En vändpunkt

Livet är fyllt av vändpunkter – ibland flera på en och samma dag; en fråga om perspektiv och definitioner  – men det känns ändå skönt att upptäcka att det finns lugn i mig, att jag rör mig bort från det aviga.

Idag känner jag mig mindre skör, skönjer åter en ro.

Annonser
Explore posts in the same categories: personligt

2 kommentarer på “En vändpunkt”

  1. ami Says:

    Hej! va bra att du svarade igen! Tack! Känner mig osamlad nu men ska ändå ge mig på ett försök att förtydliga. Jag läste om vännen som svek, arbetskamrater som var kallsinniga, Bup som förhalade, terepeuten som manipulerade…Såg ett mönster där du liksom dömde dem som kass vän, kassa arbetskamrater, kasst bup, kass terapeut…utan att närmre fundera på vad deras beteende kom sig av. jo, terapeuten gick du nog några varv kring. Och då såg jag barnet. som satt i mitten o kände sig missförstådd och orättvist behandlad. Något stråk av ovilja/oförmåga att se sitt eget ansvar för att orka med sig själv och sitt liv. Det var kanske en förhastad slutsats.

    Och snorigt barn, var menat som hjälplöst och utsatt. inte som snorunge – skällsord.

    Och så smeden då? Jag tror vi behöver bära ansvar för vårt väl och ve. Vi behöver andra förstås. Men ingen kan rädda oss från oss själva. Ändå finns tanken att det finns något att lämna över till – när vi inte mäktar med längre. Men längre än så klarar jag inte att beskriva min inställning nu.

    Önskar dig en skön helg, mod i barm och lätt i sinnet. Du verkade vara där någonstans.

  2. avgrundsdjup Says:

    Ami!

    Det finns definitivt ett mönster i den senaste veckans händelser – jag känner mig utsatt och utlämnad till andras godtycke. Men jag dömer inte ut dem, stämplar dem inte som ”kass” – mycket mer tycker jag att de inte tar det ansvar som åligger dem. Och det är ju i och för sig kasst, det kan jag hålla med om… Men det gör inte DEM automatiskt till kassa människor – vi får skilja på person och sakfråga här.

    Att jag inte ser eller tar mitt eget ansvar håller jag inte med om – tvärtom får jag även ta över det ansvar som inte är mitt genom att försöka korrigera andras beteende – tillbaka till det som var avtalat (gäller BUP och arbetskollegorna) samt påpeka när jag inte mår bra av en medmänniskas agerande (framför allt väninnan och terapeuten, men även kollegorna i viss mån).

    Och vad som ligger bakom deras agerande – ja, lite har jag ju ordat kring det, men på det stora hela är det inte avgörande i de aktuella fallen: Om kollegorna anser att de har fog för den här förändringen bör de ta upp det med de som berörs – inte bara ställa någon inför fullbordat faktum; något som de inte har mandat att göra. Det finns ofta(st?) förklaringar till varför man agerar på ett visst sätt, men dessa duger inte lika ofta som ursäkter. Det är viktigt att skilja på varför man reagerar och varför man agerar – två olika saker.

    Smeden. Jag är införstådd med att vi har ett ansvar för hur vi agerar och även ett ansvar mot våra medmänniskor. Men lyckan väljer jag att fortsätta att tro att vi skapar tillsammans med andra.

    Tack för ett intressant samtal, välkommen tillbaka. Önskar även dig en bra helg.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: