Så är jag där igen.
Separationsångesten har hittat mig och har tagit mig i tryggt förvar. Fullkomligt opåkallat – Han har bara åkt på tjänsteresa, som så många gånger förr. Ibland är det bara ögonblicket när han går som känns, andra gånger – som idag – tar ångesten över fullständigt förlamande för att stanna. Länge.
Jag kan inte förklara, för jag förstår inte själv. Det finns ingen motsvarighet till det som sker i nuet, det handlar om något annat.
Liten och väldigt, väldigt ledsen. Nu ska jag hämta barnen och ta ett djupt andetag. Eller tvärtom.
Senaste kommentarer