Min avgrund.

Så är jag där igen.

Separationsångesten har hittat mig och har tagit mig i tryggt förvar. Fullkomligt opåkallat – Han har bara åkt på tjänsteresa, som så många gånger förr. Ibland är det bara ögonblicket när han går som känns, andra gånger – som idag – tar ångesten över fullständigt förlamande för att stanna. Länge.

Jag kan inte förklara, för jag förstår inte själv. Det finns ingen motsvarighet till det som sker i nuet, det handlar om något annat.

Liten och väldigt, väldigt ledsen. Nu ska jag hämta barnen och ta ett djupt andetag. Eller tvärtom.

Ångest

Ångest är en reaktion på något vi har upplevt, inte ett sjukdomstillstånd. Ångest har sin orsak i vår rädsla för andras

Tillit

Hur lär man sig lita på att andra människor finns? Hur vågar jag tro att Han finns? Allt han säger och gör, hela vår relation visar tydligt att han vill det här. Att det är vi. Men för mig är det bara en fråga om tid – tills han lämnar mig. För någon bättre.

Att inte bli tagen på allvar

Såren som inte syns och inte godkänns – det var väl ingenting, andra har varit med om värre. Man måste kunna gå vidare.

Men om man inte kan det – ensam?