Posted tagged ‘alkoholism’

Skam

5 oktober 2007

Talade med terapeuten om Skam igår. Och om hur det var att leva i en icke-verklighet som barn: Min verklighet syntes inte utanför familjen – det alla andra såg var en illusion, en förvrängning. Det här hör ihop, för i och med att jag inte kunde berätta för någon blev det automatiskt behäftat med skam.

Hela min barndom är fylld med Skam för en massa saker: Barnet som var jag. En pappa som var alkoholist. Vi bodde i fel del av stan. Mina föräldrar förde inte samma tjusiga liv och hade inte lika bra jobb som mina klasskamraters. Jag hade alltid fel kläder.

Mest skamfylld var ensamheten och utanförskapet under min uppväxt.  

Skammen följer med fortfarande. Jag berättar ogärna om min barndom – jag upplever att den förminskar den jag är idag, jag är rädd att omgivningen ser mig med andra ögon om de känner till min bakgrund – nedvärderande. Jag har med tiden blivit expert på att inte berätta sanningen, men utan att ljuga – riktar strålkastaren mot rätt saker, på ett sätt så att den jag pratar med tror att den vet allt.

Förbjudna känslor

20 september 2007

Jag minns känslan strax innan pappa kom hem – stupfull. Det var inte varje dag, kanske inte ens varje vecka. Jag har så få minnen från den här tiden. Men om han inte kom hem direkt efter jobbet visste jag i vilket skick han skulle komma hem.

En ritual. Jag plockade ihop saker – som jag inte skulle komma att leka med under kvällen, men kanske kändes det tryggt. Jag minns inte – bara att jag gjorde så, likadant varje gång.

När han väl kom hem låste mamma in oss i köket. Jag minns känslan i kroppen när han kom hem. Jag var inte rädd, jag var upprymd – som resfeber. Spännande och förlösande. Kanske för att väntan som nästan gjorde mig illamående var över.

Den här känslan av spänning skämdes jag länge för. För mig var det likställt med att jag var en dålig människa, som att njuta av att se någon komma till skada och bli förnedrad – så skamligt var det. Jag borde ju vara rädd, gråta – vad som helst, men inte tycka att det var spännande.

Den tysta omgivningen

13 september 2007

Jag  trodde inte att någon visste, att alla trodde på familjeidyllen vi målade upp.

Min bästa kompis föräldrar visste. En annan kompis mamma visste. En dagmamma likaså. Hur många till?

Ingen pratade med mig. Det hade gjort all skillnad, det overkliga hade blivit sant om någon hade brutit tystnaden. ”Jag förstår. Jag lyssnar.”

Sveket känns än idag. Jag får fortfarande ibland lust att skrika när jag ser dem, ställa dem mot väggen och fråga varför de var så jävla fega, hur de kunde vända bort blicken. Det gör ont.

Jag förstår att det hade varit svårt att ”blanda sig i”, att de hade riskerat mycket. Men ibland måste man vara anständig och göra även det som är obekvämt – för att det är mänskligt.

Att vara behövd

16 augusti 2007

När pappa kom hem sent var han full. Ofrånkomligt. Han härjade runt ett tag och gick sedan och lade sig. I god tid hade mamma låst in oss i köket.

Dagen därpå var jag behövd. Det var ju synd om pappa som mådde så dåligt. Ett glas vatten – såklart! En bit choklad – det hämtar jag! Tappa upp badvatten – genast!

Skammen

13 augusti 2007

Jag minns att jag skämdes.

För att jag var ful. För att ingen ville vara med mig i skolan. För att pappa drack. För att vi bodde i en andra klassens förort. För att jag hade ärvda, omoderna kläder. 

För att min pappa ringde hem en dag när han var full och sa

”Jag vill ligga med dig.”

Min ursprungsfamilj

9 augusti 2007

Fasaden.

Jag växte upp som enda barn i ett akademikerhem, gick i privatskola, hade vänner och föräldrar som brydde sig om mig och såg till mina behov.

Min pappa såg bra ut, var intelligent och rolig – allmänt omtyckt. Min mamma var söt, målmedveten och mycket engagerad i allt som rörde mig.

Vi hade det inte lika gott ställt som föräldrarna till de andra barnen i min klass och därför bodde vi lite avsides. Vi åkte på semester tillsammans varje år och levde ett stilla familjeliv.

Verkligheten.

Jag var det yngsta barnet av tre – hade två äldre halvsyskon som min mamma nogsamt undvek att jag skulle träffa. Dåligt sällskap. Allt i min pappas tidigare liv var dåligt, enligt henne.

Min mamma läste på universitetet när jag var liten och spädde på sin övertygelse om att hon var lite bättre, lite förmer än alla i förorten där vi bodde. Min pappa hade en yrkesutbildning och hade lyckats arbeta sig upp – en bit, inte tillräckligt.

Jag var bra i skolan, presterade och var duktig. Nollnivån var att få femmor – alltid en potentiell risk att misslyckas, omöjligt att lyckas.

Jag var ett ensamt barn, växte upp med mycket lite kontakt med jämnåriga. Hade svårt att få vänner i skolan, blev retad. Min mamma satte mig i en annan skola. Jag passade inte in där heller. Samma sak upprepades. Ingen funderade över varför det inte fungerade. Slutligen hamnade jag i en privatskola med järnkoll på eleverna – jag fick vara ifred. Men fortsatte vara ensam.

Min pappa var alkoholist. Rumsrent, snyggt och osynligt för utomstående. Jag berättade aldrig för någon. Ingen frågade. En tyst överenskommelse.

Min äldsta syster tog livet av sig, en överdos, när hon skulle fylla 30.

Min andra syster kämpar mot och med livet och vår far – söker fortfarande hans bekräftelse och godkännande. Han utsatte henne för sexuella övergrepp under hela hennes uppväxt.