Ett helgon i familjen
När min äldsta syster dog helgonförklarades hon – av vår pappa. I hans vanmakt och dåliga samvete. Vi som var kvar blev jämförda med henne – alltid till vår nackdel.
Ironiskt med tanke på att hon hela tiden var en vagel i hans öga så länge hon levde.
Han grät högljutt i kyrkan på begravningen. I livet hade hon bara hade mötts av hans hårda ord och ironi, oduglig.
Jag var inte där – det dröjde flera år innan jag ens visste att hon dött.
Jag minns att pappa sa att jag liknade henne, och att alla tyckte hon var söt. Det levde jag länge på – min törst var stor.
Jag fick ett foto av henne – pappa hade det i plånboken. Bara det.
This entry was posted on 9 oktober 2007 at 10:25 e m and is filed under pappa. You can subscribe via RSS 2.0 feed to this post's comments.
Etiketter: vuxet barn till alkoholist
You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.
avgrundsdjup 
9 oktober 2007 den 10:37 e m
Till BJ! Får jag fortsätta läsa hos dig? Din blogg vill ha lösenord…
avgrundsdjup@gmail.com
10 oktober 2007 den 7:14 f m
Det där med helgonförklaringen av någon som inte ”dugt” i levande livet känner jag igen – inte för egen del men i min närhet. Så tufft för syskonen!
Det måste ha känts väldigt underligt att inte veta om sin systers bortgång i flera år? Hade du ingen kontakt med din övriga familj eller din pappa då? Och när du väl fick kontakt igen, var det då de destruktiva jämförelserna började … Så hemskt!
Eller… jag kanske inte riktigt förstod.
10 oktober 2007 den 8:43 f m
Ett helgon i familjen … och en djävul. Hur gör man? Finns det något man Kan göra för att inte bara önska livet ur honom, ögonblickligen?
10 oktober 2007 den 11:00 f m
smyg sa det jag kände… men jag vinkar lite ändå *vinkvink*
10 oktober 2007 den 12:07 e m
Ankan! Min mamma skärmade effektivt av mig från all kontakt med mina systrar – som var mycket äldre än jag och inte längre bodde hemma. Min pappa – tja, vem vet varför han inte berättade – fast han bodde med oss. Jämförelserna kom när jag var större och visste att min äldsta syster inte längre fanns.
10 oktober 2007 den 12:10 e m
Smyg! Dina ord stärker mig. Själv känner jag absolut ingenting. Jag önskar intensivt att känslorna någon gång kommer ikapp. Jag tror att jag skulle må bra av att få hata och bli arg ett tag. Jag inbillar mig att det är nödvändigt för att kunna gå vidare – en del i bearbetandet.
10 oktober 2007 den 12:10 e m
Hosanna! Vinkar tillbaka!
11 oktober 2007 den 4:46 f m
Känner igen det där på sätt och vis. Det samma hände mig när min bror dog, min mamma vägrade inse att han kanske inte var ängeln på jorden, och efter det så var det liksom aldrig riktigt bra vad man än gjorde. Och oavsett vad som hände så kom alltid kommentaren: Tänk om ändå T hade varit här och fått se detta… Att han själv valt att inte vara närvarande längre, det hade ingen betydelse. Men det är länge sen nu, livet har gått vidare, och i dag bryr jag mig inte längre. Ilska kan nog som du säger vara ett sätt att bearbeta, bara man inte fastnar i ilskan för då far man mest illa själv. Varma hälsningar från andra sidan 🙂