Dottern

Och så kom dottern hem, hämtad av mormor (vilket gick bra – de riktiga konflikterna sker med sonen). Stolt och glittrande som en sol – hon hade varit och köpt julklappar med fritids. Ensam. Utan mamma. Så fina saker att hon kunde spricka. Till mamma, lillebror, nästan-pappa med medföljande farmor.

Viskande berättade hon vad hon hittat. Pokemonkort till lillebror. En dofttvål till nästan-farmor. En handduk till Honom. Och något ofattbart fantastiskt till mig, något som hon nästan inte kunde hålla hemligt. Men som jag måste förstå att hon inte kunde berätta…

Ofantliga skatter. En stor dag för dottern.

Annonser
Explore posts in the same categories: personligt

5 kommentarer på “Dottern”

  1. Hosanna Says:

    Åhhh…det är stort i en liten dotters värld och ännu större i en mammas… *ler så det fuktas i ögonen*

  2. BJ Says:

    Ja och det är stort! Så stort så man blir alldeles varm i hjärtat! 🙂

  3. avgrundsdjup Says:

    Hosanna! Jag vet inte – jag har nog en viss distans till det hela. Tror att jag är alltför skadad av egna barndomsupplevelser här – har skrivit om presenter tidigare och det är ett känsligt kapitel… När dottern berättade vad hon köpt (till alla utom mig) kände jag ett akut behov av att korrigera, rädslan att det ska bli fel… att hon hade kunnat köpa något som var bättre… Lyckligtvis stannar det numera vid en impuls – jag kan släppa taget och låta det vara. Men känslan blir jag inte riktigt av med…

  4. avgrundsdjup Says:

    BJ! Jag blir också alldeles varm av att se dotterns glädje. Samtidigt som glädjen solkas – som jag skrev ovan – av rädslan att hon ska bli besviken om inte alla är stormförtjusta… småbröder kan vara svidande uppriktiga…

  5. zelda Says:

    Din blogg är otroligt intressant och berörande. Konstigt att jag inte hittat hit tidigare.

    Angående det som står här i kommentarerna, jag förstår att du bär med dig det här med presenter och rädsla från tidigare upplevelser och att det är större och djupare än jag ens skulle kunna ana, men jag kan ytligt greppa känslan och det får mig nästan att börja gråta.Dels för att det är riktigt hemskt med barn som möts av besvikelse och otacksamhet och som inte får någon uppmuntran, dels för att jag ”suttit på andra sidan” och under hela min uppväxt och kanske fortfarande ger andra presentångest för att jag varit duktig på att visa mitt missnöje, vilket är en stor skuldfaktor.

    *kram*


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: