Posted tagged ‘utanförskap’

Revansch

10 oktober 2007

Facebook är en märklig företeelse, även den – liksom bloggen – med viss terapeutisk funktion. Efter någon tvekan och lite mer påtryckning från vänner har jag registerat mig och börjat lägga till namn jag känner idag och några jag minns.

Fick nästan genast kontakt med några från Förr. När jag var den där flickan som inte syntes, som presterade för att överleva. Och för att bli godkänd.

Det är med blandade känslor jag har återupptagit – eller snarare upptagit, eftersom jag knappt syntes då – kontakten. Lite av revansch – HA! Där fick ni, det trodde ni inte då! – och bekräftelse i att de vill kännas vid mig.

Kände en viss trotsighet när jag addade foto – Förr skämdes jag för frisyr, kläder – you name it -mig själv. Bilden av mig idag är en helt annan – både objektivt och subjektivt.

Patetiskt. Behöver alltså fortfarande deras godkännande, kan jag konstatera.

Samtidigt ett sätt att bearbeta för att kunna gå vidare, slänga ut gamla, dammiga spöken – allt blir mycket större i den retrospektiva spegeln.

Skam

5 oktober 2007

Talade med terapeuten om Skam igår. Och om hur det var att leva i en icke-verklighet som barn: Min verklighet syntes inte utanför familjen – det alla andra såg var en illusion, en förvrängning. Det här hör ihop, för i och med att jag inte kunde berätta för någon blev det automatiskt behäftat med skam.

Hela min barndom är fylld med Skam för en massa saker: Barnet som var jag. En pappa som var alkoholist. Vi bodde i fel del av stan. Mina föräldrar förde inte samma tjusiga liv och hade inte lika bra jobb som mina klasskamraters. Jag hade alltid fel kläder.

Mest skamfylld var ensamheten och utanförskapet under min uppväxt.  

Skammen följer med fortfarande. Jag berättar ogärna om min barndom – jag upplever att den förminskar den jag är idag, jag är rädd att omgivningen ser mig med andra ögon om de känner till min bakgrund – nedvärderande. Jag har med tiden blivit expert på att inte berätta sanningen, men utan att ljuga – riktar strålkastaren mot rätt saker, på ett sätt så att den jag pratar med tror att den vet allt.

Låt mig vara ifred!

11 september 2007

Skolan var en plåga. Lösningen blev att vara hemma -febertermometern mot lampan ett par sekunder. Jag var ju ett så infektionskänsligt barn… 

De få vänner jag hade i skolan förlorade jag effektivt genom att vara borta så mycket  – de hittade andra. Jag minns att jag reflekterade över det, nästan i förbigående, det kunde inte hjälpas – att få vara hemma var viktigare. Ensam.