Ett helgon i familjen

När min äldsta syster dog helgonförklarades hon – av vår pappa. I hans vanmakt och dåliga samvete. Vi som var kvar blev jämförda med henne – alltid till vår nackdel.

Ironiskt med tanke på att hon hela tiden var en vagel i hans öga så länge hon levde.

Han grät högljutt i kyrkan på begravningen. I livet hade hon bara hade mötts av hans hårda ord och ironi, oduglig.

Jag var inte där – det dröjde flera år innan jag ens visste att hon dött.

Jag minns att pappa sa att jag liknade henne, och att alla tyckte hon var söt. Det levde jag länge på – min törst var stor.

Jag fick ett foto av henne – pappa hade det i plånboken. Bara det.

Annonser
Explore posts in the same categories: pappa

Etiketter:

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

8 kommentarer på “Ett helgon i familjen”

  1. avgrundsdjup Says:

    Till BJ! Får jag fortsätta läsa hos dig? Din blogg vill ha lösenord…
    avgrundsdjup@gmail.com

  2. Ankan Says:

    Det där med helgonförklaringen av någon som inte ”dugt” i levande livet känner jag igen – inte för egen del men i min närhet. Så tufft för syskonen!
    Det måste ha känts väldigt underligt att inte veta om sin systers bortgång i flera år? Hade du ingen kontakt med din övriga familj eller din pappa då? Och när du väl fick kontakt igen, var det då de destruktiva jämförelserna började … Så hemskt!
    Eller… jag kanske inte riktigt förstod.

  3. smyg Says:

    Ett helgon i familjen … och en djävul. Hur gör man? Finns det något man Kan göra för att inte bara önska livet ur honom, ögonblickligen?

  4. Hosanna Says:

    smyg sa det jag kände… men jag vinkar lite ändå *vinkvink*

  5. avgrundsdjup Says:

    Ankan! Min mamma skärmade effektivt av mig från all kontakt med mina systrar – som var mycket äldre än jag och inte längre bodde hemma. Min pappa – tja, vem vet varför han inte berättade – fast han bodde med oss. Jämförelserna kom när jag var större och visste att min äldsta syster inte längre fanns.

  6. avgrundsdjup Says:

    Smyg! Dina ord stärker mig. Själv känner jag absolut ingenting. Jag önskar intensivt att känslorna någon gång kommer ikapp. Jag tror att jag skulle må bra av att få hata och bli arg ett tag. Jag inbillar mig att det är nödvändigt för att kunna gå vidare – en del i bearbetandet.

  7. avgrundsdjup Says:

    Hosanna! Vinkar tillbaka!

  8. whitelady7 Says:

    Känner igen det där på sätt och vis. Det samma hände mig när min bror dog, min mamma vägrade inse att han kanske inte var ängeln på jorden, och efter det så var det liksom aldrig riktigt bra vad man än gjorde. Och oavsett vad som hände så kom alltid kommentaren: Tänk om ändå T hade varit här och fått se detta… Att han själv valt att inte vara närvarande längre, det hade ingen betydelse. Men det är länge sen nu, livet har gått vidare, och i dag bryr jag mig inte längre. Ilska kan nog som du säger vara ett sätt att bearbeta, bara man inte fastnar i ilskan för då far man mest illa själv. Varma hälsningar från andra sidan 🙂


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: