Spegelbild
I de speglar som kallas medmänniskor ser jag att jag är stark, ofta rolig och ganska snar till rappa kommentarer, empatisk, pålitlig, tålmodig och spontan. Lyssnande och smart.
Jag ser en tjej med varm utstrålning, som ser helt ok ut – någon jag spontant skulle gilla om vi möttes.
Varför har jag då så svårt att tycka om – och acceptera – bilden jag själv skapar mig?
Explore posts in the same categories: personligtEtiketter: självbild, självförtroende
You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.
avgrundsdjup 
14 september 2007 den 5:24 e m
De egna kritiska ögonen har någon annan satt dit. Du behöver tid att intala dig att du duger som du är. Tid och tålamod. Så har det varit för mig i alla fall. Det som är skadat inuti behöver tid att läka. Sedan ser du dig med dina egna ögon.
Kram!
14 september 2007 den 7:04 e m
Lilltanten! Det är så skört – det nyvunna självförtroendet och självbilden som ibland glimtar förbi. Ett förfluget ord, en kritisk kommentar – tillbaka på noll. Alternativet är att jag sätter upp den där muren som ingen når mig bakom och låtsas som att jag inte bryr mig, att jag är immun mot andras åsikter. Ibland är det till och med sant – jag kan tycka att jag är riktigt bra och att det är oviktigt vad andra tycker och tror om mig. Fast aldrig i relationer, där måste jag alltid stå på tå, prestera, vara ännu lite bättre. För att ändå inte duga…
14 september 2007 den 7:26 e m
Så oerhört träffande du skriver, även det i din kommentar här ovan, så träffande att jag blir mållös…
14 september 2007 den 7:29 e m
Jag gjorde en sak utan att be om tillåtelse före, jag länkade till dig på min blogg för jag tycker att flera behöver få veta, men snälla, skriv till mig om du vill att jag ska ta bort den!
14 september 2007 den 8:30 e m
Mia! Jag blir glad över att du vill länka till min sida – tack!
15 september 2007 den 4:07 e m
Kan det inte handla om att man, trots att det gör en illa, är trygg i de föreställningar man har om sig själv. Det må låta paradoxalt men det man känner igen, oavsett vad det gör med en, är alltid lättare att bevara än nytt tänkande och andra insikter.
15 september 2007 den 8:57 e m
Dina ord skulle kunna vara mina..
skymningsbarn
16 september 2007 den 10:54 f m
Jerry! Jag tror att det ligger något i det du skriver – förändring är hotande. Så länge jag har en låg uppfattning av mig själv och mina förmågor minskar risken att bli besviken. Det finns då inte heller någon riktig anledning att söka förändring – jag är inte värd mer och kan dessutom inte påverka…
Av samma anledning tror jag att jag senare i livet har stannat kvar i destruktiva relationer – det är lättare att fortsätta med något man kan och förstår, hur dåligt det än må vara, än att ta sig ur det in i något okänt. En relation som påminner om hur man blev behandlad som barn är känd mark.
16 september 2007 den 10:54 f m
Skymningsbarn!
Det gör mig ont att läsa det. Hoppas du har det bättre i livet nu.