Archive for the ‘ångest’ category

Ångesten

29 november 2007

Det finns något som känns så bekant med ångesten, i ångesten. Något som gör att det är lockande att bara falla allt djupare in i den istället för att kämpa sig fri. Jag tror det handlar om vad som – för mig – är stadiet efter ångesten, då när jag bara stänger av och inte känner någonting. Där inget mer spelar en roll.

Dit där jag flydde som liten.

Annonser

När ‘förut’ och ‘nu’ smälter ihop

28 november 2007

Jag har tidigare varit inne på min förlusångest, min rädsla för att bli lämnad. Idag grep den tag i mig med garden nere. Det behövs så lite, särskilt när Han lämnar för flera dagar. Idag gick han upp innan klockan hade ringt istället för att ligga kvar och prata en stund som vi annars alltid gör. Det räckte för att jag skulle känna mig avvisad, lämnad.

Det är som att trycka på en knapp, för att använda en sliten analogi, tårarna och känslorna stormar in, ohejdbara. I det ögonblicket är jag känslomässigt övertygad om att han tänker lämna mig – att det bara är en fråga om minuter och sekunder. Alltså är det bättre att få det undanstökat – ungefär som ett tandläkarbesök, inget att vänta på. Och ångesten blir så stark att det enda som skulle kunna lindra den är om han verkligen sa att han går för att inte komma tillbaka. I det ögonblicket är det vad jag mest av allt vill höra och samtidigt är allra mest rädd för att han ska säga.  

Han förmår hålla mig kvar så länge han är i rummet, så länge han pratar med mig och är tydlig med att han finns. Sedan glider jag iväg, in i mig själv. Hör honom men behöver inte svara. Kan stanna där djupt inne och långt borta.  

Precis så ensam som jag är. 

Idag gick han medan jag fortfarande var ledsen och min ångest släpper inte taget. Späds tvärtom på av att jag har varit jobbig och gjort något som kunde ha varit en bra morgon till en katastrof. I min värld. I hans var det bara brus.

Andra vågen

26 november 2007

Och så kommer andra vågen av ångest – oron för Vad Andra Ska Tycka – andras dom helt enkelt. Om att jag inte är på jobbet – när orkar jag gå dit igen – kan jag sjukskriva mig? Någon dag till kan jag vara hemma och göra det jag behöver hemifrån. Men sedan?

Och vad ska Han säga? Jag vet att Han förstår, men jag är rädd för att visa mig svag = oduglig, värdelös, jobbig, besvärlig, hopplös…

Intellektuellt kan jag fnysa åt den slutledningen, till och med tänka att relationen inte är mycket värd om den inte håller för det. Men känslan…

Ångest igen

26 november 2007

Efter en ganska lugn helg – ny vecka, ny ångest. Var på väg till jobbet efter att jag lämnat barnen, upptäckte att jag glömt en sak och åkte hem för att hämta den – och blev kvar. Jag och min ångest ensamna hemma.

Försöker städa för att lindra åtminstone den delen av ångesten.

Men anledningen bakom den större delen av ångesten når jag dessvärre inte i ögonblicket – jag är skör och sliten, vidbränd. Var tvungen att leverera på jobbet och räkningen kommer nu i efterhand. Ledsen igen när jag tänker på min väninna som lovat att hjälpa mig – inbillar mig att livet här och nu hade sett väldigt annorlunda ut om hon hade hållt sitt löfte.

Och så ångest

24 november 2007

Känslan kommer krypande, jag kan riktigt känna hur den kommer, ångesten.

Ett stilla pirr i magen som arbetar sig upp i bröstet och knyter ihop mellangärdet – ökar, ökar, ökar. Drar ett djupt andetag för att tillfälligt lindra, för att få luft.

Så välbekant. Så ovälkommet.

Kränkt, ledsen – eller nåt

23 november 2007

Var hos terapeuten idag och det blev så fel. Så himla fel.

Vi ska avsluta terapin snart – av anledningar av praktiskt natur som inte bidrar till sammanhanget och därför utelämnas. Terapeuten förslog ett datum för det sista besöket. Jag föreslog en vecka tidigare – av logistiska skäl: Det sista besöket är viktigt för mig – en slags summering av en ganska lång terapi. Alltså vill jag vara säker på att det blir av. Med det tidigare datumet lämnas plats för ytterligare en chans till avslut om någon blir sjuk.

För mig var det här en fullt rimlig önskan gällande något av rent praktisk natur – det gällde bara själva ramen. Terapeuten frågade – också helt ok – om det fanns något annat bakom min önskan, om jag tycker att det är jobbigt att avslutet närmar sig. Men jag känner inte så. Inte heller känner jag något behov av att skjuta upp – behöver inte den bakdörr som hon gissade att det handlade om.

Jag fick inget svar på min fråga – vad som händer om vi inte kan ses det datum vi enas om, vilket känns otillfredsställande. För mig blev det här ett psykologiserande över en nonsensdetalj – som att göra psykoanalys utifrån vilket toapapper du väljer. I andra fall har jag nappat på hennes förslag om samband och diskuterat dem – den här gången känner jag att det fanns  andra saker som jag behövde få prata om. Istället ältades det här temat hela terapitiden. Så meningslöst.

Jag blev ledsen, irriterad, kände mig inte förstådd och sedd – inte trodd. Jag berättade det, men hon gav sig ändå inte – som enligt mottot att jag inte ser vad det handlar om. Give me some credit for thinking. Och egentligen – vad spelar det för roll om hon hade rätt eller inte – om jag inte ville prata om det här kunde hon väl ha accepterat det och gått vidare?

Jag kände en stark impuls att bara resa på mig och gå därifrån, aldrig komma tillbaka. Jag gick inte förrän tiden var slut, men jag vet fortfarande inte om jag kommer att återvända. Jag känner mig kränkt och sårbar – som att hon utnyttjat mina svagheter. Förvisso inte för personlig vinning och säkert i allra största välmening, men inte desto mindre känns det som att jag fått ett hugg i ryggen när jag minst väntade mig det.

Jag vet inte om det går att följa mina tankar i det här – känner mig upprörd och som att hon gick över en gräns. Trots att jag signalerade Stopp hela tiden.

Svarta tankar

25 september 2007

Nu har Han varit på tjänsteresa i nästan en vecka – med ett kort avbrott i lördags. Känslan klarar inte riktigt av det här och drar sig tillbaka. Just nu känner jag ingenting, absolut ingenting. Och i morgon bitti är han tillbaka. Men inte jag. Jag försöker efter bästa förmåga låtsas att jag är där, att jag är glad – för det är jag ju. Sedan. När jag har övertygat mig om att han verkligen kom tillbaka, den här gången också.

Ibland märker han att jag är frånvarande. Jag försöker förklara en del, inte allt – rädd att stöta bort och verka för knäpp. När vårt återseende sammanfaller med att jag har varit hos terapeuten har jag alibi – han vet att jag tycker att det är jobbigt hos henne och lägger det automatiskt på terapikontot.

När mina förlusträdslor är som jobbigast målar jag upp ett alternativ till det liv jag har idag. Ett där jag väljer bort kärlek och gemensamma tankar till förmån för ett enklare liv utan oro – jag binder mig utan känslomässiga band. En genväg till det liv jag en dag kanske lyckas återskapa själv, men idag är frustrerad över att jag inte har. Det handlar inte om rikedomar, utan om Möjligheter.

När jag skilde mig från barnens pappa separerade jag även från min framtid, från att bli klar med min utbildning och från min ekonomiska frihet. Med betoning på Min ekonomiska frihet – alla pengar jag hade med mig i äktenskapet, en beaktlig summa, lyckades han behålla, orkar inte gå in på detaljer här och nu – låt oss bara anse det vara fakta.

I förlusträdslans ångest känns det som ett oändligt mycket mer lockande alternativ att leva med en man som uppskattar mig och som inget hellre vill än att tillgodose mina önskemål. Jag hör själv hur krasst det låter. Och vet att det aldrig kommer att bli så – jag skulle förgås av att inte känna den mentala närhet jag upplever idag.

 Om jag inte älskar behöver jag inte heller vara rädd att bli lämnad – då finns det alltid alternativ. Det tänket genomsyrade mina tidigaste relationer – jag valde den bäste av dem som valde mig. Fungerade det inte fanns det alltid en plan B – att vara ensam var olidligt och otänkbart.

Jag kan längta tillbaka dit när ångesten är stark. Någon som vill ha mig vid sin sida, förmodligen är han äldre än jag. Ställer inga krav, bara nöjd med mitt sällskap och att se mig glad. Been there, got the t-shirt. It didn´t fit. Men det hindrar ju inte att jag provar igen. Och igen.

Det vore olidligt enkelt. Jag vet att jag skulle lyckas – jag har ”50+tycke”. Lyckade, framgångsrika män som gillar att visa upp en yngre tjej som inte bara är fasad utan som kan underhålla, representera – bra för egot och i sällskapslivet.

Prostitution på hög nivå.