Tisdag morgon

Mamma, jag vill inte gå till skolan. Kan vi inte ha en ledig dag?”

”Nej, vännen, du måste gå till skolan när du inte är sjuk. Varför vill du vara hemma?”

”Jag bara vill det.”

Och så brast det. Orden rann ur honom. Att han inte har någon att leka med. Att han bara bjuder hem ”bästa kompisen” för att ha någon att leka med. Att hon i skolan svarar saker som ”Vi kan leka att du håller tyst!” när han frågar om de ska leka tillsammans. Att det har varit så här hela terminen, men att han inte vågat berätta. För att han trodde att jag skulle bli arg.

Vi pratade med hans fröken när vi kom till skolan. Hon lovade att ta upp det här med klassen – hur man är en bra kompis, att alla ska få vara med och leka. Men det svider i mig – ska han bara få vara med för att de andra ska vara bra kompisar, inte för att de vill ha honom med?

Hur blev det så här? Förra året var han den som alla ville leka med, den centrala punkten i klassen. Och nu?

Svårt att inte grumla den aktuella situationen med egna minnen. Jag bytte skola så många gånger att jag aldrig hann hitta de där vännerna som alla andra tycks ha haft. Jag blev perifer och utanför. Jag tror inte att jag själv gjorde något för att förändra situationen heller – visste nog bara hur man var ensam. Inser att det går att vända, men känner ändå hopplöshet inför sonens situation. Min egen osäkerhet ekar.

Vanmakt. Ledsen.

Annonser
Explore posts in the same categories: barn

12 kommentarer på “Tisdag morgon”

  1. Hosanna Says:

    *gråter med er* Livet är så grymt för de små men du är en bra mamma som tar tag i den med en gång!

  2. ami Says:

    Usch ja, det gör ont i en när man hör. Bra att det inte varit ett mönster under flera år. Bra att du tog skolan till hjälp och bra tror jag att följa upp samma dag vad som gjordes kring frågan. Litar du på att skolan kan jobba på ett bra sätt med detta? När vi har haft kompisstrul med våra barn har dem i skolan jobbat med något som kallas Charlie – ungefär att med drama hjälpa barnen se vad som är rätt och förstå. Verkar funka bra. Förstår din son – vem vill gå till ett ställe där man inte hör till. Ingen borde ha det så. Och så ha burit det själv. Den där tjejkompisen behöver ju också stöd- såna där kommentarer bottnar ju i nånting fel.

  3. avgrundsdjup Says:

    Hosanna! Jo… men så tänker jag tillbaka och ser alla de små tecknen – som jag inte såg då. Och övertolkar och borde ha… skulle ha… Inser också att man inte kan springa på varenda boll och att det är så himla enkelt att se saker i efterhand. Men ändå… Hur som helst har jag pratat med skolan idag och sonen tyckte att det hade varit lite bättre idag. Men så säger han på vägen hem: ”En bästa kompis, det vore bra att ha…” Det skär i mig.

  4. avgrundsdjup Says:

    Ami! Nej, tyvärr känner jag inte en odelad tillit till att skolan är kapabel att ta hand om det här. Kanske främst för att det finns en motsvarande problematik i flera andra klasser (där jag dock inte har barn) och det verkar inte gå framåt.

    Tack för tipset om Charlie, ska kolla upp det.

  5. Hosanna Says:

    Vår dotter hade ingen kompis under sina första skolår och det har varit fruktansvärt både för henne men kanske framförallt för mig som mindes hur tufft det var att inte ha någon egen…
    Nu har hon en kompis som hon är extra tight med och det har gjort så gott för hennes självförtroende.
    I skolans värld råder rätt mycket strutsmentalitet…

  6. Blomman Says:

    Min son har också varit ensam i skolan samt haft endast några få vänner utanför skolan. Vilket gjort honom väldigt begränsad socialt. Nu har det vänt i skolan då en ny kille började i klassen för ca 3-4 veckor sedan. De fann varandra direkt och funkar mycket bra tillsammans. Rent lyckokast! Det positiva resultatet märks både hemma och i skolan.

    När vi var hos BUP och pratade om det här fick vi bara till svar att riktiga vänner får man inte förrän i ca 14-15 års-åldern. Men jag hängde inte riktigt med på det. Vår dotter har haft bästisar ända sedan dagistiden.

    Det som varit svårt med sonen är ju hans syndrom Tourettes med ADHD, som gjort honom lite utåtagerande (vilket många har svårt med) samt att han själv sätter upp höga stängsel kring sig själv som andra har svårt att ta sig igenom. Flickorna i klassen har försökt närma sig honom, men han har inte riktigt accepterat dem = tjejbaciller, kanske 🙂

    Jag led också ett tag….vi vill ju att våra barn ska må bra, eller hur? Tycker du gjorde rätt som pratade med skolan och gjorde dem uppmärksamma på det här. Då kan de jobba aktivt med attityder i klassen. Jag är övertygad om att det kommer att lösa sig för din son, förr eller senare så hittar han någon som passar honom perfekt.

  7. avgrundsdjup Says:

    Hosanna!

    Jag tror du förstår det jag skriver om – särskilt om du har liknande minnen från din egen barndom. När det gäller sonen har jag dessutom garden nere – han var så central i sin grupp under förskoleåret att det här kom fullständigt oväntat. Signalerna från skolan har heller inte givit någon vink om vad som händer.

    När det gäller dottern har jag hela tiden varit beredd på något i den här vägen – och det har aldrig inträffat. Hon har – till skillnad från sonen – en kompis hon kallar sin bästis, och som besvarar detta. Däremot är det problematiskt när bästisen inte är på plats – går hem tidigt eller är sjuk – då är dottern ensam. Också tragiskt, men inte lika dramatiskt – sorterar mer under storheten tråkigt. Och att ha tråkigt kan faktiskt vara riktigt nyttigt ibland, får jag lov att tillägga i vårt stimuli-intensiva samhälle…

    Sonen gör mig oroad. Jag har märkt att han har blivit stökig under hösten – inte allvarligt, men ändå en förändring. Mycket har dottern fått ta – även om jag såklart har gått emellan. Nu ser jag mönstret och förstår. Och förhoppningsvis kan jag hjälpa. Men det gör mig så ont att han inte har någon som väljer honom framför alla andra – jag tror at det är viktigt.

  8. avgrundsdjup Says:

    Blomman! Så skönt att er historia fått en positiv vändning! Det är alltid svårt med barn som faller ur den gängse mallen – tänker här på din son och även på min dotter (som också har kontakt med = glömdes bort av… BUP för sin problematik). Att det då istället är min son som får det knepigt med sina sociala kontakter har jag faktiskt svårt att ta till mig. Jag hoppas att det ändrar sig snart, men just nu är det tungt.

  9. Hosanna Says:

    Man förlorar en del av sig själv om man inte får känna vänskap, så visst är det viktigt. Lite blir man ju till i mötet med andra och det gäller ju även för barn…
    Han kan vara glad att han har en mamam som ser och förstår och försöker agera. Nu gäller det bara att skolan förstår att ta sin del av ansvaret – att de vågar se de tecken som presenteras dem och är mogna nog att handla utifrån dem.

  10. avgrundsdjup Says:

    Hosanna! Pratade med den andra läraren idag och bemötandet känns naivt. Tyvärr. Men låt oss hoppas att jag har superfel.

  11. Hosanna Says:

    Skolans värld…*suck*

  12. emelia Says:

    Jag har exakta minnen från egen barndom. Jag var utfryst och ensam, grät hela dagarna. Ändå gjorde jag ingenting. Jag är inte annorlunda än någon annan, det enda som gjorde mig annorlunda var att jag inte har ”bruksortstänket” som alla andra barn hade..


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: