Omedelbar behovstillfredsställelse

En måndag, på väg till ett utvecklingssamtal i skolan. Det hade varit en stressig dag med många måsten. Min mamma hade ringt på mobilen, jag valde att inte svara för att inte öka stressen över tröskeln – lyssnade av mobilsvaret, hon ville veta vilken tid hon skulle komma förbi i helgen för att barnvakta, om det var fyra eller fem. Inget akut, vi tar det ikväll.

På skolgården möter jag min mamma, hon visste att jag skulle till skolan. Hon är anklagande – varför svarar jag inte på mobilen? Jag förklarade – försvarade – i all hast att vi hade talats vid kvällen innan, att jag hade tänkt ringa på kvällen, att det ju faktiskt inte var bråttom. Jag lämnar henne där och skyndar in mot klassrummet. Möts av fritidspersonal och lärare, oroliga ”din mamma var här och frågade efter dig, det är bäst du ringer henne, det måste ha hänt något”.

Overklighetskänsla – hur kan hon göra så? Det känns integritetskränkande, kontrollerande – hemskt.

 Jag konfronterar henne senare, på kvällen. Hon är trotsig, inser inte alls att hon gått över en gräns. Jag svarade inte på mobilen, alltså har hon rätt att använda de medel som står till buds för att nå mig. Men om jag tycker att det är så hemskt ska hon naturligtvis inte göra så igen. Vid närmare eftertanke ska hon inte ens gå till skolan mer, inte ens för att hämta barnen. Jag ska minsann slippa att hon skämmer ut mig.

Men hon har såklart inte gjort fel. Det är jag som är känslig. Och om personalen tycker att hennes beteende är konstigt så är det dem det är fel på. Så det så.

Jag minns beteendet och argumentationen vagt från när jag var barn. Inga situationer, men känslan av vanmakt som det framkallar att hon aldrig kan säga förlåt, det var dumt, jag tänkte mig inte för.

Annonser
Explore posts in the same categories: personligt

19 kommentarer på “Omedelbar behovstillfredsställelse”

  1. BJ Says:

    Jag kan inte säga att jag känner igen kontrollbeteéndet. Min mamma var/är tvärtom. Men jag känner igen det du skriver i din sista mening. Men det är inget jag gått/går och väntar på. Jag tror jag gav upp det redan när jag var barn. Ibland kan en diskussion göra underverk men, det är lättare sagt än gjort.
    Jag förstår att det måste vara jobbigt att hon är så kontrollerande. Du är ju vuxen och har ditt eget liv. Jag hade blivit tokig och bett henne lägga av eller bara – dra.

  2. avgrundsdjup Says:

    BJ! Jag blir tokig. Jag ber henne lägga av. Och drar – tja, det har hänt att jag har slängt luren i örat på henne eller stängt dörren när hon oanmäld dyker upp för att skälla om något – men att verkligen bryta förmår jag inte. Det är otroligt jobbigt att hon reagerar som hon gör och inte har någon som helst insikt om att det blir fel, att hon går för långt.

    Bäst går det när jag ignorerar hennes prat – lyssnar med en stortå och låter henne tjata. Men vad är det för relation?

  3. BJ Says:

    Nej, det är kanske inte mycket till relation men, jag klarar inte av negativ energi. Den som försöker hindra en att överhuvudtaget tro något positivt, som aldrig uppmuntrar utan bara drar ner. Då är jag hellre utan så jag kan ha en bättre relation till andra och mig själv. Hur var hennes föräldrar? För det är inte ovanligt att det är där skon klämmer.

  4. avgrundsdjup Says:

    BJ! Jag håller med dig i det du skriver om att minimera den negativa energin. Och min mamma är definitivt en energibov – jag kan riktigt se energimätaren slå i botten så fort jag har kontakt med henne. Men jag förmår inte bryta. Kanske för att hon är den enda släkting jag har, förutom min halvsyster. Kanske för att jag fortfarande hoppas. För hennes skull, eller för min? Jag vet inte.

