Att få falla

Jag längtar efter möjligheten, tryggheten, förutsättningarna att bara få släppa taget – och någon annan fångar upp och finns där. Tar över, säger att jag kan falla vidare en liten stund, så länge jag behöver – för att han finns där. Förutsättningslöst och utan villkor.

Jag vet ju att Han vill. Men som idag – ”jag hade kunnat lämna barnen om det varit en annan dag”. Och hans barn skulle vi kunna tillägga. Egna barn och andras ungar. Det finns ingen elakhet, sarkasm eller ironi i det här, även om det skulle kunna tolkas så. Bara en uppriktighet och ledsamhet. Hur skulle det kunna vara annorlunda – jag kan inte begära eller ens förvänta att mina behov ska stå över hans barns. Alltså backar jag.

Förmodligen handlar även det här mer om hur det var – eller borde ha varit – barnens pappa fanns aldrig där. Jag kände alltid att jag krävde för mycket, att mina behov var förmätna. Så jag backade.

Jag undrar bara hur det ser ut om vi en dag bor tillsammans. Klarar han att behandla alla barnen lika eller kommer det då också vara hans barn och mina ungar? Han är underbar med mina barn, det är inte problemet, men hans barn är lite mer… hans?

Det kanske inte är något problem utan bara mina egna projektioner, jag kände aldrig att jag var viktig och bra när jag var liten och jag vill inte att mina barn ska uppleva att de är i en klass för sig – i negativ bemärkelse.

Annonser
Explore posts in the same categories: personligt

Etiketter: , , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

6 kommentarer på “Att få falla”

  1. Pifflan Says:

    det är fel av honom att sätta sina barn före dina. Det är fel av honom att inte prioritera dig….jag är så trött av att ha blivit bortprioriterad så länge så det känns som jag bara vill lägga mig ner och sova, sova, sova…..
    Kram!

  2. avgrundsdjup Says:

    Pifflan! Så kan jag också KÄNNA ibland, men jag säger mig att det inte är sant. Jag vet inte vad som är rätt eller fel längre, är också mest bara trött – både i kropp och hjärna. Och barnen – ja, jag hoppas att det kan vara VÅRA barn, allihop, med tiden.

    Jag vet inte vad jag ska tänka om det här med prioriteringar längre – efter mina erfarenheter i Landet Långt Borta är allt bättre. Det är lätt att bli tacksam över smulor om man bara är tillräckligt svältfödd. Därmed inte sagt att Han bara erbjudet mig smulor, men det är svårt att sätta gränser för vad som är rimligt, nödvändigt osv.

  3. Soldotter Says:

    Tungt ämne…
    Inte många som klarar av att sätta alla barn lika som det verkar.
    Jag har alltid haft barn inblandade i mina relationer och visst, jag känner min son bäst förstås än karlns barn, men jag har alltid ärligt tyckt om de andra barnen och behandlat dem lika ändå.
    Jisses, min exmake var rent för jävlig mot min son, jag fick gå in och strida för grabben hela tiden. GUD vad jag är glad att det är över!!!
    Här är förresten en liten grej som jag skrev för länge sedan;

    Jag skulle vilja våga
    Jag skulle vilja våga falla
    Jag skulle vilja våga falla om än bara för en stund
    Kanske känns allt bra efteråt då

    Qram

  4. avgrundsdjup Says:

    Soldotter! Det var fint skrivet – precis så känner jag också, att det skulle göra gott – både att veta att jag får falla och att verkligen göra det.

    Det här är inte den första relationen jag har där barn har varit inblandade och därför kan jag jämföra. Jag tycker att Han behandlar mina barn otroligt bra, att han ser dem och respekterar dem, gillar dem. Men problemet är känslan av att de trots allt kommer i andra hand. Jag hoppas att det ger sig med tiden.

    Tiden med din exmake låter inte bra – varken för dig eller din son. Du ska inte behöva gå in och strida för hans rättigheter – de ska respekteras med självklarhet.

    Kram!

  5. Hosanna Says:

    Måste fundera. Återkommer kanske…
    Alla har inte förmåga att älska andras barn förbehållslöst… och det kanske är helt i sin ordning. *funderar en sväng till*

  6. avgrundsdjup Says:

    Hosanna! Ja, det här är ungefär vad jag också är inne på – man kan inte kräva kärlek. Varken för egen del eller för barnens. Men det gör likväl ont. Särskilt om man är van att avstå.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: