Terapi del 4

Min blick var hård när den mötte terapeutens. Fokuserad och rädd att tappa taget och lämna över till henne, ge henne rätt. Kände att det gällde att snabbt, snabbt få säga allt det jag tänkt under de gångna veckorna – innan det skulle glida undan.

Något forcerat och med tårarna rinnande berättade jag hur jag känt vid vårt förra möte, att jag känt mig kränkt och sviken. Och att jag inte förväntade mig att hon skulle förstå, att jag var där för min skull och för att jag ville säga vad som hänt – att det faktiskt inte var viktigt att hon förstod.

Jag sa att jag förlorade respekten för henne när hon – trots att jag flera gånger sa ifrån – inte släppte ämnet, inte var lyhörd. Att jag upplevde det som att hon utnyttjade mina tidigare förtroenden när hon lade in dem i det aktuella temat – trots att jag hävdade att det var irrelevant. Och att det de facto inte spelar någon roll om hon hade ”rätt” eller inte – om jag inte är beredd att diskutera ett ämne ska jag få slippa.

Att hon tagit sig tolkningsföreträde – jag sa att tidsfrågan, som ju blev så oproportionerligt stor, var en fråga om ram och inget att analysera – hon bestämde att det var viktigt för mig att få prata om just det här.

Jag berättade att jag känt mig sviken när hon inte såg mina behov utan bara pressade och körde på.

Jag sa att det inte är ok att brista i respekt en enda gång – man kan inte kvitta ett i övrigt respektfullt beteende mot att gå över gränsen en gång. Det vore som att säga  att det är berättigat att ge någon en örfil för att man ju annars är så snäll.

Annonser
Explore posts in the same categories: personligt

2 kommentarer på “Terapi del 4”

  1. Ankan Says:

    Så utlämnande du skriver. Så skönt att du gick dit och sa det du behövde säga. Stor kram till dig och hoppas du till slut kunde sätta punkt för din relation med/till din terapeut.

  2. avgrundsdjup Says:

    Ankan! Jo, jag satte en punkt. Det kändes – tyvärr? – inte ens särskilt svårt efter hennes svek. Men det ger mig ett vemod och en bitter eftersmak – jag har investerat så mycket tid och kraft i terapin och vill inte att det ska sluta så här. Det gör ont att avsluta med att inte längre känna förtroende och att känna sig sviken – som att förlora en vän. Med skillnaden att hon aldrig var en vän, men jag tror du förstår ändå.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: