Ytterligare ett inlägg om mamma

Det händer – inte ofta – att jag har riktiga dispyter med min mamma. Oftast tiger jag för att inte skapa onödiga konfrontationer som ändå aldrig leder till samsyn eller förståelse. Vid ett tillfälle hävde jag ur mig att vi aldrig kommer att kunna förstå varandra eftersom hon inte någonsin har bearbetat sina egna demoner, att hon skulle behöva gå i terapi först.

En vecka senare föreslog hon att vi skulle gå till en terapeut tillsammans. För det är ju ingen idé att hon går ensam – terapeuten måste ha en chans att bilda sig en egen uppfattning. Tillbaka vid temat att ha rätt och fel. Mamma har rätt, jag har fel – terapeuten ska agera skiljedomare och bekräfta henne.

Annonser
Explore posts in the same categories: personligt

Etiketter: , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

14 kommentarer på “Ytterligare ett inlägg om mamma”

  1. blomman Says:

    Hej igen! Hoppas du har en bra helg.
    Tänk att vi är så många som kämpar med våra mödrar, he he he. Ständig kamp om frigörelse…..
    Det var bra att du tog bladet från mun och sade det du sade. Och jag tycker det är positivt att hon kan tänka sig gå till en terapeut. Sen är frågan vad hon vill uppnå? Förmodligen vill hon att det ska fungera mellan er samt att hon behöver komma till rätta med sig själv. Att hon ber dig följa med ser jag som ett rop på hjälp, hon behöver stöd, det här är säkert ett stort steg för henne.
    Om du orkar bör du försöka lägga undan kampen om rätt eller fel = en strid utan vinnare. Tänk positivt, fokusera på de bra sakerna, tänk gott om dig själv och framför allt – lita på dig själv. Den bästa bekräftelsen får vi inifrån oss själva!
    Hakuna matata! 🙂

  2. avgrundsdjup Says:

    Blomman! Kanske uttryckte jag mig luddigt – ja, helt säkert förresten, eftersom mitt inlägg väcker tankar och kommentarer som jag inte var beredd på. Jag ska försöka reda ut lite:

    Jag skulle gärna gå med min mamma till terapeuten, om jag hade någon som helst förhoppning om att det skulle leda någon vart. Men hon vill att jag ska följa med på samma sätt som båda parter i ett mål söker upp en skiljedomare – för att en ska få rätt. Och det här med att ha rätt och fel upplever jag inte som någon stor grej för mig själv – jag släpper dagligen ”rätt” för lung och ro eller för att det är meningslöst att driva en fråga. För mig är inte målet med en diskussion att motparten ska ta över min uppfattning och övertalas, dvs att erkänna att jag har rätt, utan att jag vill bli förstådd – oavsett om vi tycker lika eller inte.

    Det ÄR verkligen en ständig kamp om frigörelse, men det är väldigt svårt när en drar och den andra vägrar släppa efter en enda tum. Bandet blir bara allt mer uttänjt och spänt.

  3. pifflan Says:

    än en gång, skulle min mamma levt så skulle hon föreslagit samma sak…jag vet att det inte var din mamma som var alkoholist, men min var det, men de verkar fortfarande ha samma kontrollbehov.
    Mitt råd är att gå till en terapeut med henne. Hennes agenda om varför hon vill göra det har egentligen ingen betydelse, det viktiga är att du får henne dit. Om det är som du säger kommer terapeuten snabbt snappa upp det och kanske också ganska snabbt rekommendera att hon börja komma själv. Värt ett försök?

  4. BJ Says:

    Jag håller med Pifflan och Blomman om att det är värt ett besök. För terapeuten borde ju kunna se och ursklija vad det handlar om (tycker man)
    Som jag ser det, ser det ut som en chans man inte ska släppa utan att prova först…

  5. BJ Says:

    PS. Har din mamma varit hos en terapeut förut? Om inte, så kan det ju vara därför hon tror (vill tro) att ”terapeuten ska agera skiljedomare och bekräfta henne” ?

  6. avgrundsdjup Says:

    Pifflan! Värt ett försök – om hon kunde tänka sig gå till en riktig terapeut. Det som i hennes värld kommer ifråga är att gå och prata med församlingens diakon = gratis och inte särskilt kvalificerat. Känner mig mycket tveksam till den lösningen, eftersom en för svag terapeut kan uppnå motsatt resultat än jag önskar.

    Som terepeuten Hans ex går till, som bara bekräftar hennes världsbild, att det är synd om henne, att hon är så drabbad och att nu är det minsann tid att fokusera på hennes egna behov. Som om hon någonsin hade gjort annat. Jag inser också att det är bra och viktigt att vara medveten om de egna behoven och att som en konsekvens dra gränser och vara tydlig, men inte till vilket pris som helst. Vi lever i ett socialt sammanhang och det är inte möjigt att endast hävda sin egen rätt utan att ta någon som helst hänsyn till barn och andra nära.

    Sammanfattningsvis känns det inte verkligen som att det här terepiförslaget från min mamma är allvarligt menat, mer något hon hasplade ur sig för att få mig nöjd – i ögonblicket. Sedan hon sa det har hon inte berört det med ett ord.

    Jag undrar om det effektivaste – för mig – inte ändå är att försöka försonas och acceptera att det är så här. Att hoppas på att terapi ska förändra något är nog lika meningslöst som att tro att mina argument ska bita på henne… Inte för att jag inte tror på terapi, utan för att man måste vara mottaglig för det – och jag tror inte att hon någonsin blir det.

  7. avgrundsdjup Says:

    BJ! Jag håller med dig – man ska inte lämna något oprövat. Men som sagt, min mamma kommer aldrig att lägga ut ett öre på terapi, vilket gör att möjigheten till framgång är begränsad.

    Dessutom har min mamma en tendens att göra saker till icke-händelser: Att nu ta upp tråden igen och säga jag följer med skulle med största sannolikhet landa i att hon blir upprörd över att jag tar upp gammal skit och att hon inte alls menade det så som jag säger osv…

  8. avgrundsdjup Says:

    BJ! Nej, min mamma har aldrig varit hos en terapeut någonsin. Och jag är förmodligen fel person att försöka förklara, men låt oss säga att hon inte var mottaglig för min version av vad det innebär att gå hos en terapeut…

  9. BJ Says:

    Oj, församlingens diakon = gratis och inte särskilt kvalificerat. Verkligen!?
    Jag trodde det handlade om en riktig terapeut. Jag tänkte också lite på det där om det bara var något hon sade men inte menade – och det bekräftade du också precis.

    Ja, jag vet vad jag hade gjort men, det är också lätt för mig att säga som aldrig haft en kontollerande mamma.

    Usch, vet inte, har knappt ord, mer än att det måste vara skitjobbigt för dig! Ursäkta men jag blir mer arg än ledsen och kokar över det ironiska och egoistiska i hennes sätt att argumentera med (eller över) dig…

  10. avgrundsdjup Says:

    BJ! Tack för din ilska – jag blir också arg över hennes beteende, men den ilskan är alltid färgad av ett dåligt samvete. Och dessutom kan jag aldrig säkert säga hur mycket som är den aktuella händelsen/situationen och hur mycket som är gammalt som triggas. Därför känns det enormt lättande när någon annan blir arg, det liksom verifierar och godkänner min ilska.

    När min mamma först sa det där om terapeuten trodde jag också att hon menade en ”riktig” terapeut. Kanske gjorde hon det också, men såg sin chans att slinka ur greppet genom att rota upp den här diakonen. Hon gör så ibland för att komma ur sånt hon lovat överilat. För min misstanke är att hon aldrig trodde att jag skulle gå in på förslaget, att hon bara sa det i trots för att sedan kunna säga att hon minsann erbjöd sig och jag ju hur som helst inte accepterade.

  11. Neny Says:

    Hittade hit av en slump idag och ja… läste och kände igen mig, både som dotter och vän har jag ofta stött på liknande beteende. Man blir perplex, ska man vara arg, ska man skratta, ska man sucka, ska man ignorera… efteråt brukar man komma på det rätta att säga, som gjort att man inte skulle ha känt sig lika idiotförklarad inombords.

  12. avgrundsdjup Says:

    Neny! Det är som att utsattheten ställer sig för alla andra reaktioner. När ett bemötande är tillräckligt absurt räcker den egna repertoaren reaktioner liksom inte till…

  13. Malin Says:

    Det här känner jag igen. Processen när man ska bryta sig ifrån sina föräldrar är långdragen (och ibland oändlig). Ibland kan jag känna att det vore så mycket lättare om bara jag inte hade vuxit förbi min mamma i mogenhetsgrad någonstans vid tonåren.

    Och jag måste säga det, en mycket bra blogg!

    // M

  14. avgrundsdjup Says:

    Malin! Jag tror att du skriver – att man passerar föräldern i mogenhetsnivå – är en del av problemet. I mitt fall abdikerade min mamma dessutom från sin föräldraroll, vilket inte gjorde saken lättare.

    Och tack – vad roligt att du gillar min blogg! Välkommen tillbaka.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: