Kränkt, ledsen – eller nåt

Var hos terapeuten idag och det blev så fel. Så himla fel.

Vi ska avsluta terapin snart – av anledningar av praktiskt natur som inte bidrar till sammanhanget och därför utelämnas. Terapeuten förslog ett datum för det sista besöket. Jag föreslog en vecka tidigare – av logistiska skäl: Det sista besöket är viktigt för mig – en slags summering av en ganska lång terapi. Alltså vill jag vara säker på att det blir av. Med det tidigare datumet lämnas plats för ytterligare en chans till avslut om någon blir sjuk.

För mig var det här en fullt rimlig önskan gällande något av rent praktisk natur – det gällde bara själva ramen. Terapeuten frågade – också helt ok – om det fanns något annat bakom min önskan, om jag tycker att det är jobbigt att avslutet närmar sig. Men jag känner inte så. Inte heller känner jag något behov av att skjuta upp – behöver inte den bakdörr som hon gissade att det handlade om.

Jag fick inget svar på min fråga – vad som händer om vi inte kan ses det datum vi enas om, vilket känns otillfredsställande. För mig blev det här ett psykologiserande över en nonsensdetalj – som att göra psykoanalys utifrån vilket toapapper du väljer. I andra fall har jag nappat på hennes förslag om samband och diskuterat dem – den här gången känner jag att det fanns  andra saker som jag behövde få prata om. Istället ältades det här temat hela terapitiden. Så meningslöst.

Jag blev ledsen, irriterad, kände mig inte förstådd och sedd – inte trodd. Jag berättade det, men hon gav sig ändå inte – som enligt mottot att jag inte ser vad det handlar om. Give me some credit for thinking. Och egentligen – vad spelar det för roll om hon hade rätt eller inte – om jag inte ville prata om det här kunde hon väl ha accepterat det och gått vidare?

Jag kände en stark impuls att bara resa på mig och gå därifrån, aldrig komma tillbaka. Jag gick inte förrän tiden var slut, men jag vet fortfarande inte om jag kommer att återvända. Jag känner mig kränkt och sårbar – som att hon utnyttjat mina svagheter. Förvisso inte för personlig vinning och säkert i allra största välmening, men inte desto mindre känns det som att jag fått ett hugg i ryggen när jag minst väntade mig det.

Jag vet inte om det går att följa mina tankar i det här – känner mig upprörd och som att hon gick över en gräns. Trots att jag signalerade Stopp hela tiden.

Annonser
Explore posts in the same categories: ångest, personligt, terapi

6 kommentarer på “Kränkt, ledsen – eller nåt”

  1. Ankan Says:

    Shit. Jag har tackochlov en HELT annan erfarenhet med en terapeut som ställer en fråga eller gör någon koppling och när jag i vissa fall svarar att ”Näe, det är inte relevant faktiskt, det har jag inga problem med” direkt backar så att vi kan hitta nåt annat som är mer intressant att dissekera. För det är ju så att man går dit för att man VILL reda ut vad man har problem med eller hur?! Inte för att dupera terapeuten… Så tråkigt att det blev så fel för dig så här på slutet. Kram

  2. Jerry Says:

    Tyvärr är ju en del så kallade terapeuter själva i behov av behandling. De speglar sig i andra och vägrar att ta tag i sina egna problem. Jag har haft några under åren och ett par av dem har faktiskt känts väldigt skumma att ha att göra med…

    Gå inte dit om hjärtat ditt inte vill. Markera och visa integritet. *kramar om*

  3. avgrundsdjup Says:

    Ankan! Ja, så vill jag också ha det – och så upplevde jag att det var, tills idag. Det här känns faktiskt riktigt jobbigt – så jobbigt att jag inte vet om jag vill gå tillbaka. Samtidigt som det säkert är klokt och bra att konfronteras med det jobbiga och mötas igen. Men jag är inte alltid klok. Ibland är det skönt att få vara barnslig och trotsig – om det nu är det jag är. Mest känner jag mig faktiskt sårad.

  4. avgrundsdjup Says:

    Jerry! Tack, det var rart sagt – kram tillbaka. Om jag bara visste vad som är rätt – men det är väl just det – att det inte finns något facit…

  5. Ankan Says:

    Bra tänkt! Gå tillbaka en gång till – bara för att få ”upprättelse” så att du får ett bra avslut för egen del. Var så modig att du gör det! Lycka till och stor kram!

  6. avgrundsdjup Says:

    Ankan! Jag VET att du har en poäng, att jag borde. Men känner så gör jag då inte ett endaste dugg… Jag tror det värsta är att jag känner mig kränkt, vilket gör det nästan omöjligt och till något av en eftergift att gå tillbaka igen. Kram!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: