Prestationstorka

Vidbränd. Det som inte händer mig – högpresterande, organiserad, stresstålig.

Andra hade sett varningstrianglarna, men jag valde att inte tolka. Jag trodde att de överdrev. Att jag blev föremål för andras – förvisso mycket välvilliga – projektioner. Rörd och berörd av att andra brydde sig om mig, oroade sig, men jag kände inte att det var så illa.

Plötsligt en dag föll allt på plats. Orken tog slut. Allt det som varit så viktigt och oundvikligt spelade plötsligt ingen roll längre.

Jag fick aldrig chansen att ladda om batterierna, var hemma ett par månader, plockade ihop bitarna och bet ihop.

Det är snart två år sedan, men orken har inte återvänt fullt ut. Däremot presterandet – tidvis.

Annonser
Explore posts in the same categories: personligt

Etiketter:

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

16 kommentarer på “Prestationstorka”

  1. Hosanna Says:

    *Känner igen*
    Tog slut januari 2000. Kom ikapp mig under 2005… och föll igen…

  2. Hosanna Says:

    F´låt januari 2001 ska det vá!


  3. Jag blev utbränd 1994, innan det ens fanns ett ord för det. Efter fyra år hade jag repat mig så att jag kunde jobba igen. Men ja, jag var inte ett dugg stresstålig längre, och jag presterade inte mycket. Jag satt mest och la patiens på jobbet faktiskt … Sen dog min pappa och jag rasade ännu mer, och sen dess har jag varit sjukskriven (i åtta år nu). Nu tål jag ingen stress alls och inte mycket annat heller. Om jag gör en sak på en dag så är det bra. Jag försökte börja plugga men klarade bara en halv termin innan jag rasade ner. Prestationskrav gör mig paralyserad.

  4. Åsa Says:

    Jag tror ibland att vissa av oss på något sätt är förprogrammerade på att vi vill och klarar att vara högpresterande, vara duktiga och fixa så mycket, men inte känna av gränserna!

    Glöm inte att det går att leva med att vara nöjd utan att prestera allt!

    Tack för kommentaren hos mig.

  5. Lillmej Says:

    mmm känner också igen mig. Men jag använde länge länge alkoholen för att orka mera och kunna stänga av hjärnan på kvällen. Men det slog förståss tillbaka det också….
    Usch va jobbigt att minnas… Tur att det är andra, mer långsamma tider idag. Jag tar det lugnt. Kan säga NEJ även till roliga saker för att skydda mig själv.
    Skönt att inte behöva ha det perfekt hemma också.
    Men ibland när jag tittar i fotoalbum så kan jag bli sorgsen ändå. Så fint det alltid var hemma o så perfekt dockskåpsliv jag levde då… Men till vilken kostnad?

  6. Mia Says:

    I det läget finns det absolut ingenting som är viktigt, inte ens livet självt…..och ändå lär man sig inte utan fortsätter att prestera….

  7. Maria Says:

    Åh vad jaf känner igen mig. Varningssignalerna som andra såg och påpekade och jag som valde att ignorera dem. Inte var det väl något fel på mig? Ett år efter ”kollapsen” sitter jag fortfarande här och orken är definitivt inte tillbaka. Ibland när det känns extra tungt så undrar jag om den någonsin kommer fram igen… KRAM

  8. Maria Says:

    Åh vad jag känner igen mig. Varningssignalerna som andra såg och påpekade och jag som valde att ignorera dem. Inte var det väl något fel på mig? Ett år efter ”kollapsen” sitter jag fortfarande här och orken är definitivt inte tillbaka. Ibland när det känns extra tungt så undrar jag om den någonsin kommer fram igen… KRAM

  9. Matilda Says:

    Jag är livrädd att jag är på väg samma väg. I går var jag så trött och slut efter typ 90 timmars arbete på nio dagar. Det är verkligen inte sunt att arbeta så mycket!
    Ibland känns det dessutom som om jag aldrig kommer att kunna undvika att bli utbränd i mitt jobb. Stressiga mediabranschen du vet… Men jag försöker. Ta det lugnt på riktigt på lediga dagar och så. Har du annars något tips?

  10. avgrundsdjup Says:

    Hosanna! Det är svårt att finna modet att fortsätta säga ifrån och vila även efter den initiala kraschen – jag tror att det var det som hände mig: Så snart jag hade laddat reservbatteriet satte jag igång igen. Utan att tänka på att det inte räcker lika långt som om jag hade vilat ut ordentligt. Men med den första kraften kom också kraven tillbaka och jag började prestera igen.

    Nu är jag tillbaka i en fas där jag har väldigt svårt att orka, sover mycket -så snart jag har möjlighet. När jag är ensam – för jag erkänner såklart inte för en människa att jag är trött och slutkörd.

  11. avgrundsdjup Says:

    breaking FREE! Känner igen det du skriver att prestationskrav gör dig paralyserad. Jag fungerar ganska bra numera när jag inte har någon limit för en aktivitet, när jag kan planera själv hur mycket och när jag jobbar. Eller ännu hellre inte alls planera, utan bara göra när jag orkar… Minns ingenting – allt jag gör måste jag lägga in i telefonens kalender, med ringpåminnelse… Och orkar ingenting – egentligen. Men gör det jag måste. Usch…

  12. avgrundsdjup Says:

    Åsa! Just det är du skriver är lätt att glömma bort – att man kan vara nöjd(are?) med att inte prestera maximalt. Det är lätt att fokusera så till den milda grad på att prestera och vara duktig att man glömmer bort varför man gör det och att man faktiskt får må bra…

  13. avgrundsdjup Says:

    Lillmej! Just kostnaden är det vi ofta missar. När vi handlar funderar vi alltid på priset – varför är det så svårt att göra det när det handlar om annat än varor? Och helheten missar man också lätt – tar på sig en massa små måsten, vart och ett genomförbart, utan att tänka på vad de summeras ihop till.

  14. avgrundsdjup Says:

    Mia! Ja, varför lär vi oss ingenting av kraschen? Eller har man inte kraschat tillräckligt länge/djupt/ofta när man inte har dragit lärdom och ändrat sitt liv? En skillnad är att jag förstår att jag är på väg åt samma håll. Men jag är ändå inte förmögen att agera i tid. Nu vore tid – ändå väntar jag till en mer lämplig tidpunkt…

  15. avgrundsdjup Says:

    Maria! Jag förstår så väl. Jag tror att det är viktigt att acceptera att man inte orkar och försöka hitta andra saker att göra, sånt som skänker glädje. Jag säger inte att jag själv klarar av det här, bara att det nog är rätt och riktigt…

  16. avgrundsdjup Says:

    Matilda! Om jag har något tips… jag tror att jag är fel person att fråga om du vill lära av mina erfarenheter, eftersom jag ju bevisligen inte drar någon lärdom ur dem själv… Men vad jag skulle göra om jag lydde mina egna råd och inte – återigen – trodde att jag kan klara mig utan att gå in i väggen är det att läsa Anna Kåvers bok Att leva ett liv, inte vinna ett krig och Åsa Nilsonnes Vem är det som bestämmer i ditt liv? Båda de böckerna har jag läst, älskat, förstått – och inte följt. Men jag är övertygad om att jag skulle må bättre om jag tog mig tiden och orken att omsätta dem i praktiken.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: