Posted tagged ‘barn’

Dagmamman

24 september 2007

Jag låg och sov hos dagmamman. Mamma var på sjukhuset – pappa hade slagit henne i ansiktet.

Det var åska i luften, jag mådde illa och hade huvudvärk. I samma rum sov dagmammans barnbarn, en liten ettåring. Jag minns att jag tittade förundrat på det lilla barnet innan jag somnade – så skört, så litet. Jag vågade inte ens stryka honom över kinden.

Plötsligt vaknar jag av att den lille gråter – han hade vaknat. Jag hann fundera över om han drömt något hemskt, om han var rädd. Hans mamma kom in, tog upp honom och gick snabbt ut. Så hörde jag det ofattbara – hon sa till min dagmamma att hon just hade sett hur jag hade slagit till honom, att det var därför han grät.

Jag bedyrade min oskuld. Och blev inte trodd. Vem skulle kunna tro på mig?

Jag var väl svartsjuk på den lille som fick så mycket mer uppmärksamhet, som var så söt.

Verkligheten vacklar när vuxna sviker.

Annonser

Sorg

23 september 2007

Jag har en hemlig sorg.  Sorgen över att inte få fler barn.

Kvällen efter dagen

21 september 2007

Ledsenheten har dragit sig tillbaka och ersatts av en sorgsenhet och melankoli. Ångesten har givit vika men ligger kvar under ytan.

Morgonens incident är glömd. Vi har lagat mat tillsammans, nu sitter barnen bänkade framför Häxan Surtant (tackar som frågar, men de sitter inte hos mig, utan framför tv:n). Snart godnattprat och saga.

Kvällen blir tung – jag har viss självinsikt. Han är på tjänsteresa och är bortbjuden. Min historia, alltför många svek och otroheter, lämnar inte plats för att jag ska kunna känna mig bekväm. Något jag däremot aldrig skulle berätta för honom – lätt att misstolka som svartsjuka, även om det är något annat. I alla fall i min värld.

Intellektet lugnar, vet att han inte är flyktig, att han inte lämnar en relation lättvindigt. Vi vet båda vad vi har funnit i varandra – vad vi delar. Han tycker att jag är bra – vi är bra tillsammans.

Men känslan trilskas, tisslar och tasslar. Just nu håller den sig tillbaka, men ge den lite tid – den är trög i starten, men kommer igen på upploppet – natten…

Bottenlöst ledsen

21 september 2007

Grälade med dottern på väg till skolan. Det spårade ur – hon triggade förmodligen gammal skit och jag blev oproportionerligt arg. Och otrevlig, defintivt otrevlig. 

Vi pratade om det när vi var framme, tog mig tid och satt kvar. Det var inte det hon hade gjort som gjorde mig arg, utan att hon inte hade talat med mig – varken före eller efter. Har hon inget förtroende, vågar hon inte, eller var det ren tanklöshet? Jag vet inte om hon förstår hur jag menade, kanske gör det mest ont, att inte nå fram.

Nu är jag bottenlöst ledsen, bara gråter och vill inte finnas. Tänker att barnen har det bättre någon annanstans, att jag inte duger. Samtidigt som jag i bakhuvudet förstår att det kan bli så här, att det inte är lätt att vara mamma – särskilt ensam mamma – att man inte alltid orkar, att man spårar ur när trycket blir för stort. Men det känns inte så. Känner bara att jag inte orkar, att någon annan får ta över. Kruxet är bara att det inte finns någon annan.

Maktlöshet. Värdelöshet. Sårbarhet. Och tårar.