Gränser.

Min mamma, hans ex och min närmaste väninna har ett gemensamt drag – de respekterar inga gränser. I alla fall inte mina.

Jag har delvis berört det här tidigare, hur min mamma till varje pris ska ha kontakt, hur hon kommer förbi och ringer på dörren om jag inte svarar i telefonen exakt den minuten hon behöver prata.

Väninnan är konsumerande – vill prata på sina villkor, har svårt att acceptera om jag inte har tid, censurerar samtalsämnen (hans ex är tabu att tala om eftersom hon känner sig själv ifrågasatt). Ställer till scener när jag inte ställer upp som hon tycker är rimligt, ifrågasätter mina val.

Och hans ex. Det finns ett domstolsbeslut på att hon får umgås med barnen varannan helg. Detta kringgår hon genom att dyka upp i skolan, på fritidsaktiviteter, hämta tidigare än avtalat – till barnens intensiva missnöje. Svarar vi inte i telefonen kan hon ringa 15 gånger inom ett par timmar.

Jag känner mig otroligt trängd, har svårt att hålla mina gränser. Kanske även svårt att veta var de finns eftersom jag är van vid att de inte respekteras.

Annonser
Explore posts in the same categories: personligt

14 kommentarer på “Gränser.”

  1. Sofia Says:

    Hej! Jag gillar din blogg också! Väldigt personlig och utlämnande, och därför väldigt ärlig och intressant!

    Det där med gränser är jättesvårt, men jag tror också att man måste sätta gränser för att andra ska se dom. Du kanske kan välja att inte öppna när det ringer på dörren, skaffa nummerpresentatör och inte svara eller dra ut jacket? I samtalen tycker jag du ska respektera andras ”censur” för det är ju en form av gräns, men du skulle kanske också mer aktivt kunna avbryta om det snöar in för mycket på den andra, eller skylla på att du ska tvätta, att du inte har tid eller så för att få hjälp att sätta en gräns när det blir för mycket.

    Det sista du skrev tror jag är jätteviktigt, att det är svårt att hitta gränser när man inte är van att bli bemött med respekt. Kan också rekommendera böckerna ”Det finns gränser” och ”Att sätta gränser”. Övning ger färdighet! Men att också bara skylla på andra som är gränslösa är att överlämna ansvaret – dvs att inte ta ansvaret för att försöka hålla/skapa sina egna gränser. För om ingen protesterar tycker man det säkert att den andra personen tycker det är okej att bara prata på om sitt och ringa hur mycket som helst.

    Ska jag vara lite hårdare kan det ju också finnas fördelar med att låta andra vara gränslösa, för att man känner sig ädel och inte är avvisande och ”elak” – kanske finns det också något positivt att uppleva att man tagit offerrollen. Det behöver inte vara så, men det är svårt att ändra sig av flera skäl! Inte bara de uppenbara.

    Men det är ett svårt ämne.

    Lycka till!

    Kram, Rebecka


  2. Yes. Jag känner igen det där…varför kan vi inte bara få vara ibland? Väninnan är konsumerande, ett underbart uttryck. Jag lägger det på minnet…/Kram


  3. Hej och Tack för titten, det är alltid lika roligt med nya besök 🙂 Välkommen, och självklart får du ta citatet 🙂 Det är ju Alberts 😉

    Kram på dig.

  4. avgrundsdjup Says:

    Nästanskildamamman, jag kan ibland bli tokig på det här – tyvärr tar jag lätt på mig själv ansvaret för andras gränslöshet och tolkar det som att jag inte har varit tillräckligt tydlig med var mina gränser är. Men jag tror inte på det. Egentligen.

  5. Chissra Says:

    Oj det där låter jobbigt. Ja tyvärr måste man dra och visa tydliga tydliga gränser annars kör människor över en. Fortsätt att stå upp för dig själv!
    Kram

  6. malve Says:

    Trist att behöva lägga energi på sådant! Stå på dej och var tydlig – du gör helt rätt!!!!

    Klart du får kopiera citatet – jag tar ditt disneycitat i utbyte 😉

    Kram

  7. Di Says:

    Förstår situationen,självklart är det där med gränser fruktansvärt svårt och kanske mest svårt är det med respekten mot varandra som vuxna. Jag själv har haft en dialog kring min ex och hans nya fru för de har inte respekterat mig och frågat mig om saker varit ok innan hon också dykt upp på sonens utv samtal, nu efter 8 år, äntligen kommer frågan är från henne, är det okej om jag är med? Självklart är det okej när man respekterat motparten ( mig ) i frågan..lika självklart som det är för mig, att alltid prata med dem båda om det är okej att ”kliva” in hos dem i olika sammanhang. Jag försöker respektera att de har ett liv nu, och att jag ändå måste samarbeta kring mitt barn med pappan, men också med hans nya fru. Vi båda har ju fortfarande barn, och förhoppningsvis barnbarn i framtiden ihop, och hans fru och min sambo är ju delaktiga i det livet med. Själv är jag också ”bonusförälder” och där är jag så tydlig jag kan med att ”mamma och pappa” är först…och jag är en just..bonus person i sammanhanget…jag är mamma till mina barn, och det räcker. 🙂 Hoppas det blir lugn och ro för barnens skull, och för er skull.

    Ikea är vanebildande 😉 håller med.

  8. avgrundsdjup Says:

    Rebecka, roligt att du gillar min sida.

    Funderar över det du skriver. Enkla lösningar är ibland svårare än de vid en första anblick kan verka. Som det här med att inte öppna när mamma kommer förbi – hon har av praktiska skäl nyckel. Att försöka resonera med henne över när hon förväntas använda den eller inte är lönlöst. Nummerpresentatör har jag redan – därför kan jag välja att inte svara. Och istället få besök eller lappar i brevlådan…

    Vad gäller väninnans censur känner jag ett behov att förtydliga – jag har inga problem med att hon väljer bort teman att prata om – förutsatt att det gäller i båda riktingar. Vilket det inte gör.

    Och att avbryta ett samtal – hur giltig anledning jag än må ha – är ett allvarligt brott i hennes värld och bemöts med ilska och ifrågasättanden. Vilket jag – som brottas med en stark förlusträdsla – har svårt att bemöta.

    I de flesta relationer jag har omkring mig förmår jag sätta och hålla gränser, tyvärr tror jag att de tre individer jag beskriver i inlägget ÄR gränslösa. Inte bara mot mig, utan även i andra kontakter, vilket gör umgänget svårt. Den gräns man då kan sätta är att bryta kontakten, vilket jag har valt att inte göra – vilket naturligtvis är mitt ansvar.

    Jag tror inte heller att jag tar på mig en offerroll i det här, men jag ger givetvis dig tolkningsfrihet här. Men jag har definitivt svårt att hantera de här relationerna. Tyvärr är jag inte ensam om det med dessa tre. Mitt problem är väl snarare att jag inte ger upp…

    Kram

  9. avgrundsdjup Says:

    Chissra, att dra gränser är nödvändigt och svårt – precis som jag antyder i inlägget. Problemet här är att jag i dessa tre fall inte bemöts på ett sätt som vore att förvänta i relationerna – utan av gränslöshet. Det går inte att använda beprövade metoder på människor som inte reagerar enigt normen. Väninnan har en diagnos – mannens ex skulle förmodligen få en om hon sökte hjälp. Och min mamma – nja, hon är förmodligen bortom all hjälp…

  10. avgrundsdjup Says:

    Di, du låter så klok och genomtänkt i relation till dina barn, bonusbarn, ex med familj osv. Jag önskar att mannens ex skulle ha motsvarande funderingar och inställning. Istället handlar det bara om hennes behov och rättigheter – i andra hand om hennes barn. Då blir det sällan bra.


  11. Gränser är jättesvårt! Särskilt som det är så olika mellan olika människor…

    jag brukar tänka så här: Om jag står så här nära en person, rent fysiskt, då känner jag mig trängd om det enbart är en bekant. Men om jag står såhär nära min man, rent fysiskt, så reflekterar jag inte ens över det.

    När den där magkänslan infinner sig att nej, nu är du för nära så får vi justera genom att ta ett kliv tillbaka eller be den framför oss att göra detsamma.

    Diskutera med honom och se om ni kanske har samma gränser och arbeta utifrån det, tillsammans. Kanske kan det stärka din uppfattning om vart dina gränser går och på så vis hjälpa dig i kontakten med din mamma och vännen.

    Exet har ju ett domstolsbeslut på vad som gäller och följer hon inte detta så anmäl henne. Punkt. För hon verkar ju inte ha barnens bästa för sina ögon. Tyvärr.

  12. Rebecka Says:

    Hej igen!

    Jag menar inte att du tar en offerroll, bara att det är möjligt att det finns med en känsla av tillfredsställelse av sitt eget förhållningssätt och att det då är lätt att bara lägga över ansvaret på den andra.

    Som du säger har du en förlusträdsla vilket gör det svårt att sätta gränser i vissa fall. Det är just det jag tänker att du behöver jobba med! Att våga ställa krav, öva på att tydligt markera att det är din tur att prata. Det enklaste är kanske att skylla på något yttre för att få extra kraft i sin gräns – ex oj nu måste jag iväg, är lite sen. Vi får prata mer nån annan gång. Man KAN hantera vad man upplever som gränslösa människor, det gäller bara att hitta ett sätt som fungerar. Kanske kan du tex säga att du behöver hennes extranyckel till något och sen dra ut på att lämna tillbaks den? Kanske kan du tala om att det är jobbigt att hon ringer så många gånger på en dag när du inte har tid att svara, och säga att det är bättre att hon lämnar ett meddelande om det var viktigt. Oavsett vad hon svarar så stå fast vid ditt krav.

    Jag har själv en person i min närhet som är otroligt påträngande och inte respekterar ett subtilt eller ens ett ganska tydligt nej. Hon kan ringa 10 ggr på en dag, ringa på min dörr när jag inte svarar eller lägga lappar i brevlådan – så jag känner verkligen igen det där 🙂 Och då är vi egentligen bara bekanta, men hon är liksom van att få sin vilja fram. Henne håller jag kort i telefonen och jag frågar ofta om det var något särskilt när hon ringer eftersom jag är upptagen. Med vad behöver man inte förklara, man kan säga rent allmänt att man har mycket att fixa eller att man måste iväg. Men eftersom det inte är någon viktig bekantskap för mig hör jag själv aldrig av mig, men försöker vara någorlunda artig när hon gör det.

    Sen beror det ju på hur folk är gränslösa. Gäller det rena personangrepp kan man ju direkt säga att det där var taskigt sagt, bli tyst eller byta ämne.

    Men visst, i längden kanske det bästa är att säga upp kontakten, eller att låta den rinna ut i sanden.

    Men man kan aldrig komma ifrån att man har ett jättestort ansvar själv som man inte kan lämpa över på den andra! Bara för att andra är gränslösa betyder det inte att de kan köra över dina gränser! Man får öva olika metoder och gradvis lära den andra människan att man har ett nytt förhållningssätt. Det är svårt men viktigt! Jag vänder väl mig emot att man bara ser andra som ohanterliga och själv inte kan göra något, vilket ju är en offerroll man då tar. Ex snacket om energitjuvar, dvs att det finns en bov och en drabbad. Relationer är aldrig så enkla. Det är ett samspel där båda parter bidrar och förhandlar om spelregler. Alla människor interagerar även de med diagnoser. Dvs påverkas av hur man agerar och reagerar. Vissa behöver bara tydligare signaler. Och man kan själv sätta upp en drastisk gräns om man har svårt att få det att funka. Jag tänker på att man kan säga ”Om du inte kan respektera att jag behöver vara ifred ibland så vet jag inte hur vi ska kunna fortsätta umgås.”. Och kanske kan det då bli en definitiv gräns där om den andra personen hånar eller fortsätter på ett respektlöst sätt.

    Jag känner inte dig och vet inte hur du har det, utan spekulerar bara utifrån vad du berättar. Jag känner i alla fall till det här problemet eftersom jag själv har oerhört svårt att sätta gränser pga en rädsla att bli avvisad, och att vara den som avvisar eftersom jag vet hur jobbigt det kan kännas. Samtidigt som jag säkert också kan vara gränslös ibland och bli irriterad på folk som inte tar ansvar för sina egna gränser.

    Jag menar inte att vara otrevlig eller så, utan utgår bara från egna tankar kring ämnet.

    Kram, Rebecka

  13. avgrundsdjup Says:

    MammaMelissa, jag har en tydlig uppfattning om var mina gränser går – i alla fall uppfattar jag när omgivningen gör överträdelser. Svårigheten ligger inte i att säga ifrån till människor i allmänhet – problemet ligger i relationerna till just de här tre människorna – som har många likheter med varandra. Vilket är en tillgång för att kunna hjälpa mannens barn i relation till deras mamma – jag känner igen hennes agerande och beteende från min egen barndom. Men samtidigt en svaghet eftersom just det också triggar igång mig mer än det skulle göra med någon som inte har min historia.

    Det måste vara möjligt att säga ifrån och sätta gränser även till människor som man uppfattar som gränslösa och ständigt gränsöverskridande, men det är svårt – just eftersom de inte lyssnar på argument eller vad man säger.

  14. avgrundsdjup Says:

    Rebecka, intressanta reflektioner. Jag förstår hur du tänker när det gäller din bekant – skillnaden är dock just att det är en bekant, som du i detta fall även kan tänka dig avstå ifrån. Jag är inte beredd att bryta varken med min väninna eller med min mamma, vilket gör situationen lite mer komplicerad i mina ögon. Du har däremot helt rätt i att det är viktigt att markera gränser, oavsett hur motparten reagerar och oavsett om hon/han respekterar de gränser man sätter. Naturligtvis interagerar alla människor – ständigt, men jag håller ändå fast vid tanken att vissa konsumerar mer energi än de ger. Sedan är det upp till var och en vad vi gör av det.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: