Revansch

Facebook är en märklig företeelse, även den – liksom bloggen – med viss terapeutisk funktion. Efter någon tvekan och lite mer påtryckning från vänner har jag registerat mig och börjat lägga till namn jag känner idag och några jag minns.

Fick nästan genast kontakt med några från Förr. När jag var den där flickan som inte syntes, som presterade för att överleva. Och för att bli godkänd.

Det är med blandade känslor jag har återupptagit – eller snarare upptagit, eftersom jag knappt syntes då – kontakten. Lite av revansch – HA! Där fick ni, det trodde ni inte då! – och bekräftelse i att de vill kännas vid mig.

Kände en viss trotsighet när jag addade foto – Förr skämdes jag för frisyr, kläder – you name it -mig själv. Bilden av mig idag är en helt annan – både objektivt och subjektivt.

Patetiskt. Behöver alltså fortfarande deras godkännande, kan jag konstatera.

Samtidigt ett sätt att bearbeta för att kunna gå vidare, slänga ut gamla, dammiga spöken – allt blir mycket större i den retrospektiva spegeln.

Annonser
Explore posts in the same categories: personligt

Etiketter: , , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

8 kommentarer på “Revansch”

  1. Soldotter Says:

    Jag känner så väl igen mig.
    Under skolåren var jag mobbad och kände mig totalt ute.
    Har haft dagdrömmar om en reunion dit jag skulle komma och knäppa dem alla på näsan eftersom jag tror på och tycker om mig själv idag.
    Sedan ändrade jag till att ”Näe, någon reunion skulle jag aldrig gå på, det skulle bara bli jobbigt!”
    Så gick jag med på Stayfriends.
    Och skrev till några tjejer från min gamla klass. Tjejer som varit helt okej.
    Men INGEN svarade!!!
    Och jag kände att jag sänktes.
    Inte massor och inte länge, men en aning och en stund.
    Det var tillräckligt. Känslan av att inte duga kom tillbaka.
    Varför utsätter man sig tänkte jag.
    Och tänker egentligen; Man måste VÅGA utsätta sig, annars vinner man aldrig någonting.
    Ha det gott vännen!
    Qram

  2. Mia Says:

    Jag tror du fixar det där! Gamla dammiga spöken är inget att ha… 🙂

  3. Sarah Says:

    Jaa du… Facebook… kan väl säga att jag tycker det känns konstigt att vissa, som varit våra båda vänner, valt sida och vägrar adda mig som vän. Jag har väl inte gjort DEM något? Och så blir jag sårad, och ledsen… Så, både kul är det, men också behöver man nog klara att bli ignorerad också.

    Kram!

  4. avgrundsdjup Says:

    Soldotter!

    Det är otroligt vilka djupa spår den tiden har satt, att man fortfarande är så känslig för godkännande från barndomens kamrater – och plågoandar. Men jag tror som du – att det är rätt och bra att utsätta sig, när man är redo och orkar med konsekvenserna.

    Själv blev jag verkligen positivt överraskad, har fått kontakt med flera från Förr och förvånas över den prestiglöshet som idag karaktäriserar kontakten. Flera av dem har dessutom själva en jobbig skoltid bakom sig – något som inte syntes bakom fasaden då.

    Jag känner att det här verkligen var viktigt – en uppgörelse med det förgångna.

  5. avgrundsdjup Says:

    Mia! Nej, tacka vet jag dagsfärska demoner istället för dammiga spöken…

  6. avgrundsdjup Says:

    Sarah! Sånt är jobbigt, att så uppenbart bli bortvald. För det är ju en av sidorna med Facebook – att man verkligen måste stå för vilka man addar, eftersom alla andra ser din lista… Men samtidigt – är det inte lite skönt att veta var man står (trots att det är smärtsamt)?

  7. Lillmej Says:

    Jepp…jag gav vika till sist jag med…Så nu är jag med på Facebook trots att jag från början var så emot det. Men jag har INTE vågat söka efter gamla klasskamrater. Jag har bara med nya vänner från nuförtiden…
    Men kanske kanske att jag kommer att våga när tiden är mogen…..?
    Kram!

  8. avgrundsdjup Says:

    Lillmej! För några år sedan hade jag inte heller vågat – men något har hänt sedan dess. Kanske känner jag att det är oundvikligt hur som helst – via Honom kommer jag hur som helst inte kunna undvika kontakt med många från förr hur länge som helst, kanske kändes det därför bättre att ha tagit första steget själv istället för att plötsligt utan förvarning konfroneteras? Eller så är jag faktiskt starkare nu och vågar mer – hoppas det är så… Vilket det än är så känner jag att det var rätt. Framför allt förvånas jag över att demonerna från tidigare krymper för varje ny gammal kontak. Och det är värt mycket.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: