Mitt barn

Jag frågar om hon förstått. Ja.

Vad sa jag?

Vet inte.

Jag blir så oändligt trött, energin går ur mig. Men snälla – LYSSNA! Och naturligtvis hör hon – men det går inte in. Om det inte är tyst, om jag inte tar mig tid – och bara om hon orkar koncentrera sig.

I skolan syns hon inte. Hon har lyckats mygla sig igenom hela lågstadiet – på charm, social kompetens och lärares slöhet – inkompetens – ointresse – oförmåga – bristande ork?

Hon kan fortfarande inte mycket mer än att ljuda sig igenom texter – läraren säger att hon läser som de andra i klassen.

Hon ser inte vad 5+5 är – måste räkna på fingrarna – läraren säger att hon tycker att matte är så kul.

Hon förstår inte ”dubbet så mycket”, ”hälften så många” – läraren säger att hon hänger med bra.

Hon reagerar instinktivt och utan att tänka efter – blir ledsen på samma sätt som en treåring – omedelbart och med stor smärta.

Missförstår, säger att jag har lovat – fast jag vet att jag inte gjort det, besvikelse, misstro. Jag försöker vara tydlig – men ser inte alltid.

Jag blir så trött. Hon blir så ledsen, känner sig dum och korkad. Och väcker mina skamkänlsor.

Är det jag som förmedlar det till henne – att hon är dum? När jag blir otålig, inte orkar med, tycker att jag borde hjälpa mer? När hon ser sin lillebror som är så försigkommen, läser bättre, räknar lätt, gör rätt? När hon ser mig?

Och varför finns ingen hjälp att få? Om hon vore fysiskt handikappad skulle hon ha 1000 hjälpmedel – och en personlig assistent. Nu är hon ett barn som inte syns. Som jag har kämpat – och kämpar – för varje extratimme, för bättre böcker, för att hon ska synas. En investerad timme ger fem minuters hjälp tillbaka – i bästa fall.

Frustration.

Annonser
Explore posts in the same categories: Uncategorized

11 kommentarer på “Mitt barn”

  1. Hosanna Says:

    *Känner igen* Vi lever också i den verkligheten. De kallas för ”suddisbarn” i vissa pedagogiska kretsar. De är oerhört praktiska och lätta eftersom de inte gör något väsen av sig.

    Hon är inte dum. Hon har bara andra förmågor än andra. Hitta dem och uppmuntra dem. Fortsätt bråka med ”den förträffliga svenska skolan” och vila i att du är bra, att du finns där, att du såg.

  2. Mischy/Eva Says:

    Som jag tragglade med Nathalie läsningen kom aldrig igång höll på bli galen.
    Matten funkade sådär men när talen skulle läsas tvärnit. Synen kollades hos skolsyster och var helt ok.
    Men till sist gick vi till en optiker han höll på i säkert en timma.
    Han sa hon ser som en uggla men ögonen drar isär texten när han visade henne 4 prickar såg hon 2, med brillor på näsan släppte hennes läsproblem.
    Samt med massor av extrahjälp med läsövningar i skolan. Men matten släpar fortfarande efter lite.
    Min äldsta dotter lurade både mig och fröken att hon kunde läsa, hon memorerade hela texten när läraren läste upp veckans text.
    När jag sen läste den med henne rabblade hon på och missade bara nått pytteord här och där ingen jag reagerade över.
    Tills jag började peka runt i texten huller om buller och hon började ljuda orden.
    Efter den dagen läste vi texten ord för ord, och efter ett par månader flöt det som ett rinnande vatten.
    Texterna hon fick hade inte fröken läst högt heller.
    Oj va jag klottrar. 🙂
    Hoppas din tjej får den hjälp hon behöver.
    Ha det gott.

  3. avgrundsdjup Says:

    Hosanna! Jo visst bör man fortsätta kämpa – men så tar kraften liksom bara slut. Vissa dagar har jag knappt ork över till mig själv…

    Och det ÄR frustrerande att aldrig bli hörd i skolan – av tio slag vinner jag ett halvt, och de förlorade tär på både mig och dottern.

    Och att hitta de andra förmågorna – hur, undrar jag. Vi hittar bara fler tillkortakommanden och brister.

  4. avgrundsdjup Says:

    Mischy/Eva! Det låter som att du har ett klurigt barn som vet att hantera svåra situationer – grattis! Men visst förstår jag att det var en knepig tid.

  5. Hosanna Says:

    …jag tänker mig goda förmågor i form av; att baka, att njuta av ett bad, att kunna sitta nära i soffan och göra ingenting…

    Jag tror att vi lite till mans måste släppa alla de stora prestationskraven. Vårt lilla Lingon kan spela piano (på sitt högst säregna sätt) men prata kan hon inte eller interageramed andra barn… men vi får liksom vara nöjda över det lilla… just nu…

    Och skolan…kanske du aldrig får dem att fatta men att utkämpa slagen är viktigt för dig… så fortsätt med det när kraften finns… andra tider kan du pausa…

  6. avgrundsdjup Says:

    Hosanna! Dina ord tröstar någonstans, att se att det finns andra som tänker likadant. Även om det i andra ögonblick känns som att det inte spelar ett endaste dugg roll – när skolan inte fattar… Har du läst Summerhill alt. sett det program som TV sände för en tid sedan om den skolan? Varför finns den inte här i Sverige – där skulle det finnas plats för min unge. Och för ditt Lingon.

    Och pauserna… hrm… det är väl då ångesten tar strypgrepp istället för att jag förmår återhämta mig. Det är så svårt att släppa taget och känna att det man gör räcker.

  7. Hosanna Says:

    Pauser= ångest. Visst är det så…men bara tills man vägrar att låta ångesten segra och istället flyter med. Jag är inte så duktig på det ännu – men jag övar 😉

    Jag har inte läst Summerhill men blev definitivt nyfiken. Ska googla. Tack!

  8. anonym pga inläggets innehåll Says:

    Jag arbetar med att utreda ungdomar som psykolog. Utifrån din beskrivning tycker jag att du ska ta kontakt med Barn och ungdomsspykiatri eller ett basteam och se till att di n dotter får en utredning. Jag möter tyvärr väldigt många unga idag som lyckas gå igenom skolan utan att få den hjälp de har rätt till, deras svårigheter uppmärksammas inte. Särskilt inte flickors. Det kan vara svårt att komma dit. Mitt tips är att du beskriver mer av det du skricer här, kanske också i skrift. De passager som jag skulle ge fler exempel kring ( dvs om bör göra en psykolog uppmärksam) är:
    – där du beskriver att hon inte ”orkar” lyssna eller koncentrera sig. Om din dotter har svårt att fokusera sin uppmärksamhet missar hon sannolikt väldigt mkt av det hon behöver för att klara skolan ordentligt. Ge lfler exempel, beskriv tydligt och konkret vad som händer, vilka situationer detta uppstår i.
    – Bristande ork- beskriv mer, tydligare. Ge exempel!
    – Beskriv mer om hennes svårigheter i att läsa och räkna. Har hon även svårt att skriva? Hur är hennes språk, ordförråd? När började hon tala?
    -hon har svårt med abtraktioner: ge ännu fler exempel!
    – hon missförstår. Har hon vsårt att förstå metaforer, underförstådda budskap, symboliskt tänkande? Uppfattar hon tid och villkor? Klarar hon resonemang kring villkorlighet, sannolikhet osv?
    – Hon är impulsiv känslomässigt. Fler exempel. Hur tar detta sig uttryck i hennes beteende?

    Tyvärr är det jättevanligt att skolan missar barns svårigheter idag. Som förälder måste man vara som en igel, kämpa på som bara den. Men du har helt rätt: din dotter ska inte behöva känna sig dum och missförstådd: hon har rätt att bli utredd och få den hjälpen hon behöver för att klara skolan.
    Ge inte upp!!!

  9. Anima Mea Says:

    Jag känner igen det du beskriver. Min mans syskonbarn (tre i samma familj) är mycket charmiga, begåvade och socialt kompetenta. De hade stora inlärningsproblem och kunde inte hänga med i skolan. De fick diagnosen ADHD, och med rätt medicinering har de fått lysande studieresultat. Det tog tid innan man förstod vad det var, och de fick inget stöd alls från skolan till att börja med.
    Det kanske skulle vara värt att kolla upp? Ju förr man får rätt diagnos, desto bättre.

  10. avgrundsdjup Says:

    Anonym! Jag vet inte hur många gånger jag har dragit det här – hos skolpsykologen, logopeden, skolsköterskan, på så kallade elevvårdskonferanser, med lärare och speciallärare… Och det händer absolut ingenting. Så enormt frustrerande. Hade jag däremot haft ett barn som vore utåtagerande skulle vi ha hjälp innan vi bett om den. Och ja, precis de saker du skriver om är problemområden – abstraktioner är omöjliga, som när jag här om dagen satt och försökte koncentrera mig på något och min dotter pratade och pratade, varpå jag bad henne vänta en stund med att hålla låda och hon helt oförstående svarade att hon ju faktiskt inte höll i någon låda alls… Visst kan man le åt uttalandet, men det är så nedslående..

  11. avgrundsdjup Says:

    Anima Mea! Visst är det värt att kolla upp – jag kämpar ju för just det sedan flera år. Men det är så svårt att få den hjälp man behöver. Jag brukar inte vara dålig på eller sen att slåss för mina – eller närståendes – rättigheter, men någon gång kommer punkten när man inte orkar längre. Just nu är jag där – inom många områden – och orkar inte ensam. Det låter säkert hemskt och jag känner mig hemsk, men just nu orkar jag inte.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: