Posted tagged ‘ensam mamma’

Att få falla

28 november 2007

Jag längtar efter möjligheten, tryggheten, förutsättningarna att bara få släppa taget – och någon annan fångar upp och finns där. Tar över, säger att jag kan falla vidare en liten stund, så länge jag behöver – för att han finns där. Förutsättningslöst och utan villkor.

Jag vet ju att Han vill. Men som idag – ”jag hade kunnat lämna barnen om det varit en annan dag”. Och hans barn skulle vi kunna tillägga. Egna barn och andras ungar. Det finns ingen elakhet, sarkasm eller ironi i det här, även om det skulle kunna tolkas så. Bara en uppriktighet och ledsamhet. Hur skulle det kunna vara annorlunda – jag kan inte begära eller ens förvänta att mina behov ska stå över hans barns. Alltså backar jag.

Förmodligen handlar även det här mer om hur det var – eller borde ha varit – barnens pappa fanns aldrig där. Jag kände alltid att jag krävde för mycket, att mina behov var förmätna. Så jag backade.

Jag undrar bara hur det ser ut om vi en dag bor tillsammans. Klarar han att behandla alla barnen lika eller kommer det då också vara hans barn och mina ungar? Han är underbar med mina barn, det är inte problemet, men hans barn är lite mer… hans?

Det kanske inte är något problem utan bara mina egna projektioner, jag kände aldrig att jag var viktig och bra när jag var liten och jag vill inte att mina barn ska uppleva att de är i en klass för sig – i negativ bemärkelse.

Annonser

BUP

27 november 2007

Orkade äntligen ta kontakt med BUP igen angående dottern. Och där tog orken slut.

Första kontakten togs redan när hon gick i ettan – nu går hon i fyran. Det är så illa skött att jag blir helt matt. Efter basutredning av skolpsykolog förra hösten skulle nu äntligen utredning påbörjas – det var efter årsskiftet. Allt drog ut på tiden och vi fick tid för besök först i maj. Skolobservation skulle ske innan terminen var slut. Jag hörde inget från dem förrän i början av september, då den ena kontaktpersonen ringde och berättade att vårt ärende råkat hamna ”vid sidan om”. Jag frågade om hon menade att det glömts bort, vilket hon bekräftade. Men nu skulle skolobservationen bli av.

Idag ringde jag för att fråga vad som hänt. Ingenting. Handläggaren har slutat och det finns inga anteckningar i journalen efter vårt möte i maj.

Jag är så ledsen. Orkar inte mer. Det är helt omöjligt att få den hjälp vi behöver för att orka och komma vidare.

Att abdikera som förälder

21 november 2007

Det är så svårt att förstå – ännu svårare att förklara för barnen – varför min exmake, han som jag levde med i Landet Långt Borta, inte vill ha någon kontakt med sina barn. Jag bjuder in, krusar, pockar, ber, önskar – senast nu till höstlovet. Han svarar inte.

Forsätter skriva mail – vad barnen gör, önskar, tänker, drömmer. Han svarar inte.

Ber honom om hjälp – barnen behöver nya kläder inför vintern. Han svarar inte.

Han svarar inte.

Självförakt

1 oktober 2007

Jag tycker att jag är ganska bra – i alla fall här och nu och i mina ljusare stunder. Men när jag ser tillbaka är det med förakt. Jag vill kunna se med ömhet och empati – med kärlek – på den lilla flickan jag en gång var.

Jag mår inte bra av den här dubbla självbilden. Jag tror också att jag skulle ha mer tålamod och förståelse för den andra lilla flickan i mitt liv – min dotter – om jag kunde se mig själv med blidare ögon.

Min dotter avviker också från normen – precis som jag när jag var liten – men av andra anledningar. Hon har en diagnos som inte syns på utsidan och jag kan inte alltid hantera det, utan blir otålig och irriterad.

Jag inser att man som förälder inte alltid är pedagogisk och fantastiskt, men det är just vad jag förväntar mig av mig själv. Att jag oftast faktiskt är som jag kräver räknas inte – det är misslyckandena som får ta plats.

Kvällen efter dagen

21 september 2007

Ledsenheten har dragit sig tillbaka och ersatts av en sorgsenhet och melankoli. Ångesten har givit vika men ligger kvar under ytan.

Morgonens incident är glömd. Vi har lagat mat tillsammans, nu sitter barnen bänkade framför Häxan Surtant (tackar som frågar, men de sitter inte hos mig, utan framför tv:n). Snart godnattprat och saga.

Kvällen blir tung – jag har viss självinsikt. Han är på tjänsteresa och är bortbjuden. Min historia, alltför många svek och otroheter, lämnar inte plats för att jag ska kunna känna mig bekväm. Något jag däremot aldrig skulle berätta för honom – lätt att misstolka som svartsjuka, även om det är något annat. I alla fall i min värld.

Intellektet lugnar, vet att han inte är flyktig, att han inte lämnar en relation lättvindigt. Vi vet båda vad vi har funnit i varandra – vad vi delar. Han tycker att jag är bra – vi är bra tillsammans.

Men känslan trilskas, tisslar och tasslar. Just nu håller den sig tillbaka, men ge den lite tid – den är trög i starten, men kommer igen på upploppet – natten…