Det är inte synd om mig
Igår fick jag en kommentar – till mitt inlägg om Skam – som väckte känslor. Avsändaren skrev i all välmening och, som jag uppfattar det, med stor empati att hon tyckte synd om mig. I det ögonblicket kändes det som om varje ord har varit förgäves, att jag inte når fram.
Det här är precis motsatsen till vad jag ville uppnå – jag ville försöka våga tro att jag är bra trots allt jag varit med om, att det inte påverkar den jag är idag – att jag ändå är värd och möjlig att älska, även om jag berättar.
Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig idag för det som var då. Det är precis det här jag är rädd för, det som gör att jag inte berättar – jag vill inte att mitt förflutna ska få människor att se ner på mig, omvärdera den de ser idag. Göra mig till ett offer för min egen barndom. Det är den lilla flickan det var synd om, inte mig idag.
Jag lider fortfarande av sviterna – reagerar i nutid med reaktioner från en dåtid, har rädslor som inte finner en motsvarighet i det liv jag lever idag, kan vara irrationell i mitt sätt att agera – sett ur en utomståendes perspektiv. Men ändå är mitt liv idag bra och jag är stark – med mina svagheter, precis som de flesta andra.
Men det är inte synd om mig. Nedstämd.
This entry was posted on 6 oktober 2007 at 11:04 f m and is filed under personligt. You can subscribe via RSS 2.0 feed to this post's comments.
Etiketter: vuxet barn till alkoholist
You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.
avgrundsdjup 
6 oktober 2007 den 11:37 f m
Hej tjejen,
Jag tycker inte synd om dig, kan känna empati för dig dock. Tycker att du är fantastisk stark i det du berättar.
Kram
6 oktober 2007 den 11:46 f m
Så konstigt, jag kan ibland ÖNSKA att folk kunde tycka lite synd om mig, men bara LITE förstås. Undrar varför? Förmodligen därför att jag ofta får höra hur STARK jag är och hur DUKTIG jag är. Men jag är ju bara människa piper den lilla flickan inom mig ibland. Skumt!
6 oktober 2007 den 11:54 f m
Så bra skrivet!
Man vill inte att någon skall tycka synd om en idag. Tvärtom är man ju stark som överlevt och klarat sig ändå.
Det som kan ge en lite ”motvind” ibland, saker som upplevs som jobbiga, är gamla känslor/reaktioner som man inte förstår förrän man bearbetar dem.
Det värsta jag vet är pityfolk. Folk som ältar det gamla och ibland överdriver, och fiskar efter sympati i form av ”tyckasyndom”. Istället för att bearbeta och göra något åt det och människor som förstår att det inte hjälper att tycka-synd-om, utan istället sporrar och ger stöd.
Som Andreás ord ovan, det är ord som förstår och sporrar (:tycker jag!)
Kram på dig Avgrundsjup/BJ
6 oktober 2007 den 2:41 e m
Men är tycka synd om alltid lika med att se ner på och förminska? Du verkar livrädd för just den känslan. Även om man är stark och vet vem man är idag så måste man väl ändå försöka acceptera alla känslorna? Att någon tycker synd om en behöver, åtminstone inte i min värld, innebära att jag är ett offer och förminskad utan det är ju den personens sätt att visa mig sympati och medkänsla.
Vad vill du uppnå? Du är bra även om människor säger att de tycker synd om dig. Det är inte fult att tycka synd om någon. Vi behöver vara sårbara och våga ta emot alla känslorna och inte försöka få kontroll över detta.
För du är ju bra och stark idag och att vara rädd för det du beskriver känns som om du lägger på dig själv och att det inte kommer från oss andra. En slags hårdhet gentemot sig själv. Jag tycker så jävla synd om mig själv ibland och jag tillåter det, även om jag vet att jag är martyr och offer inför mig själv, men jag fastnar inte i det idag som jag gjorde tidigare. Om någon annan tycker synd om mig och det jag varit med om så reagerar jag inte på det idag utan berättar kanske om hur jag mår idag….
Kanske snurrar jag in mig som vanligt och det bara handlar om missförstånd gällande ordens kraft och styrka?
Är det inte dina egna projiceringar du lägger i det du säger om att tycka synd om i ditt tredje stycke? Jag tror inte att människor gör dig till ett offer för din egen barndom för att de tycker synd om dig.
6 oktober 2007 den 2:43 e m
Jag igen… nu hamnade mina tre sista rader fel… konstigt! De skall alltså ligga före ”Kanske snurrar…”
6 oktober 2007 den 4:55 e m
Andréas! Tack för de orden, du har förstått. Skönt att känna att jag når fram. Men samtidigt så skört – kommentaren från igår hänger liksom kvar, att folk tycker synd om mig… Det är tråkigt att det finns en sådan enorm tröghet i systemet – alla erfarenheter man gör tidigt i livet har liksom tolkningsföreträde – alla kommentarer som bekräftar och stärker dessa tar man till sig som sanningar, medan allt motsatt lätt viftas bort som att folk bara vill vara snälla…
6 oktober 2007 den 4:57 e m
Ankan! Jag kan absolut känna igen det, att jag kan känna ett behov av att bli tyckt synd om, men då i NUTID. Det kan vara otroligt förlösande om Han ser snällt på mig och säger ”stackars dig” när jag har en vidrig dag, är ledsen eller sjuk. Men inte för sånt som är förgångenhet. Eller menade du även sånt som är historia?
6 oktober 2007 den 5:02 e m
Ankan! Ett tillägg – något i gränszonen mellan dåtid och nutid, nämligen reaktionerna nu som egentligen hör hemma någon annanstans, när jag reagerar irrationellt, till exempel min starka separationsrädsla – här kan jag tycka att det är skönt om Han tycker synd om mig, men åter ingen är det här och nu. Eller blandar jag ihop det med att jag vill bli förstådd och accepterad trots att jag själv tycker att jag är konstig när jag reagerar så? Känner att jag är ute på svag is här, vet inte riktigt själv. Men det är intressant.
6 oktober 2007 den 5:06 e m
BJ! Jag reagerar också negativt på människor som frivilligt antar en offerroll, som liksom utstrålar ”titta vad synd det är om mig”! Ett slags carte-blanche för att inte behöva förändra eller försöka.
Det ex som följde med på köpet när jag träffade Honom är sån, allt är andras fel (gärna Hans, förstås…), hon är såå drabbad och ingen är schysst mot henne. Och jag ser rött. Mörkrött.
Kanske är det så att vi reagerar starkare på dessa människor, de frivilliga offren, för att vi själva kämpar mot den stämpeln hela tiden?
Jag instämmer med dig i vad du skriver om Andréas kommentar – skulle vi bemötas så av fler, vore det den gängse reaktionen, vore det inte lika svårt att arbeta sig ur barndomen.
Kram!
6 oktober 2007 den 5:17 e m
Jerry! Det är möjligt att jag reagerar starkare än andra på det här med att tycka-synd-om just för att jag har upplevt att människor kan agera mycket nedvärderande (kanske av egen rädsla?) och ”fel” på utsatthet.
För mig är det en skillnad mellan att tycka synd om och visa empati, även om empati kanske också kan innebära att man tycker synd om – här är det min tur att trassla in mig… Det är så att tycka-synd-om av nödvändighet är något ont – som jag skrev i inlägget får man gärna tycka synd om den lilla flickan, om barnet jag en gång var. Men JAG vill inte få medlidande i den formen som vuxen.
Och du har helt rätt i att jag är livrädd för att bli sedd ner på och förminskad – säkert också en produkt av min barndom och även det något att arbeta på. Det finns många spännande trådar att ta hand om… Egentligen, om man ska vara noga, är det nog mer det här det handlar om – att bli förminskad och föraktad – än om någon tycker synd om eller inte.
Jag håller däremot inte med om det du skriver om att lägga på mig själv, att det inte kommer från andra. För det gör det – endera faktiskt genom människor som har agerat på det sättet, eller imaginärt genom att jag är rädd för att bli bemött så. De som räknas i mitt liv, de som är nära mig, dömer inte på detta sätt och de utgör därigenom en bit av vägen ut – att mer och mer tro att jag duger, trots allt.
6 oktober 2007 den 6:57 e m
avgrundsdjup: Jag gillar att du förklarar på ett grundligt sätt hur du känner. Dina svar ger förståelse.
6 oktober 2007 den 7:26 e m
Jerry! Tack – kan annars själv ibland tycka att det blir lite för grundligt, att jag slår in öppna dörrar. Men om det bidrar till förståelsen är det bra. För min egen skull är det hur som helst bra eftersom det tvingar mig att verkligen tänka efter och inte bara hafsa ur mig några snabba floskler.
6 oktober 2007 den 8:16 e m
…och det är ju just i svagheten man är som starkast.
Tycka-synd-om-mentaliteten är ett sätt för oförstående människor att köpa sig delaktighet i en värld de inte förstår. Man måste ha tålamod med dem, för trots allt menar de väl. Så måste man tro… eller så msåte jag tro.
Självklart får du länka. Tack för att du gav mig möjlighet att få läsa dina tankar.
Kanske når jag nya djup på vägen.
6 oktober 2007 den 8:42 e m
Hej och tack för ditt besök. En stark sida och du skriver så bra.
En ventil är inte dumt att ha, för inte är det lätt att släppa ut trycket när man vet att släkt och vänner då och då kikar in.
Jag kommer igen. 🙂
6 oktober 2007 den 10:40 e m
Hosanna! Intressant vinkling – så har jag inte tänkt på det, att det kan handla om att skapa sig en delaktighet. Tack!
6 oktober 2007 den 10:42 e m
Mischy/Eva! Ja, en ventil är bra. Ju mer jag skriver här, desto tydligare känner jag hur rätt det är. Rent av nödvändigt för att kunna bearbeta i lugn och ro och med öppenhet.
6 oktober 2007 den 10:56 e m
Jag förstår dig absolut, får samma reaktion när folk lägger huvudet på sned och tycker synd om mig.
6 oktober 2007 den 11:05 e m
Lintin! Det är lustigt att iaktta min egen reaktion när jag får medhåll och förståelse från så många av er som läser här hos mig – det gör min egen reaktion och tanke mer legitim på något sätt. Samtidigt som det väcker mod hos mig – att våga fortsätta skriva och berätta.
7 oktober 2007 den 12:19 f m
Det är modigt att berätta.
Och jag tror att det du upplevt
har gjort dig stark, gett en visshet om
att Du duger så bra, för att du är där
du är idag.
Det är starkt att berätta om sådant
som tyngt och påverkat så mycket.
Men det är kanske en del av vägen,
den som går vidare. Framåt.
Lite tankar i natten bara…
Ha det bra 🙂
7 oktober 2007 den 10:15 f m
Hej!
Känner igen mig. Skammen är inte att leka med, själv försökte jag skyla över allt genom att vara clown eller att skämta bort problemen. Då fanns de inte. Trodde jag. 20 år senare dök de upp som ett brev på posten, oj. Men att bena ut vad problemet är kan vara en häftig resa (och jobbig).
7 oktober 2007 den 10:18 f m
Madonnan! Jag tror också att det är så, att det har gjort mig starkare och att det har format vägen, eller gjort att jag valt just den väg jag går. Jag måste tro det för att se en mening i det som varit. Människor som bara halkar genom livet kan naturligtvis också bli reflekterade, det vill jag inte på något sätt ifrågasätta eller ha monopol på, men jag tror ändå att de flesta av oss som inte har haft det så enkelt nästan per automatik börjar tänka – om vi inte går under. Och det gjorde vi ju inte.
7 oktober 2007 den 10:22 f m
Mia! Det är en omväxlande resa, med många ‘uppåt’ och ‘neråt’ – och jag skulle inte vilja vara utan den. Jag lär mig lite mer varje dag. Jag tror att det är vanligt att gå igenom en fas av förnekelse (eller att förminska hur jobbigt det var) innan man, någon gång senare, är beredd att bearbeta. Eller tvingas bearbeta genom att man kraschar.
16 oktober 2007 den 11:03 e m
Det är inspierande och härligt att läsa det du skriver. Du verkar vara en stark tjej som har fattat att nu är nu———–det som var…..ja det var då.
Jag är en tjej som blitt sexuellt utnyttjad under femton års tid.
Kram Susanne Kullander i Säffle
19 oktober 2007 den 12:22 e m
Susanne! Roligt att du tycker att min text är inspirerande, att du tycker om att läsa här. Hoppas du fortsätter komma tillbaka!
Ja, jag tror att jag har blivit starkare, kanske till och med stark – delvis på grund av det jag varit med om. Och jag ser att det som är förflutet är just förflutet, men tyvärr påverkar det oss även i nuet – jag tror att det är viktigt att vara medveten om det för att kunna gå vidare.