BUP

Orkade äntligen ta kontakt med BUP igen angående dottern. Och där tog orken slut.

Första kontakten togs redan när hon gick i ettan – nu går hon i fyran. Det är så illa skött att jag blir helt matt. Efter basutredning av skolpsykolog förra hösten skulle nu äntligen utredning påbörjas – det var efter årsskiftet. Allt drog ut på tiden och vi fick tid för besök först i maj. Skolobservation skulle ske innan terminen var slut. Jag hörde inget från dem förrän i början av september, då den ena kontaktpersonen ringde och berättade att vårt ärende råkat hamna ”vid sidan om”. Jag frågade om hon menade att det glömts bort, vilket hon bekräftade. Men nu skulle skolobservationen bli av.

Idag ringde jag för att fråga vad som hänt. Ingenting. Handläggaren har slutat och det finns inga anteckningar i journalen efter vårt möte i maj.

Jag är så ledsen. Orkar inte mer. Det är helt omöjligt att få den hjälp vi behöver för att orka och komma vidare.

Annonser
Explore posts in the same categories: barn, BUP, personligt

Etiketter: , , , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

11 kommentarer på “BUP”

  1. Hosanna Says:

    *Give me the number* Jag är uppe i varv så jag ringer gärna några till. Förbannade slappgökar. Blir så arg på alla som sitter av sina dagar på jobbet och glömmer bort att de inte bockar rör eller syr segel utan faktiskt har VALT att jobba med behövande. *Gah*

  2. avgrundsdjup Says:

    Hosanna! Och jag blir så trött på människor som inte har förstått att det faktiskt är DE som är till för mig och min dotter – inte tvärtom. Den här människan förmedlade redan från början en känsla av att vi ska vara förbannat tacksamma för att de tar sig an vårt fall. Som om det inte alls vore en rättighet, utan en ynnest som hon i sin nådighet beviljar – eller inte. Tur att hon har slutat i alla fall – nu kan det bara bli värre…

  3. anonyma Says:

    först vill jag bara säga att vad bra att du har sökt för din dotter och vad tråkigt att ni hamnar i detta. Usch, vad jobbigt. Hur man inte kan föra in informationen i journalen är helt obegripligt, och mot alla gällande lagstiftning.
    Lider med dig, Skäms över den verksamhet jag trots allt hör till.

  4. anonyma Says:

    Finns det något basteam tillhörande skolan? Socialtjänstens ungdomsteam, kan de stöta på? Jag förstår inte- för mig som jobbar med detta sdlags utredningar kan jag bara utifrån det du skriver på bloggen avgöra att du har rätt i dina misstankar. Vad visade basutredningen? Förstår inte vad som menas med basutredning by the way, antingen utreder men, eller så gör man det inte. Det låter som att man bara har gjort en del, vad menas, det låter ju skumt?
    Du får gärna mejla mig vid sidan av, om du vill ha insidertips från branschen. Får du mejladressen jag måste ange här för att publicera?

  5. Moysan Says:

    Jag vet inte vad jag ska säga.. egentligen.. för jag tror du hör det ganska ofta när någon läser dina texter..
    Jag har läst många av dina inlägg och jag kan erkänna att jag har gått igenom mycket av vad du har. Jag är glad av att veta att jag inte är ensam.. även om det också är en jobbig insikt att flera har haft det likadant.
    Mina uppleveler i barndomen plågar mig fortfarande väldigt svårt.. och jag kan inte glömma.. eller förlåta.. inte än i vilket fall, och jag säger inte det här för att du ska känna för mig.. utan för att jag är nyfiken..
    Om du har förlåtit.. ?
    och om du har känt att samtal med.. psykolog har hjälpt dig framåt..?

  6. avgrundsdjup Says:

    Anonyma! Jag mailar dig gärna – mailadressen du angav når mig. Tack för ditt erbjudande att skriva!

  7. avgrundsdjup Says:

    Moysan! Jag vet inte är väl det rimligaste svaret på din fråga angående psykologen. Men vad jag vet är att jag kommer framåt – ständigt om än oftast bara i små steg. Jag tror att mycket jag har gjort under de senaste par åren – egentligen sedan jag flyttade från Landet Långt Borta – har varit en del i min utveckling till att försöka förstå och nå vidare. Där har säkert min terapeut spelat en roll, men jag tror att den spelar olika stor roll för olika människor, beroende av vilka människor man omger sig med. Jag kan prata med Honom om mycket av det här och hans respons är ofta bättre och tydligare än den från min terapeut. Vilket naturligtvis kan bero på terapeuten.

    En annan faktor är min egen beredskap och mognad – för några år sedan var jag inte beredd att ta tag i det som begränsar mig och som jag upplever som ångestskapande. Jag levde med det, trodde mig veta (och visste nog också till stor del) vad som var ursprunget till mina rädslor, och framför allt agerade jag på att jag reagerade. Det är en sak att man reagerar, men man väljer själv – i större eller mindre utsträckning – hur eller om man agerar. Det är nog först nu som jag har kunnat börja nysta i det förflutna. När man kommer dit hän är nog högst individuellt.

    Nej, jag har inte förlåtit. Men jag har börjat gå vidare. Försöker försonas med det som varit, försöker se med blida ögon på det barn som en gång var jag. Jag hoppas att jag en gång kan det – försonas alltså – däremot vet jag inte om det är nödvändigt att förlåta. Osäker här. Vad tror du själv?

    Du skriver att du säger det du gör för att du är nyfiken och inte för att du vill att jag ska känna för dig. Fundersam här. Å ena sidan är det bra att du kan skilja på detta, men vet du – att känna för någon tror jag aldrig är fel och det är definitivt inte samma sak som att känna medlidande med någon. Jag har funderat en del över det här, skrev tidigare också ett inlägg om det reducerande i att bli tyckt synd om när man egentligen vill bli förstådd och sedd.

  8. Moysan Says:

    Okej, vad skönt att du känner en viss kontroll över situationen och liksom så.. anledningen till att jag frågar egentligen är väl att jag.. har alltid velat söka hjälp.. men.. efter mina egna erfarenheter med BUP så har jag aldrig vågat igen, BUP är nästan kriminellt oproffessionella.. och mina erfarenheter med psykologer och möten där har ärrat mig och mina föräldrar permanent.. så jag har aldrig vågat ta kontakt med någon ny igen.. och eftersom jag känner av dina texter att du har kommit en bit längre än jag i allt det här och runt omkring så undrade jag..
    Du har rätt i att det är individuellt hur man agerar mot det, jag har i flera år velat göra något åt det men inte vetat vart jag ska börja kan man säga…

    Okej, jo, samma här till viss del, vissa saker har jag förlåtit och gått vidare ifrån.. tror jag i vilket fall. Det är saker jag inte känner mig bitter över just nu.. Jo men det är ju så man försöker liksom förlåta… Men enligt mig så bör man bara förlåta till en viss gräns.. man kan ju inte låta någon trampa på en tills man inte är något kvar, någonstans måste man få säga ifrån.

  9. anonyma Says:

    Du är välkommen att skriva när det passar dig. Jag vet inte om jag kan ge något mer tips än vad du fått, men jag vet iaf hur det ska gå till, vilka rättigheter ni har och hur det ser ut bakom kulisserna.

  10. avgrundsdjup Says:

    Moysan! Utan att känna dig får jag ändå intrycket av att du är redo att gå vidare och att det nog vore bra att få hjälp. Det är tråkigt att höra att dina erfarenheter av BUP är så dåliga – inte minst eftersom jag försöker få hjälp för min dotter just där. Men en sak får man försöka komma ihåg i det här sammanhanget – ingen instans är bättre än människorna som arbetar där, möter man fel person blir det fel.

    Jag förstår att det är svårt att veta var man ska börja. Om det inte är ”akut” är det dessutom svårt att få hjälp är min erfarenhet. Mycket beror på vad man har för ekonomiska möjligheter också – en privat terapeut kostar ganska mycket (600-1000 kronor per timme), medan Landstingets går på högkostnadskortet och alltså blir väldigt billiga. Haken är att det är svårt att få en remiss till dem. Du kan prata med din husläkare som ett första steg för att prova den vägen. Har du möjlighet att betala privat är det naturlitvis enklare – då behöver du bara titta i telefonkatalogen. Första besöket brukar vara gratis för att man ska kunna känna efter om man trivs tillsammans – enda vägen att veta om man gillar en terapeut eller inte.

    Det finns dessutom utbildningsterapeuter som ger terapi och många av dem är riktigt bra, dessutom är de handledda av någon mer erfaren terapeut. De flesta terapeututbildningsinstitut erbjuder den här typen av terapi och det är mycket billigare (ca 250 kr i timmen).

    Jag förstår att det är svårt att komma igång, men jag tror att du har allt att vinna på det. Så försök – för din egen skull. För att du är värd det.

  11. Jenny Ström Says:

    Kontakta gärna mig.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: