Skuld

Skuldar ligger och dräller där man minst anar det. Stora skuldar och små skuldar. Alltsom oftast skuttar de ner i min ficka – vare sig de är mina eller inte.

Jag är en veritabel skuldmagnet.

Det här är ett problem. Jag kan inte ignorera en kringskräpande skuld så där som man ser en dammtuss och tänker att det är någon annans ansvar att dammsuga upp den.

Hämtade sonen på dagis. Alla hans kläder var plaskblöta – en felräkning i ekvationen utelek / torkskåp. Jag ifrågasatte varför alla kläder, extrakläder och extraextrakläder återfanns på sonens plats istället för att hänga på tork.

”För att han inte hängt kläderna i torkskåpet.”

”Han kanske behövde hjälp att komma ihåg?”

”Vi tror på att barnen tar eget ansvar.”

”Ibland kanske barnen behöver hjälp med det?”

”Vi tror på att barnen växer med ansvaret.”

Jag kokade inuti, tårarna brände innanför ögonlocken. Men skulden var min – på något diffust, oförklarligt sätt. Intellektuellt inser jag det idiotiska i hennes uttalande, men det hindrar inte skulden.

I skolan. Jag samtalar med dotterns lärare om hennes resultat, eller snarare o-resultat.

Du får hjälpa henne mer hemma. Hon måste göra läxorna.”

”Vi gör läxor, men andra än de hon får i klassen. Vi har pratat om det här, de är för svåra.”

”Men då kan du inte förvänta dig att hon ska kunna lika mycket som de andra.”

”Jag förväntar mig inte att hon ska kunna lika mycket som de andra. Jag förväntar mig att hon ska få den hjälp hon behöver.”

”Jag vet inte vad du förväntar dig av mig. Jag kan inte tillgodose alla behov i klassen. Hon behöver mer hjälp hemma.”

Min skuld.

Annonser
Explore posts in the same categories: personligt

13 kommentarer på “Skuld”

  1. Soldotter Says:

    Så typiskt.
    Svårt att lägga skuld på rätt plats.
    Men fortsätt försök.
    Du är på rätt väg.
    Qram

  2. BJ Says:

    Blir så arg när jag hör om skolan idag, det är som att dem inte har nåt ansvar alls. Dem tänker mer vilka rättigheter dem har som ”lärare”, än på barnen. Många gånger är dem inte ens ”lärare”. Känner flera som är utbildade lärare nu men som inte får arbete. För skolan tar hellre in billigare outbildad personal än riktiga lärare. Snacka om att bädda för dåliga resultat. Stackars dig, som känner så här. Självklart är det inte ditt fel.

  3. Sarah Says:

    Det där med blöta kläder på dagis.. oj vad jag känner igen det. Det är ren dumhet, att tro på barns ansvar är en sak, att bara lämna det därhän och låta barnet gå hem i blöta kläder är däremot helt fel. Det är inte barnets fel, inte ditt heller, utan pedagoger som är slöa och inte hinner med och vägrar ta på sig eget ansvar. Idioti.

    kram!!!!

  4. Mischy/Eva Says:

    Syrran jobbar på dagis, hon skulle aldrig låta något dylikt ske. Hon brukar har problem åt andra hållet. Barnen har inga extrakläder eller är klädda för solsken i regn. Ibland har dom mixat ihop kvar glömda kläder för att barnet ska få gå torrt hem.
    Visst är det bra om ungarna får lära sig ansvar, men det finns ju gränser. Knäppskallar.
    Vilken klass går din tös i?

  5. avgrundsdjup Says:

    Soldotter! Ja, det är svårt att lägga skuld på rätt plats, där den hör hemma. Och ännu svårare att inse att den kanske inte alls behöver läggas någonstans – att om den som egentligen, i mina ögon, är ansvarig inte tar sitt ansvar, kanske jag inte behöver agera. Att en skuld kan ligga och drälla, att jag kan vända mig om och gå därifrån.

  6. avgrundsdjup Says:

    BJ! Det är ju just det – jag vet att det inte är mitt fel, men kan inte känna det. Intellektet och känslorna står och bankar på varandra och trilskas…

  7. avgrundsdjup Says:

    Mischy/Eva! Dottern går i 4an nu. Episoden härrör från lågstadiet, men problematiken kvarstår – hon får inte den hjälp hon behöver, långt därifrån. Och jag känner mig otillräcklig för att jag inte orkar hjälpa henne mer, för att det är för sent när vi kommer hem och hon inte förmår ta till sig mer för dagen.

  8. Hosanna Says:

    *Hilfe hilfe* Vart är vi på väg?

    Förskolebekymren känner vi igen här med. När kläderna är blöta och sandiga trots att överdragsbyxorna hänger på kroken frågar jag såklart varför hon inte haft dem.
    ”Hon ville inte” kan svaret bli då.
    Eh…jaha…och när började femåringar att bestämma över vad som är bäst för dem? Vart tog vuxenansvaret vägen?

    *Klipper hål i din ficka så att skulden ramlar ur*

  9. Ankan Says:

    Hjälper det inte lite att blogga om det? Jag funderar så på om du skrev hur du kände eller om du medvetet stannade i beskrivningen vid att det skulle vara ”din skuld”. När jag läste det tyckte jag att det fanns något efter punkt, punkt, punkt…. Men jag kanske har fel. Men kände du verkligen inte för att fortsätta skriva något gärna onyanserat kanske till och med lite orättvist i affekt, som till exempel: ”Fast egentligen blir jag upprörd (ja till och med förbannad ju mer jag tänker på saken) över att en vuxen person som uppbär lön för att på ett ansvarsfullt sätt ta hand om och få mina barn trygga inte gjorde just det på ett bra sätt. Och sedan försöker skylla ifrån sig”.
    Kram och hoppas jag inte skrev något som gör dig ledsen eller känner skuld tjejen. Det är självklart inte alls meningen. Jag blev bara lite engagerad 😀

  10. avgrundsdjup Says:

    Hosanna! Argumentet ”barnet ville inte” känns tyvärr igen – ur olika sammanhang. I Livet I Landet För Länge Sedan (när jag var gift utomlands) hade vi en kort tid en barnflicka som lät 1-åringen stå på matsalsbordet, just av den anledningen. Lyckligtvis kom hon till sans och insåg att hon egentligen varken tyckte att det var kul med barn eller språk – två bra anledningar att inte jobba som aupair…

    Och i skolan – när dottern, som inte har så många långa tankar, gick ut utan jacka fast det var höstkallt och så småningom vinter, det var i ettan, fick vi samma svar – barnen måste ta eget ansvar. Visst, så till den milda grad att de blir sjuka…

    Listan kan göras lång.

  11. avgrundsdjup Says:

    Ankan! När jag skrev stannade jag medvetet upp i känslan för att belysa det jag tycker är viktigt. I ögonblicket, då när det hände, blev jag arg, kände mig kränkt – och maktlös. Dels av den anledning du själv skriver – för att vuxna människor som kallar sig pedagoger och som man lämnar sina barn till inte kan ta sitt ansvar och sköta sånt som borde vara borde självklart och enkelt. Dels för att jag så innerligt gärna vill ha ett ”förlåt”. Kanske det förlåt jag aldrig fick som barn heller?

    Och nej – det du skriver gör mig inte ledsen, tvärtom känner jag mig bekräftad i det sätt på vilket jag reagerade i den aktuella situationen.

  12. Soldotter Says:

    Klokt tänkt.
    Tål att fundera på.
    Qram

  13. avgrundsdjup Says:

    Soldotter! Dela gärna med dig när du tänkt klart. Kram.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: