Skam

Talade med terapeuten om Skam igår. Och om hur det var att leva i en icke-verklighet som barn: Min verklighet syntes inte utanför familjen – det alla andra såg var en illusion, en förvrängning. Det här hör ihop, för i och med att jag inte kunde berätta för någon blev det automatiskt behäftat med skam.

Hela min barndom är fylld med Skam för en massa saker: Barnet som var jag. En pappa som var alkoholist. Vi bodde i fel del av stan. Mina föräldrar förde inte samma tjusiga liv och hade inte lika bra jobb som mina klasskamraters. Jag hade alltid fel kläder.

Mest skamfylld var ensamheten och utanförskapet under min uppväxt.  

Skammen följer med fortfarande. Jag berättar ogärna om min barndom – jag upplever att den förminskar den jag är idag, jag är rädd att omgivningen ser mig med andra ögon om de känner till min bakgrund – nedvärderande. Jag har med tiden blivit expert på att inte berätta sanningen, men utan att ljuga – riktar strålkastaren mot rätt saker, på ett sätt så att den jag pratar med tror att den vet allt.

Annonser
Explore posts in the same categories: personligt

Etiketter: , , , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

23 kommentarer på “Skam”


  1. Hej kära du!
    Tack för din goa kommentar! När jag läser lite här så gör det ont innom mig och ändå vet jag inget om dig egentligen, men det lilla jag läste gör att jag tycker att det är synd om dig. Förstår att du har haft det tufft som ung.
    Det känns som jag skulle vilja sitta vid din sida och bara prata med dig och uppmuntra dig.
    Önskar dig en underbar helg!
    Kramar om dig!

  2. avgrundsdjup Says:

    Livsnjutare! Tack för dina vänliga, omtänksamma ord. Ja, det var tufft att växa upp som den lilla flicka jag en gång var – även om jag nog inte förstod det då. Då var det ju normalt och den enda vardag jag kände till.

    Men det är inte synd om mig nu. Det är jobbigt att ha ett visst eftersläp från förr, att reagera på händelser i nuet med reaktioner från förr, men mitt liv är i stort ändå bra idag. Så du behöver inte tycka synd om mig. Däremot tar jag gärna emot empatin och känslan för att det var jobbigt då, när jag var liten. Välkommen tillbaka.


  3. Är bara här och vinkar lite för när jag började läsa förstod jag att jag måste ta mig mer tid och läsa mer innan jag kan ge mig på att kommentera ”på riktigt”.
    Läste just om varför du inte skulle sova borta hos kamrater… Saknar ord! Återkommer.

  4. Malin Says:

    Jag är glad för att läsa att du inte tycker synd om dig själv, som många säkert skulle göra. Och jag vet att jag, med många andra, känner stor empati för det barn du en gång var.

    Jag hoppas bara att barnet, som ännu bor i dig, vågar komma fram och en dag slutar känna skam för det som gjort dig till den människa du är i dag.

  5. avgrundsdjup Says:

    Liten Tant! Du är varmt välkommen att årervända när du har mer tid för ord.

  6. Pifflan Says:

    Tycka synd om…skam….fruktan….utanförskap….Kämslor som frodas i dig, men av saker som har orsakats av andra.
    Du ÄR inte ditt förflutna, du är du. Det förlutna är just vad det är, ett förlutet som inte finns mera.
    Nuet och framtiden är det som du skapar och det som ÄR du.
    Vår omgivning formar oss, och när du vågar, när du inser att DU inte har nåt att skämmas för, då kommer du att kunna lära dig av det som hänt och kunna vända det till din fördel.

    Blev väldigt flummigt…hoppas du hänger med i svängarna 🙂

  7. avgrundsdjup Says:

    Malin! Tack för dina ord. Märker hur jag håller andan en aning så snart ”tycka synd om” kommer upp. Förvånas själv över hur laddat det är. Tror att jag ska skriva ett inlägg på temat. Blir däremot glad när omgivningen förmår känna empati för mig – oavsett om det gäller förfluten tid eller idag.

  8. avgrundsdjup Says:

    Pifflan! Nej, nej, det blev inte flummigt. Tvärtom är det precis så här det är. Jag har tagit på mig en skam som inte är min och jag behöver lägga den där den hör hemma för att inte ständigt påverkas av den. Insikten är som vanligt ett första steg på vägen…

    ”Du är inte ditt förflutna” skriver du. Det är svårt för känslan att skilja på vad som ÄR och vad som HAR PÅVERKAT. För jag existerade ju trots allt då också..

  9. BJ Says:

    Det hade kunnat vara jag du skriver om men, nu var det du (: Illusionen man visade utåt. Klart man blivit expert på den även i det vuxna livet (övning ger ju färdighet)
    Nej, det är inte synd om dig eller oss som haft det så, inte längre.

    Förstår vad du menar om när man berättar om barndomen nu, så som du gör här. Men tvekar för man känner att iom att man gör det, så gör andras ”syn” på en att man känner sig förnedrad.

    Välmeningar” är nämligen inte alltid så välmenta. Det är sånt vi ser igenom och det är en av våra styrkor. Vi lärde oss tidigt att se igenom falskhet.

    ”Dem” känner av vår styrka men vill inte se. Utan placerar oss i ”offer-facket” så dem slipper konfronteras med den ”fula” sanningen. För annars kan det ju slå hål på bubblan runt Bullerbyn.

    Förstår du vad jag menar?

  10. mia dh Says:

    När jag för mina närmaste började berätta, eller mer på ett avslappnat vis delade mid mig av att jag har en anhörig som dricker så kom det fler historier från många olika håll. Tror att det är så många som bär på familjhemligheter och som kämpar i sten för att det inte ska komma fram. Jag har slutat skämmas och den anhörige som jag syftar till får själv stå för hur den beter sig.

    Ha en toppenhelg, många kramar:)

  11. avgrundsdjup Says:

    BJ! Jag sitter just och funderar över om jag förstår vad du menar. Om omgivningen placerar oss i Offerfacket slipper de konfronteras med sanningen, skriver du. Jag är nog inte helt med på hur du tänker här. Att det då automatiskt (i deras ögon förstås) blir vårt fel och att bubblan därför fortsätter vara intakt? Jag känner mig osäker här – om de ser oss som offer, spricker inte ändå bubblan då? För jag tänker att om de ser oss som offer accepterar de åtminstone att sanningen är sann – annars finns det ju inget offer heller?

    Men jag kan kanske hitta en tråd att följa här, funderar så här: Om offerrollen har ett band till skuld så skulle det (återigen i deras ögon) kunna vara vårt fel att vi hamnade i de situationer vi hamnade i, att vi var svaga, inte sa ifrån eller vad det nu skulle kunna handla om? Det här är ju tankebanor som barn lätt kan landa i.

    Jag känner mig lite ”lost” här, hjälp mig lite med att förklara hur du tänker, är du snäll. Jag tycker att det här är intressant och vill gärna förstå.

  12. avgrundsdjup Says:

    Mia dh! Nu vet jag naturligtvis inte vilken roll den anhörige du skriver om har/hade i ditt liv, men jag får för mig – min tolkning – att det handlar om en vuxenrelation. Om jag har rätt i det finns det stora skillnader mot att växa upp i ett alkoholisthem. Man har långt ifrån samma försvar och de erfarenheter man som vuxen har att tillgå håller man som barn som bäst på att bygga upp – med fel byggstenar.

    Det är långt ifrån lika laddat att berätta om en partner som är alkoholist än en pappa. Kanske inte utifrån omgivningens sätt att reagera, men väl från den egna beredskapen att avslöja. Spåren är långt mycket djupare och skammen så mycket större.

    Iakttar intresserat att jag hamnar i försvarsläge här, att jag tolkar ditt ”det är inte så farligt att berätta” som att jag ska sluta pjoska mig och bara berätta, att reaktionen bara är i mitt huvud. Delvis är det kanske så, men den första kommentaren till det här inlägget – hur välmenande den än må ha varit – visar mig med all önskvärd tydlighet att det inte är självklart att jag kan vänta mig ett rent empatiskt bemötande utan medlidande eller domar. Omvärlden är tyvärr snar att döma.

  13. BJ Says:

    Nej, inte att det blir vårt fel. Jag blandade nog till det.
    Med bubblan menar jag, på hur vissa hellre blundar än att förstå att det existerar.
    Med offerrollen, på hur andra snabbt inflikar ”tycker synd om”.
    Istället för att höra att ”det är synd om”, vill jag höra att jag är stark som klarat mig ändå. Jag är inget offer, men en som överlevt.

  14. Ankan Says:

    Känslan av skam är svår att mildra och göra sig av med. Jag funderar på vad jag själv gör för att bli kvitt den … tror till exempel att det du gör när du tar fram ”spöket” i ljuset genom att blogga om den är ETT bra sätt. Det är modigt av dig och jag hoppas det hjälper dig att bearbeta. Mig hjälper det att blogga, att läsa kommentarerna till mina inlägg, att läsa andras bloggar (till exempel din).
    Skuld och skam funderar jag mycket på. Skrev ett inlägg för en tid sedan som jag tar mig friheten att hänvisa till:
    http://ettbultandehjarta.blogspot.com/2007/04/bttre-vara-skyldig-n-skamsen.html
    Ser fram emot dina tankar kring ”tycka synd om”. Där fick jag ytterligare något att själv fundera på. Hoppas du får en bra helg. Kram

  15. avgrundsdjup Says:

    BJ! Precis så – jag vill höra att jag är stark och bra och värd att älskas – att det som var inte spelar någon roll längre. Men att motparten förstår och känner empati för det som var.- och även för att reaktioner kan hinna ikapp mig idag. Eller blir arg över hur jag blev behandlad. Ilska är bra – för det lyckas jag inte själv uppbåda för det som var.

  16. BJ Says:

    Okej *puh* (; Det var sent när jag skrev det igår och så lite gott vin på det…hm så jag var väl lite flummig där men, skönt att jag fick förklara det lite bättre nu (=

  17. avgrundsdjup Says:

    Ankan! Jag läste just ditt inlägg om skuld och skam. Jag instämmer i det du skriver om att det är lättare med skuld – om den nu är berättigad. Problemet är att det ofta finns en irrationalitet inblandad här – att skuld och skam inte alltid är kopplade till faktiska situationer. Man kan känna skuld trots att man inte har förbrutit något, samma sak med skam.

    Funderar över det du skriver om självkänsla och skam – att man känner skam när man inte upplever att man duger som man är. Funderar över kopplingen till min skuldkänsla för – och i – barndomen. Jag är med på att det finns en känsla av att inte duga när det gäller de faktorer jag räknar upp i mitt inlägg, men hur ska vi förstå den skuldskänsla jag kände redan som barn över att familjen inte var som den syntes vara? Du kanske har rätt, man kanske kan lägga in även den på självkänslekontot?

  18. Ankan Says:

    Man kan ju beläggas med skuld av någon annan och därför känna skuld. Sådan skuld är ju inte berättigad och inget man behöver gottgöra genom en handling. Men genom att dissekera sina känslor och sina barndomsupplevelser i vuxen ålder så kan man förhoppningsvis sortera upp den svarta sörjan något.
    Jag själv känner till exempel skam över att jag varit alkoholisthustru i många år, som om hans sjukdom liksom gjort mig till en ”dålig” person. Det måste jag jobba mycket med. Jag kan känna stor skuld över att jag inte förstod att han drack utan trodde på att han jobbade med sin nykterhet. Skulden jag känner är det jag genom min godtrogenhet utsatte barnen för. Det måste jag OCKSÅ jobba mycket med. Och förlåta mig själv. Och så finns det en hel del skuld som jag fått mig pådyvlat som barn som jag nu ser till stor del är HELT oberättigad. Det får jag påminna mig om att inte ta på mig i vissa situationer. Nej det sistnämnda ska jag agera på genom att dra en tydlig gräns så att jag inte dras in i känslan eller det spelet längre.

  19. avgrundsdjup Says:

    Ankan! Det här är svårt och stort. Redan distinktionen medllan skuld och skam ställer till det – det är möjligt att känna skam utan att känna skuld. Jag har aldrig – i alla fall inte medvetet eller vad jag kan minnas – känt skuld över något i min barndom, men däremot mängder av skam.

    Du skriver att du behöver dra en tydlig gräns för att inte längre ta på dig den oberättigade skuld som du pådyvlades som barn. Det här gäller även mig, fast med skammen. En svårighet här är att omvärlden inte alltid agerar som man skulle önska – berättar man och sedan får den där offerstämpeln faller man så lätt tillbaka i utgångspositionen..

    Det du skriver om att känna skam för att du varit gift med en alkoholist tror jag kan liknas i viss utsträckning vid att vara barn till en alkoholist – ”det måste vara något fel på mig”. Alltså undviker man att berätta, för att inte dras in under samma gråa, våta, illaluktande filt som är alkoholismen.

    Jag förstår att du känner skuld över att du utsatte barnen för deras pappa, något som min mamma aldrig känt. Och jag tror också att det är den stora skillnaden – du förstår att det inte var bra. Att du inte förstod det då må vara naivt – sett så här i efterhand, eller ur det perspektiv man har när man är uppväxt som barn till en alkoholist, men ingen kan kräva att du skulle förstå det då. Det är alltid lätt att veta hur man borde ha tänkt och gjort i efterhand.

    Du ville förmodligen så gärna att han skulle bli nykter att du ännu inte var beredd att se. Det kan faktiskt ingen klandra dig för. Och att du idag ser det annorlunda gör också att du kan tala med barnen om det på ett sätt som hjälper dem att läka. För någon slags sår tror jag att man alltid får av att växa upp med en förälder som dricker, men jag tror också att de kan minimeras om man har en förälder som visar på andra val i livet.

    Så försök vara lite snäll mot dig själv och förlåta dig själv, försonas med det som var – du har förändrat och gått vidare.

  20. Åsa Says:

    @Jag har med tiden blivit expert på att inte berätta sanningen, men utan att ljuga – riktar strålkastaren mot rätt saker, på ett sätt så att den jag pratar med tror att den vet allt.@

    ah…. jag känner igen mig själv. En fråga; är du lika bra som vi andra alkoholistbarn på att täcka upp för andra? Personligen har jag insett mer och mer att jag är en vandrande ursäktsmaskin för andra, lite som jag var för en av mina föräldrar under min uppväxt.

    För övrigt, jag hade aldrig kompisar som sov över… jag visste ju inte hur det kunde bli på natten… och nej, jag tycker inte att det är synd om mig. Däremot tycker jag det är synd att barn som har en liknande uppväxt, det är hårt och inte alltid så bra.

  21. avgrundsdjup Says:

    Åsa! Jag funderar över det du skriver om att vara en vandrande ursäktsmaskin. Jag har definitivt drag av det – inte alltid, men ofta. Något som däremot alltid är närvarande är att någon måste ha skulden – och vill ingen ta på sig den så är den min. Automatiskt.

  22. mia dh Says:

    Oj, var länge sedan jag besökte dig och svarar därför så sent. Min kommentar var inte alls menat så som att det ”bara är att sluta pjoska sig”. Jag ber om ursäkt att kommentaren jag lämnade kunde tolkas på det viset, men det är svårt att kortfattat förmedla det man tänker (skulle kanske låtit bli). Att kämpa mot sin skam är en lång och evig process, det är jag mkt medveten om. Min anhörig är inte en partner utan något jag levt med sedan jag var ganska liten. Vad jag ville förmedla var bara att man inte är ensam och att det i vuxen ålder med tid, vänner och många långa samtal går att komma förbi skammen en bit. För mig en lång bit men visst kommer det doser av skam tillbaka då och då.
    Ha det gott och hoppas det blev lite klarare.

  23. avgrundsdjup Says:

    Mia dh! Tack för att du förklarade och förtydligade!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: