Posted tagged ‘relation’

Att få falla

28 november 2007

Jag längtar efter möjligheten, tryggheten, förutsättningarna att bara få släppa taget – och någon annan fångar upp och finns där. Tar över, säger att jag kan falla vidare en liten stund, så länge jag behöver – för att han finns där. Förutsättningslöst och utan villkor.

Jag vet ju att Han vill. Men som idag – ”jag hade kunnat lämna barnen om det varit en annan dag”. Och hans barn skulle vi kunna tillägga. Egna barn och andras ungar. Det finns ingen elakhet, sarkasm eller ironi i det här, även om det skulle kunna tolkas så. Bara en uppriktighet och ledsamhet. Hur skulle det kunna vara annorlunda – jag kan inte begära eller ens förvänta att mina behov ska stå över hans barns. Alltså backar jag.

Förmodligen handlar även det här mer om hur det var – eller borde ha varit – barnens pappa fanns aldrig där. Jag kände alltid att jag krävde för mycket, att mina behov var förmätna. Så jag backade.

Jag undrar bara hur det ser ut om vi en dag bor tillsammans. Klarar han att behandla alla barnen lika eller kommer det då också vara hans barn och mina ungar? Han är underbar med mina barn, det är inte problemet, men hans barn är lite mer… hans?

Det kanske inte är något problem utan bara mina egna projektioner, jag kände aldrig att jag var viktig och bra när jag var liten och jag vill inte att mina barn ska uppleva att de är i en klass för sig – i negativ bemärkelse.

När ‘förut’ och ‘nu’ smälter ihop

28 november 2007

Jag har tidigare varit inne på min förlusångest, min rädsla för att bli lämnad. Idag grep den tag i mig med garden nere. Det behövs så lite, särskilt när Han lämnar för flera dagar. Idag gick han upp innan klockan hade ringt istället för att ligga kvar och prata en stund som vi annars alltid gör. Det räckte för att jag skulle känna mig avvisad, lämnad.

Det är som att trycka på en knapp, för att använda en sliten analogi, tårarna och känslorna stormar in, ohejdbara. I det ögonblicket är jag känslomässigt övertygad om att han tänker lämna mig – att det bara är en fråga om minuter och sekunder. Alltså är det bättre att få det undanstökat – ungefär som ett tandläkarbesök, inget att vänta på. Och ångesten blir så stark att det enda som skulle kunna lindra den är om han verkligen sa att han går för att inte komma tillbaka. I det ögonblicket är det vad jag mest av allt vill höra och samtidigt är allra mest rädd för att han ska säga.  

Han förmår hålla mig kvar så länge han är i rummet, så länge han pratar med mig och är tydlig med att han finns. Sedan glider jag iväg, in i mig själv. Hör honom men behöver inte svara. Kan stanna där djupt inne och långt borta.  

Precis så ensam som jag är. 

Idag gick han medan jag fortfarande var ledsen och min ångest släpper inte taget. Späds tvärtom på av att jag har varit jobbig och gjort något som kunde ha varit en bra morgon till en katastrof. I min värld. I hans var det bara brus.

Och en gång till

5 oktober 2007

Någon sa If a man cheats on you once, blame on him. If he cheats on you twice, blame on you.

Och om man går på det ytterligare en gång?

Han dök upp en gång till. Men den här gången blev allting annorlunda – jag kunde släppa taget om honom och be honom gå. Det är över, jag känner inte längre för honom. Känner mig inte längre sviken eller besviken. Ser tillbaka och konstaterar att det inte blev vi, men det är inte laddat.

Jag har accepterat och gått vidare, utan sorg, utan längtan.

Ett år senare

3 oktober 2007

Det hann gå ett helt år. Jag hade träffat en ny man, trevande, inte för evigt – men ändå trösterikt och bekräftande.

Så hörde han (länk) av sig igen. Han hade insett sitt misstag, det kunde aldrig bli som med mig, han ville komma tillbaka.

Jag trodde att det var honom jag ville ha, bröt upp den nya spirande relationen – sårade.

Han stannade en natt. 

Svarta tankar

25 september 2007

Nu har Han varit på tjänsteresa i nästan en vecka – med ett kort avbrott i lördags. Känslan klarar inte riktigt av det här och drar sig tillbaka. Just nu känner jag ingenting, absolut ingenting. Och i morgon bitti är han tillbaka. Men inte jag. Jag försöker efter bästa förmåga låtsas att jag är där, att jag är glad – för det är jag ju. Sedan. När jag har övertygat mig om att han verkligen kom tillbaka, den här gången också.

Ibland märker han att jag är frånvarande. Jag försöker förklara en del, inte allt – rädd att stöta bort och verka för knäpp. När vårt återseende sammanfaller med att jag har varit hos terapeuten har jag alibi – han vet att jag tycker att det är jobbigt hos henne och lägger det automatiskt på terapikontot.

När mina förlusträdslor är som jobbigast målar jag upp ett alternativ till det liv jag har idag. Ett där jag väljer bort kärlek och gemensamma tankar till förmån för ett enklare liv utan oro – jag binder mig utan känslomässiga band. En genväg till det liv jag en dag kanske lyckas återskapa själv, men idag är frustrerad över att jag inte har. Det handlar inte om rikedomar, utan om Möjligheter.

När jag skilde mig från barnens pappa separerade jag även från min framtid, från att bli klar med min utbildning och från min ekonomiska frihet. Med betoning på Min ekonomiska frihet – alla pengar jag hade med mig i äktenskapet, en beaktlig summa, lyckades han behålla, orkar inte gå in på detaljer här och nu – låt oss bara anse det vara fakta.

I förlusträdslans ångest känns det som ett oändligt mycket mer lockande alternativ att leva med en man som uppskattar mig och som inget hellre vill än att tillgodose mina önskemål. Jag hör själv hur krasst det låter. Och vet att det aldrig kommer att bli så – jag skulle förgås av att inte känna den mentala närhet jag upplever idag.

 Om jag inte älskar behöver jag inte heller vara rädd att bli lämnad – då finns det alltid alternativ. Det tänket genomsyrade mina tidigaste relationer – jag valde den bäste av dem som valde mig. Fungerade det inte fanns det alltid en plan B – att vara ensam var olidligt och otänkbart.

Jag kan längta tillbaka dit när ångesten är stark. Någon som vill ha mig vid sin sida, förmodligen är han äldre än jag. Ställer inga krav, bara nöjd med mitt sällskap och att se mig glad. Been there, got the t-shirt. It didn´t fit. Men det hindrar ju inte att jag provar igen. Och igen.

Det vore olidligt enkelt. Jag vet att jag skulle lyckas – jag har ”50+tycke”. Lyckade, framgångsrika män som gillar att visa upp en yngre tjej som inte bara är fasad utan som kan underhålla, representera – bra för egot och i sällskapslivet.

Prostitution på hög nivå.

Den andra kvinnan

25 september 2007

En annan relation, en annan tid. Han var gift, vi möttes av en tillfällighet – men sökte oss båda bort från det som hade blivit vår vardag. Vi hade samtal som varade långt in på nätterna, delade stort och smått. Närhet som jag inte visste fanns. Han fick mig att våga vara mig själv – och älskade mig för den jag var. Han fick min sårbarhet – som blev till utsatthet.

Jag grät när han gick – och han kom tillbaka. Oroade mig för framtiden, han tröstade och fanns. Han ville ha mig, älskade mig – hade alltid längtat efter någon som jag.

Vi planerade Framtiden. Han ville ha fler barn, ett nytt hus – allt var möjligt. Det var vi för alltid.

Tills plötsligt en dag. Han kände tvivel över åldersskillnaden – han var äldre. Jag såg inte åren – jag såg honom.

Han lämnade sin fru – och gick till en annan.

Mer förvåning

22 september 2007

Jag förundas över att allt är som innan – Han finns kvar. Den här gången också. Ingenting har förändrats, trots min katastrofberedskap. Varje gång Han går kan vara den sista – säger känslan.

Han kom hem, tidigt, kröp ner i sängen och strök mig över kinden.

”Jag älskar dig, du vet det va?”

Nej, hur ska jag kunna veta det?