Kärt barn har många namn…

Jag hade aldrig något smeknamn när jag var liten. Fick däremot mer än min beskärda del av elaka rim och mer eller mindre långsökta ramsor kopplade till mitt – mycket fula, tantiga, töntiga och osvenska (trots min helsvenska härkomst – om det nu spelar någon roll) namn.

Så jag bytte namn. Som vuxen. Jag tror att det var ett viktigt steg på vägen bort från det gamla, destruktiva livet i Landet Långt Borta och den jag blev där, ett sätt att bejaka vem jag är och kan vara. Jag bytte inte till något märkvärdigt, vackert – jag gillar Rebecka, Sofie, Sara, Julia, Caroline, Elin och många fler – utan ett vanligt namn, ett som ”alla” redan heter.

Jag har fått försvara det här valet en del – inte namnet i sig, men själva bytet, för så göra man ju inte (eller vågar man inte?) – men för mig är det rätt. Då spelar det ingen roll om det är rätt för andra.

Men något smeknamn har jag fortfarande inte.

Annonser
Explore posts in the same categories: personligt

Etiketter: ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

6 kommentarer på “Kärt barn har många namn…”

  1. Hosanna Says:

    Vilket starkt beslut. Seger!

  2. Camilla Says:

    Hur gammal var du när du bytte namn, vuxen skriver du? Jag har fått uppfattningen att om inte folk ”vågar” byta bort sitt namn de mår dåligt av innan de är 22-23 år så blir det aldrig gjort. Stämmer det för dig med? Var du under 25 när du bytte?

    (jag var en av dem som aldrig vågade byta och jag heter något mycket värre än camilla)

  3. avgrundsdjup Says:

    Hosanna! Tack för… ja, för att du tycker så helt enkelt! Jag känner själv precis så – att det var en seger och något jag mår bra av, men det var inte helt lätt.


  4. jag har också bytt mitt förnamn. fast jag fegade lite, la till och gjorde om och behöll på sätt och vis det gamla. och sen bytte jag efternamn också. jag har inte angivit nån orsak, och alla undrar och stör sig. och ingen har såklart bytt namn på mig. men jag är nöjd, och det är det viktiga. hurra för oss!

  5. avgrundsdjup Says:

    Camilla! Jag var äldre än så – det var efter att jag fått mina barn. Inser också att det hade varit enklare om jag varit runt 20 – då ville jag också, men hade inte modet nog att sticka ut på det sättet. Visst var det lite besvärligt och några (som min mamma) kommer aldrig att säga annat än mitt dopnamn. Men vet du, det gör inget. Och även om det inte alltid var enkelt – alla förstår inte, kanske känner de sig hotade av att jag vågade? – så har jag inte ångrat mitt beslut någon enda gång. Bara känt att jag skulle ha tagit steget tidigare. Och jag kan trösta dig – mitt gamla namn slog det mesta… Vi kanske ska bilda Fraktionen För Namnbyte I Vuxen Ålder. Eller nåt. Om du vantrivs med ditt namn kan jag bara uppmuntra dig – go for it! Jag vet fler som har bytt namn – sånt har kommit fram nu i efterhand, när jag har berättat. En väninnas bekant var 45 när hon bytte (och är nu över 70) – det var säkert jobbigare. En annan bytte när hon var strax under 30.
    Det är möjligt! Det finns många bra skäl att byta om man inte gillar sitt namn, men jag kan faktiskt inte komma på många skäl att låta bli. Och ska jag vara helt ärlig så tror jag att den tjej som bytte namn när vi gick på gymnasiet möttes av långt mer kritik och åsikter än jag någonsin gjorde. Människor tenderar bli mer vidsynta och prestigelösa med tiden. Återkom gärna om du vill diskutera det här vidare. Kram.

  6. avgrundsdjup Says:

    breaking free! Det var modigt tycker jag – men jag talar såklart lite i egen sak… I mitt fall har faktiskt de flesta bytt namn och säger det nya. Något som underlättade var att jag lärde känna Honom efteråt – jag tror att det kan vara extra svårt för den man har en relation med att byta – inbillar jag mig i alla fall. Efternamn har jag för övrigt också bytt – men det var mer ”legalt” eftersom det ingick i giftemålet. Jag har däremot mötts av en hel del frågor kring att jag valde att inte byta tillbaka när vi skilde oss. Men jag gillar mitt efternamn och det stör mig faktiskt inte att mitt ex har samma namn – viktigare är att barnen och jag på så sätt heter samma. Det är helt oladdat för mig att behålla namnet och därför gör jag det. Men eftersom namnbytet skedde där i Landet Långt Borta så var det förstås lite annorlunda att komma tillbaka med nytt för-och efternamn – lite som att leva med skyddad identitet… Jag har fått lite undrande, trevande frågor på tex Försäkringskassan och liknande – inte helt osannolikt att det är det de tror…


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: