Terapi del 5

Terapeuten lyssnade, ställde ett par korta frågor. Om jag hade uppfattat det som att hon ville mig illa när hon pressade mig.

”Nej.”

Hon berättade att hon också hade uppfattat att det ”hände mycket i rummet den gången”, att jag hade känt mig pressad.

Flera gånger fångade hon upp något av det jag sagt och skickade tillbaka det som en nära nog retorisk fråga, en förstår-jag-dig-rätt-om-fråga.

”Ja.”

Hon tyckte att det var bra att jag kommit tillbaka. Om jag också tyckte det?

”Vet inte.”

Fler tårar. Jag kände hur jag gled bort, bort, långt iväg. Hon pratade vidare, sa ”du är ledsen”. Jag hörde det men det spelade ingen roll. Just där och då fanns det ingenting som kunde vara avgörande.

”Jag hör att du talar.”

Hon upprepade att jag var ledsen. Sköt fram fler näsdukar.

En stilla insikt om att hon inte kommer att hjälpa mig ur ledsenheten. Bara som ett konstaterande – utan sorg eller andra känslor. Det här är mitt ansvar. Jag kan få vara ledsen ett tag, det får vara så här.

Hon frågade om jag vill ses nästa vecka.

”Vet inte.”

”Vill du fundera?”

En paus. Hon frågade om jag vill att vi avslutar här. Ändrade sig till att vi avslutar här, nu snart.

Jag gled ännu längre bort, dit där det är så farligt lockande att vara. Utan ansvar, utan känslor – någon annan får ta över nu. I det ögonblicket tror jag inte att jag kan ta mig därifrån, någonsin mer. Och det spelar ingen roll. Jag vill vara här. Slippa allt annat, allt som gör ont. Ångesten. Ansvaret.

Nästan omärkligt tillbaka igen, lite bedövad. Som efter en narkos.

”Jag ångrar att jag gick hit idag.” Gjorde jag det? Jag tror inte det.

”Vi ska sluta så. Jag önskar dig allt gott och mycket lycka. Får jag ge dig en kram?”

Jag minns inte vad jag sa, tog pliktskyldigast emot min (försonings?-)kram. Mötte hennes blick. Gick.

Annonser
Explore posts in the same categories: personligt

5 kommentarer på “Terapi del 5”

  1. Hosanna Says:

    Neeeeej, lågbudget-spegling och en kram!!! Fy vad bedrövligt. Önskar så att du fått lära känna min samtalspartner…

  2. blomman Says:

    Det kan ju ha varit så att hon ville pressa dig lite för att du ska ta dig igenom någonting som uppenbarligen är mycket tungt för dig. Men eftersom du blockar så är du kanske inte redo att ta dig igenom det där svåra.

    För man måste vara medveten om att när man börjar glutta under täcket, ja då kan precis vad som helst komma fram och då måste man ha bra skyddsnät som kan fånga upp allting som kommer fram. Det låter som om du tappat förtroendet för din terapeut och om du inte känner dig trygg där, ja då kommer hon inte att kunna låsa upp dig. Fråga henne vad hon vill uppnå? Vart vill hon föra dig? Då kanske du förstår henne bättre och kan våga lita på henne igen. Eller så gör du slut med henne och byter terapeut. Det kanske vore en bra idé 🙂

  3. avgrundsdjup Says:

    Hosanna! Jag är säker på att det finns bra samtal – även med en terapeut, men det här känns inte som ett av dem…

  4. avgrundsdjup Says:

    Blomman! Jag har redan slutat hos henne – det var sista gången förra veckan. Så var det planerat redan från början, eftersom hon gick sin påbyggnadsutbildning och jag ingick i hennes utbildning så att säga. Därför fick jag också betala ett reducerat arvode. Att jag vågade mig på det var för att hon var just i påbyggnadsutbildning och har haft många klienter redan innan samt att hon hade en handledare som skulle kunna fånga upp eventuella problem. Men nu blev det inte bra. Att det inte blev det tror jag inte handlar om att hon var i utbildning utan att vi inte klickade som människor, personkemin saknades.

    Och det kan vara så som du skriver – att hon anade något som fanns. Men det kan också vara så att hon gjorde en feltolkning. Oavsett känns det inte helt rimligt att ta upp något så stort vid ett av de sista tillfällena vi möttes och ännu mindre när jag nekade, när jag sa ifrån att jag inte ville. Där brast hon i respekt.

    Om jag har låst mig kan jag kanske inte avgöra – i alla fall inte om man utgår ifrån att man gör det omedvetet och i så fall inte vet om det. Men eftersom temat fortfarande känns oladdat, till skillnad från många andra vi har tagit upp, så tror jag inte det. Och som jag redan skrivit spelar det egentligen ingen roll. Ett nej är ett nej.

    Jag skulle gärna vilja byta terapeut, men det är återigen en prisfråga… Jag har inte möjlighet att betala vad en färdigutbildad terepeut kostar. Tills vidare får det bero.

  5. elinleticia Says:

    Ehm….det värsta sortens psyksamtal…absolut inte bra. Kognitiv terapi kanske vore bättre? Det där lät amatörmässigt så att det osade om det! Vidare verkar den där terapeften vara väldigt osäker i sig själv.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: