Till anslagstavlan på jobbet. Not.

”Tack alla ni som hörde av er igår och undrade hur jag mådde efter alla tårar. Ni som vågade se mig och inte bara blundade för att jag bröt ihop på jobbet. Ni kommer att göra det oändligt mycket lättare för mig att komma tillbaka.”

Rätt gissat. Inte en enda hörde av sig. Nej, jag är väl inte särskilt förvånad, men faktiskt lite ledsen. Själv hade jag ringt. Eller mailat en rad.

Annonser
Explore posts in the same categories: personligt

Etiketter:

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

8 kommentarer på “Till anslagstavlan på jobbet. Not.”

  1. Maria Says:

    Jag känner med dig. Det gör ont att blotta sig utan att få respons.Jag vet, har gjort det ofta, alltid med samma resultat… Det som känns, förutom att känna sig ensam och osedd , är att om det hade varit ombytta roller så hade jag funnits där för dem.

    Hoppas du får en bra morgondag med eller utan terapeuten. KRAM

  2. Jerry Says:

    Jag vet också. Därför så blottar jag inte allt. Tyvärr så har jag min ”kamp” och orkar inte gå in varje dag och stötta. Men jag lovar dig, att jag läser när jag kan. Det är en kamp, detta… *kramar om*

  3. avgrundsdjup Says:

    Maria! Precis så är det – vetskapen att man själv är beredd att ställa upp och skulle göra mer än vad man någonsin får tillbaka gör mig sorgsen.

    Jag hoppas också på morgondagen.

  4. avgrundsdjup Says:

    Jerry! Det är snällt och omtänksamt av dig. Men du får inte känna att du måste förklara eller ursäkta när du inte kommer förbi – det är det fantastiska med världen på bloggarna, här är vi och syns vi på våra egna villkor och för att vi själva mår bra av det och får ut något. Som en följd skapas vänskaper och med dem känner vi både en nyfikenhet att få veta mer och kanske ibland även en önskan att finnas och stödja – det är fint. Men fortfarande frivilligt. Så det är bara plus när du vill titta förbi, men aldrig minus om du väljer bort det. Tänk om livet utanför datorn också hade mer såna inslag… Kramar tillbaka!

  5. lillasyrran Says:

    avgrundsdjup: även jag har öppnat mig på jobbet när jag mått dåligt, gråtit på tåget på vägen hem och uttryckt sorg inför mina ”vänner”. vissa stunder har alla vänt mig ryggen, och andra inte. jag vill helst minnas de andra … de gångerna då en okänd själ lagt en hand på min axel, då jag fått en näsduk på tåget, då en arbetskamrat ägnat mig lite extra tid, eller då en vän sett mig.

    men det är svårt att minnas de gångerna när det är som värst.

  6. Ankan Says:

    En sån fin kommentar till Jerry. Undrar om det går att tänka så om arbetskamraterna oxå …. Att det inte var minus att de valde bort? Konstigt va? Kram

  7. avgrundsdjup Says:

    Ankan! Nej jag tror inte det – tyvärr. För den frivillighet jag beskriver ovan upphör nog att gälla när man särbehandlar, när man pratar bakom ryggen, är missundsam och inte längre sköter bara sitt. Som de på jobbet. Om de bara höll sig på sin kant skulle det inte vara ett problem – jag har inte något behov av att vara bästa vän med alla – men det här går utöver det. Tyvärr. Men tanken var god..,

  8. avgrundsdjup Says:

    lillasyrran! Du har så rätt – det är de människorna och ögonblicken vi bör tänka på och minnas. Det är de som är värda vår tankekraft. Så förargligt att det inte är där vi lägger den.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: