Posted tagged ‘vuxet barn till alkoholist’

Ensamhet

22 oktober 2007

Ensamhet har varit ett ständigt återkommande tema i mitt liv – trots många vänner och relationer.

Ensamheten i mig själv. Känslan av tomhet och avsaknaden av känslor.


Kan ensamheten ligga i att inte bli förstådd – när andra lyssnar utan att själva ha upplevt? Hur ska man kunna leva sig in i det onämnbara – det jag inte ens kan berätta på ett sätt som når fram. Om man inte själv var där.

Min syster var där – men inte samtidigt. Och nu är hon i en helt annan fas – upptagen med sig och sitt liv, att försöka hitta till sig själv. Jag är rädd att klampa på och ta för mycket plats – tystnar.

Ett helgon i familjen

9 oktober 2007

När min äldsta syster dog helgonförklarades hon – av vår pappa. I hans vanmakt och dåliga samvete. Vi som var kvar blev jämförda med henne – alltid till vår nackdel.

Ironiskt med tanke på att hon hela tiden var en vagel i hans öga så länge hon levde.

Han grät högljutt i kyrkan på begravningen. I livet hade hon bara hade mötts av hans hårda ord och ironi, oduglig.

Jag var inte där – det dröjde flera år innan jag ens visste att hon dött.

Jag minns att pappa sa att jag liknade henne, och att alla tyckte hon var söt. Det levde jag länge på – min törst var stor.

Jag fick ett foto av henne – pappa hade det i plånboken. Bara det.

Det är inte synd om mig

6 oktober 2007

Igår fick jag en kommentar – till mitt inlägg om Skam – som väckte känslor. Avsändaren skrev i all välmening och, som jag uppfattar det, med stor empati att hon tyckte synd om mig. I det ögonblicket kändes det som om varje ord har varit förgäves, att jag inte når fram.

Det här är precis motsatsen till vad jag ville uppnå – jag ville försöka våga tro att jag är bra trots allt jag varit med om, att det inte påverkar den jag är idag – att jag ändå är värd och möjlig att älska, även om jag berättar.

Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig idag för det som var då. Det är precis det här jag är rädd för, det som gör att jag inte berättar – jag vill inte att mitt förflutna ska få människor att se ner på mig, omvärdera den de ser idag. Göra mig till ett offer för min egen barndom. Det är den lilla flickan det var synd om, inte mig idag.

Jag lider fortfarande av sviterna – reagerar i nutid med reaktioner från en dåtid, har rädslor som inte finner en motsvarighet i det liv jag lever idag, kan vara irrationell i mitt sätt att agera – sett ur en utomståendes perspektiv. Men ändå är mitt liv idag bra och jag är stark – med mina svagheter, precis som de flesta andra.

Men det är inte synd om mig. Nedstämd.

Ansvar

2 oktober 2007

Jag ville sova hos en kompis, minns inte samtalet runt omkring, men jag minns slutklämmen från min mamma:

Hur tror du att det är för mig när du sover någon annanstans, då måste jag ligga med din pappa.

Så det var också mitt ansvar.

Förbjudna känslor

20 september 2007

Jag minns känslan strax innan pappa kom hem – stupfull. Det var inte varje dag, kanske inte ens varje vecka. Jag har så få minnen från den här tiden. Men om han inte kom hem direkt efter jobbet visste jag i vilket skick han skulle komma hem.

En ritual. Jag plockade ihop saker – som jag inte skulle komma att leka med under kvällen, men kanske kändes det tryggt. Jag minns inte – bara att jag gjorde så, likadant varje gång.

När han väl kom hem låste mamma in oss i köket. Jag minns känslan i kroppen när han kom hem. Jag var inte rädd, jag var upprymd – som resfeber. Spännande och förlösande. Kanske för att väntan som nästan gjorde mig illamående var över.

Den här känslan av spänning skämdes jag länge för. För mig var det likställt med att jag var en dålig människa, som att njuta av att se någon komma till skada och bli förnedrad – så skamligt var det. Jag borde ju vara rädd, gråta – vad som helst, men inte tycka att det var spännande.

Den tysta omgivningen

13 september 2007

Jag  trodde inte att någon visste, att alla trodde på familjeidyllen vi målade upp.

Min bästa kompis föräldrar visste. En annan kompis mamma visste. En dagmamma likaså. Hur många till?

Ingen pratade med mig. Det hade gjort all skillnad, det overkliga hade blivit sant om någon hade brutit tystnaden. ”Jag förstår. Jag lyssnar.”

Sveket känns än idag. Jag får fortfarande ibland lust att skrika när jag ser dem, ställa dem mot väggen och fråga varför de var så jävla fega, hur de kunde vända bort blicken. Det gör ont.

Jag förstår att det hade varit svårt att ”blanda sig i”, att de hade riskerat mycket. Men ibland måste man vara anständig och göra även det som är obekvämt – för att det är mänskligt.

Vem pratade med den lilla flickan?

9 september 2007

Undrade min terapeut. Det var just det – vem pratade med mig? Ingen. Min mamma såg till mina praktiska behov, men vi pratade aldrig.

Vi pratar fortfarande inte.