Oönskade samtal

Min pappa har börjat ringa. Igen. Vi har haft kontakt periodvis i mitt vuxna liv, alltid på hans villkor och utifrån hans behov. Det är han som har tagit upp kontakten och han som har brutit den, alltefter humör. De senaste åren har jag inte hört något, tills igår.

 Jag kände inte igen numret, svarade. Och ångrade mig direkt, ville helst lägga på. Kände hur defensiv jag blev. Ja, pappa. Han har varit sjuk. Det är synd om pappa. Han vill att vi ska träffas, jag ljuger och säger naturligtvis, om du vill, såklart.

Vet inte vad jag vill, det är bara tomt – kanske bör jag träffa honom innan det är för sent, innan han dör, han är ju gammal? Eller låta allt vara, inte röra om?  Han gjorde säkert så gott han kunde, utifrån sina förutsättningar, har jag rätt att döma, borde jag förlåta, försöka? För hans skull eller för min skull?

Känner mig oändligt sårbar.

Annonser
Explore posts in the same categories: pappa, personligt

Etiketter:

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

16 kommentarer på “Oönskade samtal”

  1. Gisan Says:

    Det är vidrigt vad en del föräldrar utsätter sina barn för och sen förväntar sig att få allt tillbaka. Jag har fått lära mig att man som förälder har skyldigheter och som barn har rättigheter. Det är inte lätt för mig att tillämpa i verkliga livet. Men jag tränar och tränar. Mina föräldrar får när de är beredda att ge eller när jag inte kan stå emot min inre röst som säger att jag ska ge. Men allt oftare blir det på rätt grunder. Försök gå på mag och hjärtkänslan som talar för DIN skull. Du vinner på det i längden. Men jag vet, det är svårt. Styrkekramar…

  2. Lillmej Says:

    Oj va svårt!
    Känner med dig i din obeslutsamhet! Jag skulle önska att jag kunde säga Nej och Stopp, för min mamma ( har ingen pappa). Men än så länge kan jag inte det.

    Kanske är det en mognadsfråga? När det är dags att kasta loss, så kanske jag innerst inne vet/känner det?
    Ett tips är att oavsett VAD du beslutar…..Slå inte på dig själv för det belutet!
    Kram!

  3. Jerry Says:

    Vartenda ord skulle kunna vara skrivet av mig själv. Så lika relation till min egen pappa. Kanske är det så att jag släppt honom och numera är jag bara likgiltig inför hans samtal. Han är som vem som helst som jag inte vill ha kontakt med. Så långt det har gott… men jag orkar helt enkelt inte längre med honom.

  4. Kloktok Says:

    Hmmm, har en pappa vars barn sedan tidigare har börjat ringa trots att de bett farsgubben ”dra åt helvete” och blivit adopterade av sin styvpappa i vuxen ålder… Det tar känslomässigt på pappa och han blir sjuk av det. Han fick hjärtinfarkt sist de bröt kontakten…

    Om du nu ska förlåta så ska du göra det för din egen skull! Vi människor är ju inte mer än just människor… Sköt om dig. MVH

  5. avgrundsdjup Says:

    Gisan! Ja i en bättre uppväxt hade det varit så – föräldrar som ger och barn som får. Men när man inte har erfarit det är det så svårt att känna vad som är rimligt – min magkänsla är ofta tydlig i andra situationer, men just när det gäller mina föräldrar är den ofta helt tyst – särskilt pappa. Jag blir inte ens arg. Ledsen kan jag bli ibland, men för det mesta är det bara avsaknad av känslor och reaktioner som präglar tankarna. Jag önskar att jag kunde bli arg på honom.

  6. avgrundsdjup Says:

    Lillmej! Jag hoppas att det är en fråga om mognad – att det jag idag inte förstår och inte har kontroll över i relationen till mina föräldrar någon gång växer fram. Det du skriver om att inte banka på sig själv för de beslut man fattar är bra och förutsätter nog att man låter processer ta tid och värka fram för att inte fatta några överilade beslut som man riskerar ångra. Även om det säkert är lätt hänt eftersom allt är så infekterat och emotionellt.

  7. avgrundsdjup Says:

    Jerry! Kanske är det just det du beskriver som jag är rädd för – att släppa in min pappa för att upptäcka att jag är helt likgiltig och egentligen inte orkar med honom. Eller så är jag rädd för de reaktioner kontakten skulle kunna väcka. Jag vet inte. När jag pratar med Honom tycker han att jag bara ska ta upp kontakten om det är för min skull, inte på några villkor för pappas skull. Jag kan inte ens bestämma mig för om det är sant och bra – kanske har jag trots allt ett ansvar mot pappa också? Känner att jag vacklar här.

  8. avgrundsdjup Says:

    Kloktok! Jag blir illa berörd av det du skriver om din pappa och hans andra barn – jag förstår att det sällan går obemärkt förbi när föräldrar och barn bryter med varandra. I mitt fall är det alltid pappa som har brutit med mig, men eftersom han hittills alltid förr eller senare har tagit upp kontakten igen antar jag att han har ett behov av den. Men jag har svårt att känna efter vad det gör med mig om jag låter honom få kontakt igen.

    Jag vet inte om jag kan förlåta, det har hänt så mycket. Men jag tror inte att det viktigaste är att förlåta utan att försonas – med mitt förflutna. Det involverar inte nödvändigtvis min pappa, i alla fall inte hans närvaro i nuet. Hur som helst är det första steget att acceptera och försonas med både den lilla flickan som jag var som barn – som jag ofta föraktar – och med livet som barn – som jag fortfarande avskyr. Vad som finns efter det är svårt att se idag.

  9. Hanna Says:

    Blod är inte tjockare än vatten. Om de inte är viktigt för dig ska du inte göra det. Om du tror att du kommer att ångra dig bör du kanske försöka ta dig energi att träffa honom. Annars är det bara en energislukare. Ingen kommer att klandra dig om du inte klandrar dig själv.

  10. Pifflan Says:

    NEJ!! Du behöver inte förlåta dina pappa, du behöver inte älska honom och du behöver inte ens tycka om honom. Jag läser en bok som heter ”bad childhood, good life” och har precis läst ett kapitel om detta. Hon som skrivit boken säger att man inte har några skyldigheter mot sina föräldrar som inte kunnat vara föräldrar.
    Du ska tänka på dig själv, och inte känna dig skyldig att förlåta honom och umgås med honom. Vill du det är det en annan sak, då ska du göra det. Men då ska du göra det för att du vill, inte för att du känner dig skyldig till det….
    Förlåt om jag låter hård, men är ganska rak av mig, och är det även nu 🙂
    Kram!

  11. Soldotter Says:

    Jag håller med de andra; det skulle vara utifrån vad DU har behov av att förlåta, gå vidare med eller utan din far som du gör dina val.
    Inte för hans skull.
    Var och en har vi vuxna ansvar för oss själva.
    Att din far inte har räckt till är hans tillkortakommande, det får han ta tag i om han skulle orka en dag. Eller välja att låta bli.
    Om det skulle hela dig och få dig att må bättre ska du förlåta och gå vidare.
    Om det skulle göra dig illa att gå in i en relation till din far igen så bör du låta bli.
    Att förlåta är bra för ens egen själ, men att utsätta sig för fler svek är dumt.
    Det är skillnad.
    Man kan förlåta utan att göra sig sårbar igen.
    Ta hand om flickan i dig på det sätt du önskade att du blivit älskad och omhändertagen, det är din viktigaste uppgift.
    DU är din viktigaste uppgift.
    Qram

  12. avgrundsdjup Says:

    Hanna! Det är just det jag är rädd för – att jag ska ångra mig. Men jag känner inte vad som är rätt och det skrämmer mig. Annars – när det gäller andra människor och situationer – brukar jag ha en ganska bestämd uppfattning om vad jag vill, även om det naturligtvis inte är likställt med att jag kan, men när det gäller min pappa känner jag mig bara fullständigt handlingsförlamad. Det är tomt och tyst. Jag blir passiv, rädd och feg.

  13. avgrundsdjup Says:

    Pifflan! Jag uppfattar dig inte alls som hård, däremot som bestämd. Och jag känner mig lättad av vad du skriver. Problemet är bara, som jag redan skrivit ovan, att jag ju inte vet vad jag vill och vad som är bra för mig.

    Jag tror inte heller att jag har någon skyldighet att förlåta honom, men däremot tror jag inte att jag kommer undan att acceptera det som varit och försonas med det – för mig själv, med mig själv. Och som jag redan skrivit förutsätter det inte någon som helst inblandning från hans sida.

  14. avgrundsdjup Says:

    Soldotter! Jag fastnade för det du skrev sist i din kommentar ”du är din viktigaste uppgift”. Jag har lätt att glömma det. Det är lättare att fokusera utåt än inåt – det gör mindre ont.

  15. Nicklas Says:

    Det största orsaken till att du skall försöka förlåta honom är för din egen skull!

    Då kan du gå vidare i livet utan att han har kvar någon makt över dig.

    /Nicklas

  16. avgrundsdjup Says:

    Nicklas! Intressant tanke, men tror du att det är nödvändigt att förlåta honom för det, tror du inte att det räcker att försonas – som jag har varit inne på tidigare? Utveckla gärna hur du tänker, jag är inte alls säker på min sak här.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: