Det finns något som känns så bekant med ångesten, i ångesten. Något som gör att det är lockande att bara falla allt djupare in i den istället för att kämpa sig fri. Jag tror det handlar om vad som – för mig – är stadiet efter ångesten, då när jag bara stänger av och inte känner någonting. Där inget mer spelar en roll.
Dit där jag flydde som liten.
Jag har tidigare varit inne på min förlusångest, min rädsla för att bli lämnad. Idag grep den tag i mig med garden nere. Det behövs så lite, särskilt när Han lämnar för flera dagar. Idag gick han upp innan klockan hade ringt istället för att ligga kvar och prata en stund som vi annars alltid gör. Det räckte för att jag skulle känna mig avvisad, lämnad.
Det är som att trycka på en knapp, för att använda en sliten analogi, tårarna och känslorna stormar in, ohejdbara. I det ögonblicket är jag känslomässigt övertygad om att han tänker lämna mig – att det bara är en fråga om minuter och sekunder. Alltså är det bättre att få det undanstökat – ungefär som ett tandläkarbesök, inget att vänta på. Och ångesten blir så stark att det enda som skulle kunna lindra den är om han verkligen sa att han går för att inte komma tillbaka. I det ögonblicket är det vad jag mest av allt vill höra och samtidigt är allra mest rädd för att han ska säga.
Han förmår hålla mig kvar så länge han är i rummet, så länge han pratar med mig och är tydlig med att han finns. Sedan glider jag iväg, in i mig själv. Hör honom men behöver inte svara. Kan stanna där djupt inne och långt borta.
Precis så ensam som jag är.
Idag gick han medan jag fortfarande var ledsen och min ångest släpper inte taget. Späds tvärtom på av att jag har varit jobbig och gjort något som kunde ha varit en bra morgon till en katastrof. I min värld. I hans var det bara brus.
Nu har Han varit på tjänsteresa i nästan en vecka – med ett kort avbrott i lördags. Känslan klarar inte riktigt av det här och drar sig tillbaka. Just nu känner jag ingenting, absolut ingenting. Och i morgon bitti är han tillbaka. Men inte jag. Jag försöker efter bästa förmåga låtsas att jag är där, att jag är glad – för det är jag ju. Sedan. När jag har övertygat mig om att han verkligen kom tillbaka, den här gången också.
Ibland märker han att jag är frånvarande. Jag försöker förklara en del, inte allt – rädd att stöta bort och verka för knäpp. När vårt återseende sammanfaller med att jag har varit hos terapeuten har jag alibi – han vet att jag tycker att det är jobbigt hos henne och lägger det automatiskt på terapikontot.
När mina förlusträdslor är som jobbigast målar jag upp ett alternativ till det liv jag har idag. Ett där jag väljer bort kärlek och gemensamma tankar till förmån för ett enklare liv utan oro – jag binder mig utan känslomässiga band. En genväg till det liv jag en dag kanske lyckas återskapa själv, men idag är frustrerad över att jag inte har. Det handlar inte om rikedomar, utan om Möjligheter.
När jag skilde mig från barnens pappa separerade jag även från min framtid, från att bli klar med min utbildning och från min ekonomiska frihet. Med betoning på Min ekonomiska frihet – alla pengar jag hade med mig i äktenskapet, en beaktlig summa, lyckades han behålla, orkar inte gå in på detaljer här och nu – låt oss bara anse det vara fakta.
I förlusträdslans ångest känns det som ett oändligt mycket mer lockande alternativ att leva med en man som uppskattar mig och som inget hellre vill än att tillgodose mina önskemål. Jag hör själv hur krasst det låter. Och vet att det aldrig kommer att bli så – jag skulle förgås av att inte känna den mentala närhet jag upplever idag.
Om jag inte älskar behöver jag inte heller vara rädd att bli lämnad – då finns det alltid alternativ. Det tänket genomsyrade mina tidigaste relationer – jag valde den bäste av dem som valde mig. Fungerade det inte fanns det alltid en plan B – att vara ensam var olidligt och otänkbart.
Jag kan längta tillbaka dit när ångesten är stark. Någon som vill ha mig vid sin sida, förmodligen är han äldre än jag. Ställer inga krav, bara nöjd med mitt sällskap och att se mig glad. Been there, got the t-shirt. It didn´t fit. Men det hindrar ju inte att jag provar igen. Och igen.
Det vore olidligt enkelt. Jag vet att jag skulle lyckas – jag har ”50+tycke”. Lyckade, framgångsrika män som gillar att visa upp en yngre tjej som inte bara är fasad utan som kan underhålla, representera – bra för egot och i sällskapslivet.
Prostitution på hög nivå.
Jag förundas över att allt är som innan – Han finns kvar. Den här gången också. Ingenting har förändrats, trots min katastrofberedskap. Varje gång Han går kan vara den sista – säger känslan.
Han kom hem, tidigt, kröp ner i sängen och strök mig över kinden.
”Jag älskar dig, du vet det va?”
Nej, hur ska jag kunna veta det?
Så är jag där igen.
Separationsångesten har hittat mig och har tagit mig i tryggt förvar. Fullkomligt opåkallat – Han har bara åkt på tjänsteresa, som så många gånger förr. Ibland är det bara ögonblicket när han går som känns, andra gånger – som idag – tar ångesten över fullständigt förlamande för att stanna. Länge.
Jag kan inte förklara, för jag förstår inte själv. Det finns ingen motsvarighet till det som sker i nuet, det handlar om något annat.
Liten och väldigt, väldigt ledsen. Nu ska jag hämta barnen och ta ett djupt andetag. Eller tvärtom.
Senaste kommentarer