Vänlighet

Varför är det så oändligt svårt att ta emot vänlighet och positiv kritik? Mitt utgångsläge är att jag inte är bra och därför inte förtjänar att bli bemött med omtanke. Om någon berömmer säger jag tack – men det går inte in. Jag reagerar inte annat än på ytan.

Men så finns det människor som når fram till mig och då har jag inga försvar. Som idag – min chef kom in och pratade, undrade om jag är stressad över uppdraget som måste vara klart i november och om han kan hjälpa till. Eller om något privat trycker mig, men att han hoppas att jag har förtroende nog för att jag isåfall skulle ha berättat det.

Jag blir så rörd av att han ser – att någon tar sig den tiden, för mig – att tårarna rinner medan vi pratar. För några år sedan skulle jag ha känt mig jättedum, nu kan jag acceptera att jag reagerar så blödigt och känna att jag faktiskt duger ändå. Och att han inte kommer att döma mig eller nedvärdera mig som person. 

 Det är mycket få som får mig att reagera så, som jag släpper innanför min gard som permanent är uppe. Det är skönt att de finns – det är de människorna som räknas i livet. Samtidigt som jag känner mig väldigt, väldigt liten och sårbar.

Annonser
Explore posts in the same categories: personligt

8 kommentarer på “Vänlighet”

  1. BJ Says:

    Känner igen mig. Men det är lite varierande för mig. Ibland är jag den där lite sårbara som kan fälla tårar, ibland är jag distanserad och ibland den där käcka tjejen som ignorerar fullständigt och tar allt med en klackspark (vilket ibland straffar sig)

  2. avgrundsdjup Says:

    BJ! Så är det för mig också – det är sällan och med få människor som den här sidan av mig kommer fram. De flesta ser en helt annan Jag – som knappt reagerar varken på positiv kritik (är ju ändå inte allvarligt menad…) eller negativ dito (förväntad…). Men så finns det en och annan som når över muren. Och då faller alla försvar.

  3. BJ Says:

    Ja, det är konstigt, ibland när det bara faller (men skönt)

  4. avgrundsdjup Says:

    BJ! Ja, det är skönt om det är rätt människa, om inte sårbarheten blir till utsatthet. Att öppna sig utan att någon tar emot påminner alltför mycket om barndomen för att det ska vara behagligt…

  5. Hondjuret Says:

    Jag kan också vara väldit blödig vid vänslighet/omtänksamhet om jag märker att den är äkta. Blir så häpen liksom. ”Men har du tänkt på MIG?”

  6. avgrundsdjup Says:

    Hondjuret! Ja precis så – default-läget är liksom att bli exkluderad, eller att i alla fall att ha den beredskapen. Möjligen för att det var så när jag var liten? Underligt hur gamla ränder sitter i, att man inte kan övertygas om annat – trots att verkligheten ständigt försöker…

  7. Järnladyn Says:

    Vilken fantastisk chef du har! Det kan bara finnas en på hundra som har en sådan empatisk förmåga.

    Ja du, varför har man så lätt att ta till sig kritiken, men berömmet rinner av som vatten på en gås? Det handlar om den dåliga självkänslan. Och om att vi inte känner oss bekväma med att höra sådant som inte stämmer överens med vår egen ”sanning”.

  8. avgrundsdjup Says:

    Järnladyn! Jag vet att uppskatta det, han är fantastisk. Verkligen. Och en av de få som är så utan baktankar, bara av ren mänsklighet.

    Och visst är det som du skriver, det är åter igen självkänslan som spelar oss spratt. Trist att den ska vara så förändringsobenägen.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: