Posted tagged ‘övergrepp’

DN – på vems sida?

24 september 2007

Nu är jag förbannad. Läste en recension av Peter Pohls bok  ”Nu heter jag Nirak” i DNs kulturdel.

Boken i sig skulle förmodligen räcka till för att göra mig illa berörd, men i det här fallet handlar det om Ulla Lundqvists tolkningar. Hon börjar förvisso med att beskriva boken som den sörja den uppenbarligen tycks vara, men får till en slutkläm som gör mig upprörd:

Hon skriver att boken skulle kunna ses som ett inlägg i pedofildebatten, eftersom den 13-åriga huvudrollsinnehavaren är proaktiv, inte endast reaktiv, hon är den som söker upp mannen hon har ett förhållande med, det är hon som tar alla initiativ.

Halleluja – det fråntar ju såklart den äldre mannen från allt ansvar, eller hur?? I själva verket är det kanske han som är offret?

Inget om mannens ansvar att skydda barnet, inget om barnets bevekelsegrunder att söka upp mannen och ha sex med honom – är det hennes enda sätt att bli sedd?

Jag är kanske överkänslig, men det är inte svårt att tolka in att det kanske inte alltid är förövaren som är förövaren, att barnet i någon mån får skylla sig självt.

Vill gärna höra era tankar.

Annonser

Skammen

13 augusti 2007

Jag minns att jag skämdes.

För att jag var ful. För att ingen ville vara med mig i skolan. För att pappa drack. För att vi bodde i en andra klassens förort. För att jag hade ärvda, omoderna kläder. 

För att min pappa ringde hem en dag när han var full och sa

”Jag vill ligga med dig.”

Min ursprungsfamilj

9 augusti 2007

Fasaden.

Jag växte upp som enda barn i ett akademikerhem, gick i privatskola, hade vänner och föräldrar som brydde sig om mig och såg till mina behov.

Min pappa såg bra ut, var intelligent och rolig – allmänt omtyckt. Min mamma var söt, målmedveten och mycket engagerad i allt som rörde mig.

Vi hade det inte lika gott ställt som föräldrarna till de andra barnen i min klass och därför bodde vi lite avsides. Vi åkte på semester tillsammans varje år och levde ett stilla familjeliv.

Verkligheten.

Jag var det yngsta barnet av tre – hade två äldre halvsyskon som min mamma nogsamt undvek att jag skulle träffa. Dåligt sällskap. Allt i min pappas tidigare liv var dåligt, enligt henne.

Min mamma läste på universitetet när jag var liten och spädde på sin övertygelse om att hon var lite bättre, lite förmer än alla i förorten där vi bodde. Min pappa hade en yrkesutbildning och hade lyckats arbeta sig upp – en bit, inte tillräckligt.

Jag var bra i skolan, presterade och var duktig. Nollnivån var att få femmor – alltid en potentiell risk att misslyckas, omöjligt att lyckas.

Jag var ett ensamt barn, växte upp med mycket lite kontakt med jämnåriga. Hade svårt att få vänner i skolan, blev retad. Min mamma satte mig i en annan skola. Jag passade inte in där heller. Samma sak upprepades. Ingen funderade över varför det inte fungerade. Slutligen hamnade jag i en privatskola med järnkoll på eleverna – jag fick vara ifred. Men fortsatte vara ensam.

Min pappa var alkoholist. Rumsrent, snyggt och osynligt för utomstående. Jag berättade aldrig för någon. Ingen frågade. En tyst överenskommelse.

Min äldsta syster tog livet av sig, en överdos, när hon skulle fylla 30.

Min andra syster kämpar mot och med livet och vår far – söker fortfarande hans bekräftelse och godkännande. Han utsatte henne för sexuella övergrepp under hela hennes uppväxt.