    Hennes föräldrar övergav henne – var och en på sitt sätt. Mamman genom att dö, pappan genom att lämna henne och gifta om sig. Säkert har mycket av hennes beteende sina rötter i det hon har erfarit, men jag har svårt att acceptera att hon aldrig har strävat efter att förändra. Många av oss som möts här i bloggvärlden har ärr, men vi försöker släppa och gå vidare, skapa nya, bättre förutsättningar och reflektera. Inte hon.

  5. BJ Says:

    Kanske har hon levt sitt liv genom er barn istället för att ta itu med sitt eget självförverkligande? Om det är så, är det fruktansvärt för dig och din halvsyster. Din mamma måste lära sig att inse att hon inte kan leva genom er, utan måste leva sitt eget liv och låta er ha ert. Lättare sagt än gjort förstås men, hon borde få veta det. Både för sin egen skull som för er.

    Suck ja, inte är det lätt men ibland måste man gå igenom smärta för att det ska födas nått nytt, bättre. Och ja, det är bra man kan blogga om det och försöka komma vidare på det viset.

  6. avgrundsdjup Says:

    BJ! Jag tror att du är inne på något viktigt där, som jag faktiskt inte har tänkt på själv. Hon har nog levt en hel del genom mig (min halvsyster har hon undvikit efter bästa förmåga, vilket har lett till att jag inte fick kontakt med henne förrän i vuxen ålder, mycket snyggt…) och kontrollerat efter bästa förmåga. Och den förmågan är det minsann inget fel på.

    Kanske är det lättare för henne att fokusera på mig och mitt liv än att ta hand om hennes eget. Hon kanske inte ens vet hur man gör. Jag tror att hon alltid har gjort så, innan mig var det relationer till män – hon tycks aldrig ha varit ensam någonsin – aldrig ha behövt se sig själv med egna ögon. Det är lättare att spegla sig i någon annans bild av en själv. Gillar man inte det man ser kan man byta spegel.

  7. Pifflan Says:

    Smyger in i diskussionen här….din mamma låter så väldigt lik min mamma. Min mamma levde genom mig hela mitt liv, och hennes välmående kände jag att hon hela tiden satte på min axlar. Skrev i min blogg om ”the blaming and fixing game” som handlar om hur hon tog mig till läkare under flera år för att JAG var sjuk och kontant hittade saker som var fel på mig. Har nu insett att hon gjorde det för att själv få uppmärksamhet….men vet inte om den insikten hjälper ännu då det förstås fick mig att tänka att det var fel på mig.
    På många vis måste jag säga att jag tycker det är skönt att hon inte finns längre, och det är kanske hemskt att säga, men vet inte om jag klarat av att leva med hennes kontrollbehov längre. Kanske det skulle vara dags för dig att allvarligt fundera om du verkligen vill ha din mamma i ditt liv längre? Jag vet att ens tanken att inte ha det är svår, eftersom hon ändå har ett så hårt grepp om dig….hade jag inte bara bestämt mig för att för det första inte prata med henne när hon är full och för det andra gett upp hoppet om att hon någonsin skulle b li frisk från sin alkoholism flera år innan hon dog hade jag inte klarat av att bryta….det är svårt!

  8. BJ Says:

    Jag ”tror” du är inne på rätt spår där. Hon är kanske på något sätt beroende. Så även om du lider, är det kanske hon som lider mest egentligen? Du kan vara utan henne ett tag men, hon får kanske panik…ja det är bara en tanke.
    Det finns många olika beroenden här i livet, som man inte ens anar…

  9. avgrundsdjup Says:

    Pifflan! Jag förstår vad du skriver, men det gäller ju liksom inte mig (ironiskt leende här med viss självdistans)…

    Kanske är det extra svårt eftersom jag inte har någon kontakt med min pappa längre. Och det är ju han som har problem – han som är alkoholist, han som har stått för de tydliga övergreppen i familjen. Min mamma har ju alltid försökt skydda mig, hjälpa efter bästa förmåga. Tyvärr har den förmågan sällan överenstämt med MINA behov.

    Jag känner inte att jag kan försvara att bryta kontakten med henne – priset är för högt. Istället behöver jag hitta en form som fungerar. Det ÄR bättre nu än det har varit, men det beror uteslutande på att jag inte går in på det som triggar mig, utan försöker låta hennes trådar falla till marken. Så snart jag går i svarsmål är det klippt. Kontakten med henne går mest ut på att undvika konflikt.

  10. avgrundsdjup Says:

    BJ! Hon får definitivt panik. Det märks på företag som när hon gick och sökte mig i barnens skola (se tidigare inlägg) för att jag inte svarade på mobilen. När vi har haft en konflikt på telefon och jag har lagt på för att jag inte längre orkat (hallå så vuxet man kan bete sig ibland…) kan jag räkna ner minuterna tills hon står utanför min dörr. Hon får fullständig panik över kontaktlöshet. Eller är det över den bristande kontrollen – jag vet inte. Men jag tror att hon har överfört en hel del av det här på mig – jag får otrolig ångest om jag inte når Honom. Det har blivit bättre med tiden, i takt med att jag vågar lita LITE mer på att han finns, men känslan av att ha blivit övergiven finns där.

  11. Maria Says:

    Jag hittade precis hit och ramlade rakt in i en mammadiskussion, passande nog. Min mamma driver mig till vansinne och mitt lugn infann sig först när jag flyttade 60mil från henne och slapp all negativ energi hon ger. Nu får jag den ”bara” per telefon och ett par besök om året och det fixar jag. Hade hon sökt upp mig som din mamma gjorde hade jag fått panik och bett henne dra åt skogen. Integritetskränkande på hög nivå. Nu är jag nyfiken på dig och ska läsa vidare o dina äventyr:)

  12. avgrundsdjup Says:

    Maria! Välkommen att ramla in! Jag bodde långt ifrån min mamma under en period av mitt liv – flera år. Det var lugnare på ett sätt, men våra möten blev fulländade katastrofer. Jag vet inte vilket som var värst.

  13. Neny Says:

    För vissa föräldrar, ja vissa människor öht, är det svårt att medge när man gjort något överilat. Min mamma var med överallt med långa näsan när jag växte upp, så jag flyttade 60 mil och idag kan vi konversera utan att alltid bråka om allt. Det är bra. Istället har jag fått svärföräldrar som är lika nyfikna och kontrollerande och alltid måste ha rätt… Men det är iallafall inte mitt ansvar att säga till dem jämt, tack och lov. ”De vill ju bara väl”… fungerar bara till en viss gräns.

  14. Sarah Says:

    Grrrrr! Och Kram!!

  15. Plask Says:

    Jeg kjenner meg igjen. Eller – jeg kjenner igjen moren min. Så jeg valgte å kutte kontakten med henne for en stund siden, for å greie å leve mitt eget liv. Hennes var så altoppslukende. Fant nettopp bloggen din, tror jeg blir her en stund!
    Plask (25)

  16. avgrundsdjup Says:

    Neny! Jag bodde också på behörigt avstånd från mamma – men det räckte bara till en viss del. I vardagen var det skönt att kunna begränsa kontakten till telefonsamtal, men så snart vi sågs var det desto värre – som att allt samlats och väntat på ett tillfälle… Så inte ens flera tusen kilometer räckte för att knäcka min mammas nyfikna näsa och tillrättavisande pekfinger…

  17. avgrundsdjup Says:

    Sarah! Jo, grrr är en bra sammanfattning – kort och kärnfull…

  18. avgrundsdjup Says:

    Plask! Du är så välkommen, stanna kvar så länge du vill. Jag förstår att du väljer att bryta med din mamma om hon är som min. Samtidigt som jag inte förstår – det är så oändligt svårt att helt klippa alla band. Jag har inte klarat det, trots att jag många gånger har velat. Och nu känns det som att det är för sent, meningslöst liksom. Kanske är jag fortfarande rädd för att göra henne ledsen och illa – det är svårt att sätta sig själv i första rummet när man inte är van vid det.

  19. avgrundsdjup Says:

    Plask! Försökte läsa din blogg, nyfiken på dina ord, men jag når inte fram eftersom den är lösenordsskyddad. Om du vill dela med dig av vad du skriver får du gärna göra det. Min mailadress är avgrundsdjup@gmail.com


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: