Att abdikera som förälder
Det är så svårt att förstå – ännu svårare att förklara för barnen – varför min exmake, han som jag levde med i Landet Långt Borta, inte vill ha någon kontakt med sina barn. Jag bjuder in, krusar, pockar, ber, önskar – senast nu till höstlovet. Han svarar inte.
Forsätter skriva mail – vad barnen gör, önskar, tänker, drömmer. Han svarar inte.
Ber honom om hjälp – barnen behöver nya kläder inför vintern. Han svarar inte.
Han svarar inte.
Explore posts in the same categories: personligtEtiketter: ensam mamma
You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.
avgrundsdjup 
21 november 2007 den 8:50 f m
Jobbigt…
Känner igen det där…
Gav själv upp för några år sedan, det tog för mycket energi.
Nu hör han av sig till födelsedagar och jul och undrar vad pojken vill ha och faktiskt brukar han komma på födelsedagarna.
Men mer är det inte och pojken är mycket besviken, det gör naturligtvis ont att pappa inte bryr sig mer än så.
Förutom pengar. Han betalar bort sitt dåliga samvete.
För honom är det billigast så.
Svårt att förstå, men ibland måste man bara acceptera för man kan inte ändra på dem, bara de själva kan.
21 november 2007 den 9:07 f m
Soldotter! Det är förunderligt och oförklarligt hur de tänker – papporna som inte är några pappor. Din sons pappa betalar ”åtminstone” – inget alibi för hans beteende, men underlättar i vardagen. Hos oss är varje krona en strid och jag är oändligt trött på det – hans ekonomi är eoner bättre än min – och de flesta andras – ändå är han så missundsam. Inte heller lätt att förstå.
21 november 2007 den 11:09 f m
Skit i honom så får du och barnen energi över till annat. Så tänker jag…just idag… Min äldsta har en far som vi har varit rädda för att han ska vilja ta upp kontakten igen…vad det nu har med saken att göra?
21 november 2007 den 12:10 e m
Hosanna! Visst har det med saken att göra – den rädslan finns även hos mig. Tänk om han plötsligt en dag står där, iklädd rollen som den fantastiske fadern – beredd och fullt kapabel att ljuga ihop något till min nackdel och till sin fördel. Om han gör det när barnen är i tonåren och hur som helst i revolt med hela världen, vad är det som säger att jag inte drar det kortaste strået? Även om barnen med tiden skulle genomskåda hans agerande skulle det göra oändligt ont.
21 november 2007 den 12:49 e m
Fy fan vad frustrerande det måste vara. Han måste verkligen vara helt avstängd. Jag tänker på barnen. Vad gör och säger man? Usch…
21 november 2007 den 2:11 e m
Jerry! Jag vet inte hur han fungerar – kanske kände jag honom aldrig. Och att förklara för barnen – det går inte. De slutar istället att fråga när tillräckligt mycket tid har gått.
21 november 2007 den 5:14 e m
Så enkelt en del gör för sig. Men jag tror i mitt stilla sinne att en väldigt vacker dag. Står där en äldre man och söker kontakt, och då är inte barnen längre intresserade.
Dumma människor.
21 november 2007 den 7:13 e m
Mischy/Eva! Ja, så kan det bli. Men jag är mer rädd för att jag nu drar hela det tunga – och förvisso underbara – lasset och han plötsligt en dag, om ett par år, lockar med alla de fantastiska möjigheter han kan erbjuda genom sina helt andra ekonomiska förusättningar. Resor, presenter – barn och unga människor är svaga för den typen av argument.
22 november 2007 den 10:10 f m
Jag förstår hur du känner. Men när dina barn får det jobbigt och behöver stöd – och tyvärr sånt är livet – då kommer de till dig. Och då får du och de valuta för alla dessa timmar och år du fanns där för dem när de var små. Kram
22 november 2007 den 11:10 f m
Ankan! Jag hoppas det och att det inte är då deras pappa dyker upp som den store välgöraren. Det är lätt att förledas.
22 november 2007 den 11:12 f m
Min syrra är i en snarlik situation fast här träffar killarna sin pappa.
Men allt sker på hans villkor. Tider ändras, får han veta att hon ska ut har hämtningar uteblivit mm
Han tänker inte på att det egentligen är barnen som drabbas värst.
Söndag och två veckor på sommaren tar han dom. Jag har sett hur jobbigt dom haft innan dom kommit iväg. Man far iväg med en främling. Dom älskar ju sin pappa men det är ingen fråga om vem dom helst håller i handen när det stormar.
Man kan köpa mycket med pengar men inte kärlek och värme.
Du finns där varje dag i med och mot. Dom får dina värderingar med sig.
Man får tro på sig själv, jag är den bästa mamman för just mina barn.
22 november 2007 den 11:34 f m
Mischy/Eva!
Jag vill ju så gärna tro det – att jag är bra och bäst, just för mina barn. Men det är svårt ibland. Inser att det är det för oss alla, men jag tror att det handlar mer om att jag behöver skruva ner mina ideal än hur jag egentligen är mot och med mina barn.
22 november 2007 den 12:10 e m
Jo, när du lägger fram det så så har det nog med saken att göra. och visst, vem som drar det kortaste strået vet man aldrig. Varför är ingenting bara enkelt någon enda gång?
22 november 2007 den 5:02 e m
Hosanna! Ja, varför kan det inte få vara enkelt? Är det verkligen bara vi som gör det svårt genom våra val eller genom att inte nöja oss med smulorna, som du skriver i ditt inlägg? Jag tror inte att det är så enkelt…
23 november 2007 den 8:28 f m
Ja usch, pengar är ack så viktigt.
Jag kan berätta om min exmake.
Han har en dotter sedan tidigare och det var en strid mellan honom och exfrun om underhållet. Han vägrade. Det tog ett och ett halvt år innan jag till slut tog tag i saken och kom till en uppgörelse med exfrun och sedan såg jag till att betala varje månad från vårt gemensamma konto.
När han sedan stack för ett år sedan så slutade han betala igen och jag har knappt så det räcker till mat själv så även om jag tycker synd om flickan och hennes mor så … ja … vad kan man göra?
Det är sorgligt.
****stövlar kan man kalla såna föräldrar tycker jag.
Barn kan de göra, men ta hand om dem… Tur det finns någon för dessa barn i alla fall. Förhoppningsvis kommer de över sin förälders tillkortakommanden.