Posted tagged ‘barndom’

Att få falla

28 november 2007

Jag längtar efter möjligheten, tryggheten, förutsättningarna att bara få släppa taget – och någon annan fångar upp och finns där. Tar över, säger att jag kan falla vidare en liten stund, så länge jag behöver – för att han finns där. Förutsättningslöst och utan villkor.

Jag vet ju att Han vill. Men som idag – ”jag hade kunnat lämna barnen om det varit en annan dag”. Och hans barn skulle vi kunna tillägga. Egna barn och andras ungar. Det finns ingen elakhet, sarkasm eller ironi i det här, även om det skulle kunna tolkas så. Bara en uppriktighet och ledsamhet. Hur skulle det kunna vara annorlunda – jag kan inte begära eller ens förvänta att mina behov ska stå över hans barns. Alltså backar jag.

Förmodligen handlar även det här mer om hur det var – eller borde ha varit – barnens pappa fanns aldrig där. Jag kände alltid att jag krävde för mycket, att mina behov var förmätna. Så jag backade.

Jag undrar bara hur det ser ut om vi en dag bor tillsammans. Klarar han att behandla alla barnen lika eller kommer det då också vara hans barn och mina ungar? Han är underbar med mina barn, det är inte problemet, men hans barn är lite mer… hans?

Det kanske inte är något problem utan bara mina egna projektioner, jag kände aldrig att jag var viktig och bra när jag var liten och jag vill inte att mina barn ska uppleva att de är i en klass för sig – i negativ bemärkelse.

Kärt barn har många namn…

24 november 2007

Jag hade aldrig något smeknamn när jag var liten. Fick däremot mer än min beskärda del av elaka rim och mer eller mindre långsökta ramsor kopplade till mitt – mycket fula, tantiga, töntiga och osvenska (trots min helsvenska härkomst – om det nu spelar någon roll) namn.

Så jag bytte namn. Som vuxen. Jag tror att det var ett viktigt steg på vägen bort från det gamla, destruktiva livet i Landet Långt Borta och den jag blev där, ett sätt att bejaka vem jag är och kan vara. Jag bytte inte till något märkvärdigt, vackert – jag gillar Rebecka, Sofie, Sara, Julia, Caroline, Elin och många fler – utan ett vanligt namn, ett som ”alla” redan heter.

Jag har fått försvara det här valet en del – inte namnet i sig, men själva bytet, för så göra man ju inte (eller vågar man inte?) – men för mig är det rätt. Då spelar det ingen roll om det är rätt för andra.

Men något smeknamn har jag fortfarande inte.

Undertryckt önskan

22 november 2007

Jag lärde mig tidigt att det var fult, besvärligt, oönskat att ha drömmar och önskningar, att längta efter något. Fick beröm om jag tittade i leksaksaffärens fönster utan att säga ”jag vill ha” – då var jag duktig och bättre än andra barn, bättre än de som var så ouppfostrade och bara tjatade på sina mammor.

De som fortfarande vågade be om något, som visste att drömmar kan bli sanna.

Jag sparade mitt godis, ofta längre än hållbarheten tillät. Knaprade små försiktiga bitar av det dyrbara söta. Och var så duktig, inte alls så där som andra barn som bara suktade. Att sukta var ett fult ord – då var man en dålig människa utan karaktär.

Eller bara en helt vanlig unge som vågar ta för sig.

Revansch

10 oktober 2007

Facebook är en märklig företeelse, även den – liksom bloggen – med viss terapeutisk funktion. Efter någon tvekan och lite mer påtryckning från vänner har jag registerat mig och börjat lägga till namn jag känner idag och några jag minns.

Fick nästan genast kontakt med några från Förr. När jag var den där flickan som inte syntes, som presterade för att överleva. Och för att bli godkänd.

Det är med blandade känslor jag har återupptagit – eller snarare upptagit, eftersom jag knappt syntes då – kontakten. Lite av revansch – HA! Där fick ni, det trodde ni inte då! – och bekräftelse i att de vill kännas vid mig.

Kände en viss trotsighet när jag addade foto – Förr skämdes jag för frisyr, kläder – you name it -mig själv. Bilden av mig idag är en helt annan – både objektivt och subjektivt.

Patetiskt. Behöver alltså fortfarande deras godkännande, kan jag konstatera.

Samtidigt ett sätt att bearbeta för att kunna gå vidare, slänga ut gamla, dammiga spöken – allt blir mycket större i den retrospektiva spegeln.

Skam

5 oktober 2007

Talade med terapeuten om Skam igår. Och om hur det var att leva i en icke-verklighet som barn: Min verklighet syntes inte utanför familjen – det alla andra såg var en illusion, en förvrängning. Det här hör ihop, för i och med att jag inte kunde berätta för någon blev det automatiskt behäftat med skam.

Hela min barndom är fylld med Skam för en massa saker: Barnet som var jag. En pappa som var alkoholist. Vi bodde i fel del av stan. Mina föräldrar förde inte samma tjusiga liv och hade inte lika bra jobb som mina klasskamraters. Jag hade alltid fel kläder.

Mest skamfylld var ensamheten och utanförskapet under min uppväxt.  

Skammen följer med fortfarande. Jag berättar ogärna om min barndom – jag upplever att den förminskar den jag är idag, jag är rädd att omgivningen ser mig med andra ögon om de känner till min bakgrund – nedvärderande. Jag har med tiden blivit expert på att inte berätta sanningen, men utan att ljuga – riktar strålkastaren mot rätt saker, på ett sätt så att den jag pratar med tror att den vet allt.

Ansvar

2 oktober 2007

Jag ville sova hos en kompis, minns inte samtalet runt omkring, men jag minns slutklämmen från min mamma:

Hur tror du att det är för mig när du sover någon annanstans, då måste jag ligga med din pappa.

Så det var också mitt ansvar.

Självförakt

1 oktober 2007

Jag tycker att jag är ganska bra – i alla fall här och nu och i mina ljusare stunder. Men när jag ser tillbaka är det med förakt. Jag vill kunna se med ömhet och empati – med kärlek – på den lilla flickan jag en gång var.

Jag mår inte bra av den här dubbla självbilden. Jag tror också att jag skulle ha mer tålamod och förståelse för den andra lilla flickan i mitt liv – min dotter – om jag kunde se mig själv med blidare ögon.

Min dotter avviker också från normen – precis som jag när jag var liten – men av andra anledningar. Hon har en diagnos som inte syns på utsidan och jag kan inte alltid hantera det, utan blir otålig och irriterad.

Jag inser att man som förälder inte alltid är pedagogisk och fantastiskt, men det är just vad jag förväntar mig av mig själv. Att jag oftast faktiskt är som jag kräver räknas inte – det är misslyckandena som får ta plats.