Han älskar mig – hur ska jag verkligen veta att det är sant? Och om det är sant – hur ska jag våga tro att det fortsätter, att det inte tar slut i morgon?

    Roligt att du är här och läser – vill gärna uppmuntra dig att kommentera oftare, det är trevligt och viktigt med återkoppling på mina ord. Vad jag själv tycker och tänker vet jag ju liksom redan, det är bara ni andra som kan förmå mig titta åt andra håll…

  8. avgrundsdjup Says:

    Pifflan! Du träffar mitt i prick! Hur många gånger har jag inte ifrågasatt verkligheten omkring mig just ur det perspektivet – är det kanske de andra som är normala och jag som är onormal, är det normalt att agera, tänka, vilja som jag? Jag tror att det beror på att verkligheten skrevs om alltför många gånger när jag var liten – något händ, men blev utåt till en icke-händelse. Vi var ju så normala, ändå verkade ingen annan ha de familjeförhållanden som jag hade…

  9. avgrundsdjup Says:

    Soldotter! Det du skriver låter rätt och bra, skönt att kunna förlåta. Men jag vet inte om det är målet för mig – snarare tror jag att jag behöver försonas med mitt förflutna och med mina föräldrar. Och det behöver jag ju inte deras medverkan, eller ens närvaro, till – det är en process jag själv måste gå igenom. Jag är inte där än, för att kunna försonas måste man kunna acceptera och känslan trilskas fortfarande på den punkten.

  10. Pifflan Says:

    precis…jag trodde också väldigt länge att det var normalt att leva som vi gjorde. Min mamma var sjuktligt kontrollerande. När jag förstod att det inte var normalt belv jag först hel förvirrad, idag är jag fortfarande förvirrad, men försöker ha lite perspektiv på det hela…inte alltid så lätt bra.
    PS. länkar till din blogg.

  11. Lillmej Says:

    Ännu en intressant diskussion. Jag måste komma tillbaka hit oftare känner jag!
    .
    Min mamma blev tidigt föräldralös och växte upp i ett strängt fosterhem där hon snarare var hemhjälp än ett barn. Känslomässigt är hon på en 5-6 årings nivå fortfarande. Jag känner igen mig i att det var JAG som fick sätta gränser och vara hennes mamma när jag ”växte” förbi henne. Hon hade/har, inget eget begrepp om vad som är lämpligt beteende och inte. Hon är orädd som ett barn, men är socialt inkompetent och kan kläcka ur sig precis vad som helst var som helst….
    .
    Hur har detta påverkat mig då?
    – Jag har svårt att låta mig själv vara ett barn ( varit för mycket vuxen sedan 5-6 års åldern)
    – Jag ska alltid ta hand om andra (slippa se mina egna fel…)
    – Jag har svårt att sätta gränser för mig själv vad jag orkar med /vill.
    – Jag känner mig ofta missanpassad i större sällskap. Jag är så van vid att vara annorlunda än alla andra liksom…
    .
    Tack för en schysst blogg!
    Kram från Lillamej

  12. avgrundsdjup Says:

    Lillamej!
    Intressant parallell mellan våra mammor – min mamma är också uppväxt under motsvarande förhållanden. Det finns något väldigt barnsligt (i betydelsen ungt och omoget) över även min mammas beteende. Jag har ofta undrat över hur hon kunde bli så här. Och hur det kommer sig att hon inte gått vidare som vuxen.

    Jag känner igen mig i det du skriver om hur din mammas sätt att vara påverkar / har påverkat dig – jag kan skriva under på hela listan, oredigerad. Tragiskt hur en persons defekter påverkar kommande generationer, för jag för säkert över en del på mina barn – hur noga jag än är med att undvika det.

  13. Nasse Says:

    Hur ska man lära sig att sätta gränser för sig själv och mot andra om man inte blev respekterad som barn?

  14. avgrundsdjup Says:

    Nasse! Det är ju just det… hur gör man? Ser man det så är det naturligtvis orimligt att förvänta sig att kunna sätta alla gränser som en vuxen bör kunna – när den egna kompetensen inom området är på ett litet barns nivå. Tillägnat i vuxen ålder.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: