Dubbla budskap
Varje läsare skapar sin egen bild av vem jag är – en mer eller mindre avlägsen spegling av verkligheten. Fick just en kommentar som visar mig hur man – tydligen – också kan tolka det jag skriver. Jag blottar mig, mina tankar och blir i snabb följd liknad vid ett dagisbarn och ifrågasatt i min roll som mamma. För att i nästa ögonblick bli erbjuden en utsträckt hand?
”Du påminner mig om ett litet barn. som gör revolt, som är förtvivlad, som sätter sig ner och brister ut i “titta på dem! så taskiga de är! När jag ser dig framför mig, ser jag en liten dagisflicka i overall o snorig näsa o rödgråtna ögon. Och så är du en vuxen kvinna som förväntas ge omsorg åt kanske en sådan där liten flicka.
Man är sin egen lyckas smed. Det tror jag. Men jag tror också att vi behöver varann – till kärlek som kan bli material att smedja till den där lyckan. Ingen människa en ö. Jag vet inte så mycket om dig nu som gör att jag vet hur jag kan hjälpa dig. Mer än att jag läser din blogg och du berör mig och hjälper mig. Men jag kommer tillbaka – om du vill.”
Naturligtvis hade jag kunnat radera kommentaren. Men det hade inte gjort den oskriven – hos denna (anonyma!) någon väcker mina ord uppenbarligen dessa tankar.
Jag blev ledsen först, för att jag så uppenbarligen inte når fram med mina ord. (Naturligtvis kan vi istället hävda att skribenten ifråga träffat rätt eftersom jag blir ledsen, men det är inte alltid är så enkelt. Lyckligtvis. Och en viss självinsikt och dito distans har jag trots allt…)
Kanske är det så att den som skriver är ännu mer rädd än jag – för andras dom, de måsten som omgivningen dikterar, för att inte duga?
För det är inte omoget att säga ifrån – jag ser inte att jag borde ha inordnat mig i ledet och snällt gått tillbaka till terapeuten – trots att jag inte hade mått bra av det idag. För att det hade varit vuxet? Jag tror inte det. Eller ha tigit på jobbet för att försvinna i mängden och inte sticka ut?
Och ni som har läst här ett tag – förhoppningsvis har ni en annan bild. Jag sitter inte här och väntar på medlidande. Jag agerar. Och reagerar. Och är på väg.
Jag tror inte att var och en är sin egen lyckas smed. Jag tror på vänskap, synergieffekter, medvetenhet, empati, kärlek, intellekt, frihet, visioner, storsinthet, att inte döma – allt som gör oss starka och får oss att växa som människor. Tillsammans.
Explore posts in the same categories: citat
avgrundsdjup 
30 november 2007 den 6:55 e m
Hej avgrundsdjup jag brukar vara inne och läsa din blogg och jag tycker att den berör mig på ett positivt sätt, jag skulle inte likna dig vid ett dagisbarn bara för att du säger ifrån och det är klart att tårarna kommer när man känner sig orättvist behandlad. Jag tycker att du är stark och skör på samma gång din styrka ligger i att våga att säga ifrån när du känner dig orättvist behandlad av din omgivning, skörheten finns självklart där när man blir illa behandlad av omgivningen. Tycker att du verkar vara en toppen person och jag gillar verkligen din blogg sänder många tankar och värme till dig 🙂
30 november 2007 den 6:59 e m
Veronica! Tack för din positiva feedback – och för att du läser och blir berörd. Jag inser också att det inte är så ärorikt att bli ledsen när man blir upprörd – kan lätt bli till utsatthet i fel sällskap – men om man inte blir upprörd och inte protesterar tror jag att man har givit upp. Eller – som sagt – är ännu räddare än vad jag är. En insikt jag har nått är att det inte är farligt att säga ifrån – men att man bör tänka efter före, inte bara reagera, och vara beredd att ta konsekvenserna. Det är däremot inte likställt med att man behöver gilla konsekvenserna.
30 november 2007 den 9:31 e m
du är en människa och människor blir berörda om de lever – sen spelar det ingen roll om avsändaren är ett anonymt pucko eller ens bästa vän…ord kan göra väldigt ont. jag personligen raderar idiotkommentarer. min blogg mina regler.
30 november 2007 den 9:39 e m
Fast…jag tycker nog inte att det är så hemskt skrivet. Jag kan se omsorgen bakom och det lilla barnet bär vi ju alla inom oss. Det är så det ska vara. Och att göra revolt verkar sorgligt nog höra barndomen och ungdomsåren till, för den stora massan. De flesta fogar sig därefter…förutom en del av oss som bara vägrar att bli inordnade i det rakryggade och korrekta ledet.
Så, ta det inte så hårt…på samma sätt som den här personen kanske har missuppfattat dig tror jag att denne nu blir missuppfattad.
Men sin egen lyckas smed… nej det är inte något jag kan förstå eller ens vilja leva efter.
Fortsätt kampen. Det är det som är livet 🙂
30 november 2007 den 9:43 e m
Hosanna! Jag kan förstå hur du menar, men känner inte igen mig i formuleringarna – hittar inte riktigt rätt. Jag vill så gärna se omsorgen, som ju ändå verkar finnas där – men jag har så svårt att tycka om liknelsen med dagisbarnet… och känner mig kanske ifrågasatt som mamma någonstans. Förmodligen för att jag aldrig själv tycker att jag presterar tillräckligt.
Det var inte min mening att vara hård i mitt inlägg, men det känns lite avigt.
Och ja, kampen går vidare. För dig med, hoppas jag.
30 november 2007 den 9:47 e m
Jajamen. Kampen går alltid vidare. När kraften tar slut tar man bara ett nytt kippande andetag och kavlar upp ärmarna. *uärk*
Försök att bortse från det du ser som är negativt i inlägget. Vill hon dig väl kommer hon tillbaka med ännu en förklaring opch du…läs ditt eget inlägg till hemligajossan ”det som gör dig till en bra mamma är du —Våga tro att just du är bra – både för din egen skull och för hans”.
*cyberkram med massa strålning*
30 november 2007 den 9:50 e m
Det är verkligen svårt att skriva om andra och skriva råd till andra. Det är så lätt att det blir fel. Som det blev i kommentaren du skrev om. För mig är du INTE något snorigt, trotsigt barn. Du är en vuxen kvinna som kämpar tappert med att bli hel efter att ha blivit mycket tilltufsad. Stor fredagskram och hoppas att du inte är ledsen ikväll.
1 december 2007 den 12:17 f m
Ankan! PRECIS så vill jag tro – och upplever jag – att det är. Jag har det bra – lugnt efter en besvärlig vecka. Jag vet inte vad som gjorde att det plötsligt vände – kanske var det bekräftelsen från arbetskamrater jag uppskattar (till skillnad från träsktrollen från igår…), kanske var det ett samtal med en annan arbetskamrat. Kanske blev ångesten bara uttråkad? Kram tillbaka!
1 december 2007 den 12:18 f m
Hosanna!
Som vanligt är det så mycket lättare att vara klarsynt och klok när det gäller andra…
Kram tillbaka.
1 december 2007 den 12:37 f m
Stefan! I princip håller jag med dig. I o-princip har jag en efterhängsen vilja att förstå och ett oförbätterligt hopp om mänskligheten och med den en förhoppning om att jag bara har tolkat utifrån mitt perspektiv och missförstått.
Välkommen hit, förresten – roligt med lite nya bokstäver.
1 december 2007 den 1:26 f m
det är ju inte lätt. tror att jag också uppfattas som mer skör och sårbar utifrån bloggen, än vad jag utåt sett kan verka. Men det är också sant, fast bara en schattering av mig. Att visa min sårbarhet på bloggen har hjälpt mig att göra det i vardagen också, men det är ju ändå inte så att bloggen ger en rättvisande bild av mig, Jag skriver av mig det värsta, men allt det andra, det roliga, postiva och starka, det kommer sällan med. Eftersom det är så för de flesta att vi visar en sida, tror jag att det är svårt att utifrån en blogg säga ”du är….”. Men kan säga vilka känslor bloggen förmedlar, men det säger kanske lika mkt om mig som om dig.
1 december 2007 den 12:50 e m
haren!
Så är det. Kanske är det verkligen intressantare att fokusera på vad en bloggtext väcker i oss själva, istället för att försöka förstå vem människan bakom bloggen är. På samma sätt som det är ett verktyg att skriva här – för att bli hel, för att förstå – kan vi då använda (var)andras tankar. Förmodligen gör vi det redan. Jag har inte funderat så mycket över mina drivkrafter bakom att läsa andras bloggar, mer över varför jag själv skriver – och varför jag väljer att skriva det jag gör. För naturligtvis är det som du skriver – alla sidor kommer inte med och bilden blir långt ifrån komplett.
7 december 2007 den 8:57 e m
Jag liknar dig inte heller vid ett dagisbarn. Jag är ärligt talat avundsjuk på dig som kan sätta ord på dina känslor på detta sätt.
Ibland hoppar hjärtat till och jag känner igen mig så väl. Önskar att jag också kunde skriva av mig. Jag har så mycket som behöver komma ut…
Kram och ha en skön helg
8 december 2007 den 10:05 f m
Nu har jag läst ikapp mig – lite grand… 😉 Vad gäller kommentaren du fick så förstår jag att du känner dig träffad. Kanske pga att du faktiskt är ett litet barn ibland, precis som alla vi andra. Och det är väl inget farligt med det. Det jobbiga kanske är att acceptera att vi faktiskt beter oss som barn ibland, se bara på din mamma 🙂 hon har en uppenbar uppmärksamhetsstörning 🙂 Jag, jag och bara jag.
Sen att du grät på jobbet, det var ju bara för att du blev frustrerad över en situation som du kände att du inte hade kontroll över. Och när de känslorna kommer så är de svåra att stoppa. Inget konstigt med det heller. Men ett gott råd, för du kommer att bli frustrerad fler gånger – behåll stoltheten och sätt inte upp några lappar i efterskott på någon anslagstavla. Du kommer ändå inte att få den respons eller bekräftelse du vill ha på dessa. Bättre att rakryggad stå för dina reaktioner istället för att be om ursäkt för dem. (Om det nu var det du gjorde…)
Sen måste jag tyvärr säga att jag håller med om att vi i grund och botten är vår egen lyckas smed. För i min värld så är det jag själv som bestämmer hur jag känner inför någonting, positivt eller negativt. Det är jag själv som bestämmer hur jag ska agera, därför brukar jag be om ställtid ibland. Det är jag själv som sätter gränserna för hur jag vill bli behandlad etc. Jag måste liksom respektera mig själv först innan jag kan erhålla respekt från andra.
Äsch, nu får jag svårt att förklara i ord igen hur jag menar, men förhoppningsvis blir det kanske någorlunda förståeligt. Och för det ovan tror jag är livslång träning som gäller. Vi utvecklas hela tiden, jag är inte samma människa som jag var för 5-10 år sedan. Inte ens samma som jag var för ett halvår sedan. Grunden finns men jag bygger på samt förbättrar hela tiden 🙂
Ja, livet är en spännande utmaning 🙂 Hakuna matata och trevlig helg!
11 december 2007 den 4:32 e m
Mia! Vad är det som hindrar dig, varför tycker du inte att du kan (få?) skriva av dig?
11 december 2007 den 4:36 e m
Blomman! Herregud, nej, naturligtvis sätter jag inte upp några lappar på anslagstavlor – det jag skrev var endast avsett för bloggen och för att visa min – ja, vaddå egentligen – besvikelse, uppgivenhet, icke-förvåning – över att människor inte visar den empati jag själv skulle uppbåda i motsvarande situation. Något sådant. Utåt visar jag inte vad jag skriver här. På gott och på ont. Även om bilden av mig här kanske kan verka trotsig och barnslig är den jag förmedlar IRL en helt annan.
21 november 2008 den 11:06 e m
Jag hittade din blogg ikväll. Jag gillar den…mycket. Kommer att komma hit igen och igen. Jag är ingen att döma vem du är…det du skriver är naket och sant och det berör. mer behövs inte sägas….för min del.